Annons:
Etikettfamiljen
Läst 1357 ggr
Handsprit
2/6/17, 12:18 PM

Behöver en ursäkt...

Jag var påväg tillbaka till skolan efter att ha ätit lunch och påvägen började jag bara gråta och jag vet inte varför. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag gick bara hem utan att säga till någon och nu i efterhand inser jag att mamma och pappa kommer ju mörda mig… Någon som vet någon ursäkt jag kan använda så att jag får leva ett tag till?

Annons:
Herveaux
2/6/17, 12:22 PM
#1

Kan du inte säga som det är till dina föräldrar då?

Om någon frågar i skolan imorgon kan du kanske skylla på migrän eller något.


// Harley
Sajtvärd Star Stable
Medarbetare Film, Hamster

Sindri
2/6/17, 12:36 PM
#2

Inte snällt av dig att insinuera att dina föräldrar skulle döda dig!

Nåt av det värsta som finns som förälder är att barnen inte berättar om saker och säger precis som det är.

Du är tonåring och utsatt för en massa hormonstormar och känslor som rusar runt och inte alltid är logiska.

Ring någon av dina föräldrar och berätta EXAKT som det är. Försök att förklara så ärligt som möjligt. Och säg att du inte vet varför det hände, det bara hände.
Hur skall dina föräldrar kunna hjälpa och stötta dig om du inte berättar.

Det finns kanske någon vuxen i skolan som du också kan prata med. Tro mig, de har alla varit tonåringar och många av dem har varit utsatta för samma sorts känslostormar som du. Någon kommer att förstå dig, och inte alls tycka att det är konstigt.

setfree
2/6/17, 12:42 PM
#3

#0 Du kan nog vara säker på att de inte vill mörda dig. Men du behöver verkligen hjälp. Berätta för någon om dina känslor.

Jag som förälder till tonåringar vill att de ska prata med mig. De kommer säkert att vilja hjälpa dig.

love-child
2/6/17, 1:01 PM
#4

Som ovanstående talare säger. Berätta bara sanningen. Dina föräldrar har även dom varit tonåringar och vet hur känslor helt plötsligt kan rinna över. Hade blivit så ledsen om mina barn inte kommit till mig med sina känslor. Dom kommer inte att ha ihjäl dig. Kämpa på lilla vännen. Det kommer att lösa sig ska du se.

Wish i was a little bit stronger Förlägen

Handsprit
2/6/17, 3:29 PM
#5

Jag kan inte riktigt prata med mina föräldrar om känslor och sånt men jag kom på en bra ursäkt för frånvaron och det är inte någon i skolan som märker om jag är där eller inte så det löste sig👍🏼

Sindri
2/6/17, 3:40 PM
#6

Har du verkligen provat? Du kanske blir förvånad om du prövar.

Och du borde prata med någon vuxen och få hjälp och stöd.
Det är inget konstigt att du känner som du gör, men du behöver få känna att du inte är den enda i världen som är så.

Annons:
[Tuulikki]
2/6/17, 5:03 PM
#7

Jag trodde inte att jag kunde prata med mina föräldrar om känsligare saker, sen brast det för mig en gång (efter månader av mobbning, precis efter en känslosam flytt) och jag berättade allt

Sen dess kan jag berätta allt för mina föräldrar, stort som smått. Det har varit guld värt de senaste 3 åren när jag mått fruktansvärt dåligt. Att jag utan att få dåligt samvete kan ringa dem mitt i natten och vara ärlig och säga att jag bara behöver veta att jag inte är ensam i världen.

hundtok
2/6/17, 5:24 PM
#8

Känner själv att ni vet inte hur ts föräldrar är. Döda kanske är att ta i, men vi vet inte. I vissa perioder kan inte jag berätta saker för mina föräldrar av olika anledningarna och jag kan inte berätta vissa saker. Det går inte, ja jag har försökt men det funkar inte. Alla föräldrar fungerar inte likadant och alla föräldrar stöttar inte sina barn till 200 % 

Alla lärare har inte heller den förståelsen. Deras ämne och deras sak är det viktigaste. Och vissa lärare vill man inte ha en närmre kontakt.

Menar inte att sänka er alla men tänk på att kanske inte pusha till att prata med föräldrarna då vi inte vet hur den relationen ser ut. Hade jag fått det rådet hade jag blivit helt förstörd.

Dock om du känner den misstron kan det kanske vara värt ett försök att prata ut med någon annan typ som kurator eller psykolog. Är svårt, jag har dragit vita lögner för psyk och mig själv x antal gånger att jag mår bara bra "tralalala fluffy unicorns". Men börjar kännas "bättre" eller rättare sagt vi jobbar på sakerna som inte är bra så att de ska bli bättre. Samt de förklarar till mina föräldrar hur jag mår och vad som krävs och är det något som jag inte vill att mina föräldrar ska blandas in i gör de inte det.

Upp till toppen
Annons: