Annons:
Etikettfamiljen
Läst 1369 ggr
Flöffo
2016-10-01 23:06

"Resting bitch face"

Jag och min bästa vän satt barnvakt åt min lillebror idag mellan 19-22. Nu är min mamma upprörd för att när hon kom hem så tyckte hon att jag och min kompis såg dystra ut. Hon sa att hon var på bra humör innan och kom hem glad, men nu är det förstört för att vi satt där, var tysta och såg ut som att vi hade bråkat eller något. Att mitt ansiktsyttryck var otrevligt typ. Jag svarade att jag inte förstår varför hon är så sur på grund av det och att jag bara är trött. Jag kan inte se mitt ansikte så jag vet inte hur jag ser ut, jag ser inte ut så med flit, det är bara mitt avslappnade ansiktsuttryck… 

Dessutom har det varit mycket de senaste dagarna. Jag är fortfarande fysiskt trött eftersom att vi har haft idrott tre dagar i rad, samt att jag blev psykiskt utmattad idag. Jag har pluggat större delen av dagen och varit mycket med min lillebror som är lite… krävande. Hon vet inte om det, men jag tog med min hund och min treåriga lillebror till lekplatsen idag, det var kul men också väldigt stressigt. Jag vet att jag överreagerar, men det känns… jag vet inte riktigt hur man ska förklara… Som att jag borde ändra på mig för andras skull? Hon säger att jag aldrig ser lycklig och tacksam ut, fast det är jag, på insidan i alla fall… 😕

Är det någon som känner igen sig? 

http://static.fjcdn.com/pictures/I+woke+up+like+this_c02ed1_5092093.jpg

//Flöffo

Annons:
[postmortum91]
2016-10-01 23:17
#1

Nu är ju jag 25 men jag har ju också varit tonåring och jag kommer ihåg att hela tiden känna mig missförstådd. Min mamma (och syster) var på mig KONSTANT om att jag var uppkäftig, fast jag fattade verkligen INGENTING om vad de pratade om. Jag blev upprörd och arg då jag inte alls kände att jag var uppkäftig, jag uttryckte mig bara. 

Jag kan tänka mig att din mamma känner inte igen dig från hennes lilla flicka hon nyss hade. Du håller på att utvecklas och du sprudlar med hormoner. Du genomgår livets största förändring och utvecklingsfas. Du själv kanske inte tycker du agerar olikt från vanligt, men din mamma som alltid sett dig som sin lilla dotter kanske känner oro och ängslan över att du har blivit så "konstig" och ser dyster ut. 
Jag har blivit mamma själv nu och jag relatera och förstå hennes sida samtidigt som jag själv var tonåring för inte så jättelänge sedan. 

Du genomgår en livskris (vilket det faktiskt är att gå igenom puberteten etc) och din mamma genomgår också en livskris då hennes lilla "bebis" håller på att bli vuxen. Hon måste försöka låta dig få utrymme till att utvecklas och få vara en konstig och ibland jobbig tonåring, men du kanske också kan försöka förstå din mammas förvirring :P

Ta en snack med henne när du inte är arg/upprör, berätta att du faktiskt genomgår en stor utvecklingsfas i livet och det då är helt okej att få vara svintrött och se dyster ut och även få vara dyster. Då kanske hon blir påmind om att din kropp och knopp genomgår mycket förändring och att hon blir mer lyhörd till dig och förstående. Lycka till!

Berätta gärna om ni pratat sen och hur det gick :)

Flöffo
2016-10-01 23:37
#2

#1 Tack för ditt svar. Jag förstår att hon säkert är orolig, men det känns så tråkigt att nästan varje gång vi pratar med varandra så börjar vi bli osams om något. Hon har en del åsikter som jag inte håller med om (alltså om seriösa ämnen, som t.ex. veganism och psykisk ohälsa) och även om jag tror att hon försöker respektera mig känns det som att hon inte alltid förstår mig. Hon förstår inte heller mina humörsvängningar som jag ibland kan få. Det är inte som att jag precis kommit in i tonårsfasen heller, man skulle kunna tro att hon borde ha insett att jag inte är dryg med mening efter alla dessa år 😕

//Flöffo

[postmortum91]
2016-10-02 00:15
#3

Kan "trösta" dig med att det kommer gå över. Ni kommer troligtvis få en jättefin relation längre fram då ni är mer på samma nivå och kan skratta åt det ni går igenom nu. Kram på dig

Flöffo
2016-10-02 15:20
#4

#3 Tack för uppmuntran. Kram 🌺

//Flöffo

ljungensjenka
2016-10-04 08:42
#5

Oj vad jag känner igen mig! Har tyvärr inga tips men du behöver åtminstone inte känna dig ensam i samma situation ❤

Flöffo
2016-10-04 18:00
#6

#5 Vad skönt att jag inte är ensam!❤️

//Flöffo

Annons:
Jenny82
2016-10-04 23:59
#7

Känner igen mig på allt du nämt. Min mamma är precis likadan. Vet inte vad jag ska säga faktiskt, mer än att du inte är ensam :-)

ipopuma
2016-10-05 06:27
#8

jag har också det och är så trött att få frågan "vad är det? Är du sur?" Ellwr klassikern "har det hänt ngt? Är du ledsen?"När man säger nej så fortsätter de och jag hatar det då det känns som en pressad situation. Liksom lägg av sluta pressa mig och lita på mig. Känner mig bara supeträngd och osäker Jag tkr att folk bara borde sluta att fråga. Låt mig va liksom! Du bryr dig ändå inte ! Blir otroligt stressande och pressande om folk fråga det 24/7

[Devya]
2016-10-05 07:22
#9

Mammor kan vara lite knepiga. Försök lugnt och stilla säga," Förlåt mamma, men jag är väldigt trött just nu och det är väl det du märker av."

Ibland måste man tippa lite på tårna runt mammor. Det har jag märkt då jag var yngre.:) Jag har tyvärr också fått gå igenom samma sak men då har det hjälpt att försöka ge en förklaring lugnt och sansat, men inte som om man går över huvudet på dem förstås. Svår balans det där och lite knepigt att förklara märker jag! :)

Flöffo
2016-10-05 15:18
#10

Ja, det är sant. Tack :)

//Flöffo

Upp till toppen
Annons: