Annons:
Etikettmåste-skriva-av-mig
Läst 2105 ggr
Linn Is The New
2016-11-13 00:29

Du är inte ensam

Tänkte dela med mig av min egna historia, som kanske vissa kan relatera till. Kan varna i förväg att det kommer bli en lång historia, och om man är känslig så rekommenderar jag inte att läsa den överhuvudtaget. 

Den 24 oktober 2001 föddes jag. Min pappa var då en kriminell människa och min mamma hade problem, hade även en storebror som var på väg att gå i min faders fotspår. Vi bodde i en liten röd stuga i en liten by i Småland, en gullig fasad men med ett mörkt innehåll. Min pappa jobbade som kakelmästare men pengar gick mest åt till droger, alkohol eller andra saker som oftast inte var nödvändiga. Mamma hade också haft problem med droger. Pappa kunde bli riktigt arg och jag fick en gång höra en historia om hur han hade förstört många av våra saker i huset. Han försökte även passa in i hellsangels, lyckades dock inte så bra. Vid tre års ålder så gick min pappa bort i hjärtattack, har endast sett 4 foton av honom. Mamma och jag var inte närvarande på begravningen, vi hade flytt med polisen före detta hade hänt. Aldrig fått höra den exakta anledningen. Mamma och jag fick i alla fall bo på ett mamma barn boende ett tag, en mycket fin plats och där fick jag många lekkamrater. Efter ett år så flyttade vi till Nässjö i en lägenhet där mammas bästa kompis också bodde, livet gick åt rätt håll. Gick på ett dagis där och allt var frid och fröjd. Efter ett halvår eller liknande så flyttade vi till ett hus till ett litet samhälle, mamma hade även hittat en ny kille. Huset var stort och till sist var mammas bästis våran granne igen, det rullade på. Vi hade häst och det var lugnt. Men efter ett tag visades min inre osäkerhet i att bli arg, slåss och bete mig ganska illa. Väldigt svårt för mamma, jag var ändå väldigt ung. Hon vart sedan gravid, och jag fick en lillebror. Efter något år skildes hennes pojkvän och hon var ensamstående. Hästen såldes och mamma hade svårt att försörja våran familj. Jag mådde riktigt dåligt, riktigt dåligt. Sen efter några månader kommer ytligare en ny man in i vårat liv, en man som kommer ha berövat min barndom flera år framöver. Första gången jag såg honom var när jag hade fått ett ilsket utbrott hos mammas bästis som skickade hem mig, där satt han i soffan med mamma. Jag kollade på honom, och kände en slags avsky direkt. När jag fyllde 6 år så hade jag mitt första födelsedags kalas för mina kompisar, mamma och hennes kille var hos grannarna. Vi kollade på film, åt gott och roade oss. Eller roade oss vet jag inte, eftersom jag inte hade några leksaker på mitt rum. Leksakerna var i garderoben och för varje dag jag skötte mig fick jag ta ut en leksak, en leksak. Oftast vart det en little petshop som fick följa med ut. Skämdes något enormt inför mina kompisar, så jag förslog att vi skulle köra kurragömma. Jag sprang ner och skulle gömma mig när jag ser mammas killa sitta i soffan och äta vårat snacks som vi hade köpt till filmen. Han sa att vi inte fick leka där nere, och jag sa att vi inte ville vara uppe för det var större nere. Han fräste och sa att jag inte skulle säga emot. Kände mig berövad på min frihet direkt, här kommer han som främling och tar över mitt hus och mitt egna liv. Fick en present av mina föräldrar sedan, det var en legolåda. Hade aldrig tyckt om lego, aldrig visat intresse för det. Visade sig att denna man var väldigt intresserad av lego, men min mamma visste mycket väl att jag visade mer intresse för ritblock eller dinosaurier. Vart besviken, men jag fick ha legot ute på rummet! Men mannen hade byggt ihop mitt lego, så jag ville inte röra det. När mina kompisar hade åkt grät jag, en av dom första nätterna som jag grät tills jag somnade. 6 år fyllda. Tre veckor eller liknande så kom jag hem från skolan, hade med min kompis som sällskap till grinden. Sen skriker min kompis till min mamma som står på verandan "varför ligger ert hus ute i tidningen?" mamma sa till svar att "det inte alls stämde." En dag senare så kom det fram, vi skulle flytta till Östergötland långt bort från mina kompisar som skulle visa sig vara dom sista kompisarna jag skulle ha på länge. Vi flyttade till en lägenhet, en liten lägenhet. Stor skillnad från landsbygden med stort hus och trädgård, till en skit lägenhet. Vem flyttade vi med? Mannen som jag hatade såklart. Jag började i en ny skola, det gick skit. Jag var utfryst för att vara annorlunda, mobbad för att jag var annorlunda och vart även mobbad av en viss lärare. 8 år fyllda fick jag en ny lillebror, inte glad. Hade velat ha en syster. Mådde skit hemma, riktigt riktigt dåligt. Mannen som var i mitt liv triggade mig till att bli förbannad, helst när mamma handlade och han passade på att trigga upp mig så att jag vart förbannad och skrek. När mamma kom hem så ljög han ihop en historia om vad jag hade gjort. Fick såklart skäll av min mamma, var ju bara åtta så vad hade jag att säga till om. Hade i tidig ålder en stor kärlek till teknik, hade min egna dator och det var den ända saken som jag fann trygghet i. Men för att beröva den trygghet så kunde mannen ta elkabeln ibland som straff för något jag inte hade gjort. Blev jag bättre för det? Inte ett dugg. Skolan och mitt egna hem var ett helvete, som har skärt in ärr in i ryggraden. Bup besök vart det också, för jag var ju ett sådant argsint barn. Inte så jävla konstigt när man tänker på vad jag vart utsatt för. När jag  kom upp i 4 klass så vart jag mobbad av läraren, var ett speciellt barn. Grät mycket tyckte hon också. En gång så frågade jag om tårar kunde ta slut, och log och sa "ja det gör dom Linn".  Vågade knappt gråta efter det. Sen bytte jag skola, det gick bättre och mina betyg vart högre. Inte kompisar dock. Sedan flyttade vi till en ny lägenhet, med min mamma som var gravid igen med en son. Det väntade ett större helvete i den lägenheten. Bråk varje dag, varje dag. Var så trött på kvällarna att jag däckade med tyngd i huvudet i sängen, grät mig oftast till sömns. Näsblod förekom oftast pga stressen jag fick stå ut med. Skakade gjorde jag ofta, ofta tårar. Sjätte klass kom, och jag mådde skit. Hade testat att skära mig, var inte något för mig. Ville rymma, eller kanske ta livet av mig. Men på något sätt så såg jag en riktigt liten ljusglimt. Men mörkret var större och livet kändes hopplöst. Kom upp i sjunde klass och bytte skola igen, vart mobbad ytligare en gång för att vara annorlunda. Grät oftast i skolan, men  inte när folk såg. Betygen sjönk i botten, hade inga kompisar. Sen bytte jag skola igen, mobbad där också. Och tre veckor senare kommer mamma in på rummet tidigt på morgonen och säger "packa allt det du vill ha i ryggsäcken och kom sedan upp till köket" där satt två sos tanter. Nu skulle jag till behandlingshem också, toppen. Åkte i deras bil, skulle bo utanför Norrköping. Dom hade hästar, som hade varit ett stort intresse sedan fyra års ålder, vart alldeles hypad. Satt där och träffade chefen för avdelningen jag skulle bo på, hon bjöd på fika och försökte göra mig på gott humör. Var jävligt sur och ledsen, fattade inte att hon menade väl. Detta HvB hem skulle bli den bästa tiden för mig någonsin. Fick åka på bio, och göra saker som jag aldrig gjort förut. Men mitt självförtroende var riktigt jävla lågt, och ni skulle sett min reaktion när dom sa att min tröja var snygg. Trodde jag dom? Nej, mycket sällan. Var van att vara den fula annorlunda människan. Men jag fick speciella band med personalen, och vart riktigt bortskämd. Vi fick bestämma luncher på helgerna, åka varje fredag till hemmakväll, shoppa för pengarna, fick betalt lördagsgodis, rida, gymma. Allt, you name it. Och jag fick prata, så sjukt härligt. Bodde ensam med en till tjej, en tjej som skulle bli min syster. Bodde där i tre år, vissa stunder fattade jag nog inte hur bra jag hade det. När jag flyttade hem sen igen så dog jag lite inom mig. Alla jag kände hade jag förlorat, fick inte ha kontakt med personalen utanför. Så många band har jag förlorat. Min syster, som jag inte har pratat med sedan dess, saknar jag med hela mitt hjärta. Gud välsigne henne. Mamma har iaf skilt sig från mannen och bett om förlåtelse när hon insåg vad jag hade gått igenom, kan med tårar i ögonen säga att jag inte har förlåtit henne. Saknar så många människor. Nu går jag i nian och är en av dom populäraste tjejen runt killarna och får vänner hur som helst. Ett mirakel. Men många vet inte om min historia, och jag kan stolt säga att jag lyckades. Men mitt självförtroende är fortfarande skärrat. Du är inte ensam, snälla sök hjälp om du har möjlighet och mår skit och skadar dig själv. Detta är då en kortfattad historia, ville inte göra den så lång. Tack för att du tog dig tid att läsa detta. Gråter fortfarande vissa kvällar, främst av lättnad men även flashbacks från min barndom. Har till och med pojkvän, haha! Kunde jag inte tro förut… Ha det gott .

Mvh Linn 

Jag har inte speciella talanger. Jag är bara passionerat nyfiken // Albert Einstien

Ansträngning lönar sig bara om du vägrar att ge upp // Napoleon 

Driver en blogg vid namn: Starriderstables.weebly.com

Since 2016

Annons:
Anonym783
2016-11-13 17:27
#1

Vad stark du är. Jag beundrar dig för det.

Hakuna Matata.

Linn Is The New
2016-11-13 20:09
#2

#1 Tack så mycket värmer.

Mvh Linn 

Jag har inte speciella talanger. Jag är bara passionerat nyfiken // Albert Einstien

Ansträngning lönar sig bara om du vägrar att ge upp // Napoleon 

Driver en blogg vid namn: Starriderstables.weebly.com

Since 2016

setfree
2016-11-16 12:37
#3

Jag läste hela din berättelse. Jag tror du är en förebild för de som mår lite dåligt.

Underbart att du har "lyckats". Jag hoppas du en dag kan "försonas" med din mamma. Jag önskar dig framgång i livet.

Hobrick
2017-06-16 15:25
#4

Detta var en hemsk berättelse! Har själv gått igenom en dålig uppväxt….

Hobrick
2017-06-16 15:57
#5

Fast självklart är det bra att det går bättre nu

Tortioseshell
2017-06-20 00:42
#6

Hehe blev lite "emotional" när jag läste det… Hjärta

Du är en stark människa!

See yah... 


Annons:
EndlessEternity
2017-06-24 17:23
#7

Du är så sjukt stark, och är glad för din skull att du har det bra i dagsläget! :)

Kaninenochjag
2017-06-24 17:34
#8

Kram, du är så stark ❤ Måste bara nämna att du bodde 20 minuter ifrån mig, Nässjö.

Äppelsnäckan
2017-06-27 17:41
#9

Du är stark. <3

Ny uppstart hösten 2023!
www.snackan.weebly.com Akvariesnäckor - Fakta, bilder och odling!

Upp till toppen
Annons: