Familjen

Fråga till yngre tonåring

2017-02-15 21:57 #0 av: _Fisken

Hej.
Jag är en pappa till en dotter på 12 år (snart 13) som det går bra för i skolan och har vänner som det verkar men hon är en storm inombords. Visar inget utåt och säger inget vid frågor. Jag vet att hon mår piss ibland men hon vill INTE berätta nåt. Hon ber mig vara tyst och "stäng dörren tack".  Hon säger att vi kommer "efter lärarna" vad gäller personer att berätta för. 
Hur ska jag nå henne? Ska jag be nån annan försöka? Eller ska jag bli mer bestämd? Vad har vi föräldrar tidigare gjort för fel? Vi har aldrig behövt skälla ut henne förut eller nåt...
Tacksam för råd o input.

Anmäl
2017-02-15 22:23 #1 av: Mysan_

Försök att visa att du verkligen bryr dig, och att du verkligen försöker att förstå hennes känslor. Jag mådde dåligt i den åldern, och det försökte jag alltid gömma för mina föräldrar. Anledningen var för att jag var säker på att dom inte skulle bry sig, och jag trodde dom skulle tycka att jag var löjlig och dom skulle inte förstå alls. Jag 'kände' ju dom inte. Vi pratade inte mycket, jag bodde ju bara där. Gick ner och åt mat ibland, annars låg jag bara i sängen. Men om dom verkligen hade brytt sig och förstått och försökt hjälpa mig, hade jag varit evigt tacksam och det hade varit lättare. Så om du verkligen visar att du bryr dig och att du vill hjälpa henne, tror jag att det kommer gå bra. 


Anmäl
2017-02-15 22:50 #2 av: vendelay

Nu är det 10 år sedan jag var i din dotters ålder men jag minns det ändå väl. De flesta mår väldigt dåligt i början av tonåren men många behöver också hjälp att hantera det. Jag kunde inte prata med mina föräldrar, jag ville inte såra dem.

Det är väldigt svårt som förälder att göra rätt för oftast kommer det ju antagligen bli fel ändå. Det är jobbigt att vara tonåring. Jag tycker att du ska testa Mysans råd och försöka att verkligen visa dig vara intresserad och kanske till och med försöka prata lite om svårigheter och problem. Det är ju väldigt vanligt att ungdomar i allt lägre åldrar lider av depressioner, ångest och liknande men många vuxna tar det inte på allvar (för att när de var unga gick det minsann bra att bara bita ihop) och det gör det extra tufft som lättpåverkad tonåring med hela kroppen i obalans.

Om det inte fungerar tycker jag att du ska ta hjälp av någon. Hon kanske inte kan prata med en vuxen som "inte fattar", hon kanske behöver prata med en vän eller någon som är utbildad (skolkurator exempelvis). 

Veganism Savvity (English)
Vegan iFokus (svenska)

Anmäl
2017-02-15 22:53 #3 av: vendelay

Det behöver inte vara något ni har gjort fel som föräldrar. Psykisk ohälsa (oavsett om det handlar om diagnoser som depression eller en stressig vardag) är fortfarande tabu och som tonåring är en ju redan så himla förlöjligad av alla att det kan vara svårt att våga berätta när en inte mår bra. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra saker som att "du är för ung för att veta vad kärlek är" eller "tänk på barnen i Afrika, tror du att de gråter för att de inte får åka på konsert?" eller liknande. Dåliga exempel men du kanske förstår. Allt tonåringar gör är fel och de är för unga för att förstå någonting men för gamla för att bete sig som barn.

Veganism Savvity (English)
Vegan iFokus (svenska)

Anmäl
2017-02-15 23:02 #4 av: _Fisken

Tack för råden. Känns bra att få höra av nån "neutral" som har gått igenom förlossning #2 för jag upplever det faktiskt som en förlossning!
Dottern ska till BUP imorgon men om hon ändå förstod hur mycket vi "tål att höra".  Vi är ju så mkt äldre o har varit med om så mycket så inget är ju längre nytt o otroligt. Hennes äldre syskon har, precis som ni beskrivit er själva, har gått igenom dessa svårare år 13-17/19 år.  Kanske jag ska be hennes storasyster (som hon har bra kontakt med) lobba lite för att öppna sig lite mer för oss?

Det svåra för henne började i somras. Då fick hon mens o började stänga in sig...och känner igen det  Mysan förklarade. Hon "gick hon in i rummet o stängde dörren".  Jag gav henne space men nu måste jag ta mitt föräldraansvar...jag tror hon skaffat sig ett "second life" via sociala medier som inte är så verklighetsnära. (Har råkat sett lite konversation när jag stängde av hennes dator...).

Anmäl
2017-02-15 23:06 #5 av: Anonym783

#4 pub? Menar du bup kanske?

Anmäl
2017-02-15 23:07 #6 av: vendelay

#4 Vad menar du med "förlossning"?

Jag tycker absolut att du kan be systern prata lite försiktigt med henne, det är som sagt många gånger lättare att prata med någon närmare sin egen ålder. Mensen kan ju också försvåra det hela. Jag har alltid varit "pappas flicka" och det blev så krångligt när jag fick mens för helt plötsligt var det så mycket jag inte kunde eller vågade göra. Jag vågade inte förklara att jag hade ont eller att jag inte ville bada osv så jag sa bara nej till allt.

Vad är det för konversation du har sett?

Veganism Savvity (English)
Vegan iFokus (svenska)

Anmäl
2017-02-15 23:07 #7 av: _Fisken

Det var vaket! Jag har ändrat! Ha ha

Anmäl
2017-02-15 23:10 #8 av: _Fisken

Förlossning? Att det smärtar.

Konversationen löd på så sätt att hon föreställde sig äldre än hon är samt att hon berättade för killen (som var nog i gymnasieålder) att hon (dottern) inte tagit sin Asperger-medicin. Sen var det lite sexsnack och sånt. Moget prat men ändå sken hennes låga ålder igenom.  
Allt detta är det stopp med nu. Avinstallerade sociala medier på telefon och dator. Inlämnande av telefon kl 20. Bla bla. Hon accepterar det och verkar till och med nöjd o trygg med det. MEN hon vill inte berätta vad som tynger henne...nåt skit är det för hon skär sig ibland. 

Anmäl
2017-02-15 23:11 #9 av: _Fisken

Undra om jag ska skriva ett brev till henne? Ett äkta handskrivet brev...

Anmäl
2017-02-15 23:17 #10 av: vendelay

Jag har inte varit med om någon förlossning? Tyst

Personligen tycker jag att det är fel att inte tillåta sociala medier och ta ifrån henne telefonen. Föräldrar tror att det löser problem men ju mer strikta föräldrar desto lurigare barn... Klart att hon är intresserad och nyfiken av sex. Det betyder inte att hon kommer att ha eller ens vill ha sex. 

Att förbjuda kommer bara att leda till att hon testar mer. Prata med henne istället, även om hon inte vill prata. Det finns alltid sätt att göra saker som föräldrar aldrig får reda på. Jag fick inte heller ha sociala medier som ung men det gjorde ju bara att jag skippade de "vanliga" sajterna som Facebook och liknande. Du kan inte kontrollera henne, det är bättre att du samtalar med henne och lär henne.

Veganism Savvity (English)
Vegan iFokus (svenska)

Anmäl
2017-02-15 23:17 #11 av: vendelay

Vad ska du skriva i brevet menar du?

Veganism Savvity (English)
Vegan iFokus (svenska)

Anmäl
2017-02-15 23:23 #12 av: _Fisken

(Hon har inte Asperberger. Det är en kopiering....)

Brevet? Jadu...jag ska berätta hur jag känner och hur jag kommer att reagera på det jag eventuellt kommer att höra. Kanske liknelser? Jag vet inte riktigt än men det jag säger till henne rinner av na. Kanske inte i ett brev...det kanske hon tar åt sig.

Anmäl
2017-02-15 23:29 #13 av: vendelay

Ja, det kanske vore en bra idé att skriva hur du skulle reagera så länge det inte blir negativt. Det är bra att försäkra henne om att du kan lyssna och ta till dig oavsett vad hon berättar, tänk dig det allra värsta du kan för att vara förberedd så att du inte reagerar "fel" när hon väl berättar. När jag var yngre hade jag velat ha någon som bara lyssnade utan att döma, utan att flämta till eller börja gråta och liknande. 

Veganism Savvity (English)
Vegan iFokus (svenska)

Anmäl
2017-02-15 23:39 #14 av: _Fisken

Du skriver:  "När jag var yngre hade jag velat ha någon som bara lyssnade utan att döma, utan att flämta till eller börja gråta och liknande. "  Det är just det en psykolog/kurator är bra på. De är inte känslomässigt bundna till dem de lyssnar till.

Tyvärr reagerar hennes mamma ganska kraftigt. Måste prata med henne....

Min reaktion får ju inte vara negativ eller dömande. Mera lyssnande. Ett öra. Det är just det jag ska beskriva i brevet.
Vi har varit fosterfamilj/jourfamilj/avlastningsfamilj etc. så vi har sett det mesta o varit i olika konstiga situationer. Men det är tufft när det är ens eget barn som mår dåligt. 

Anmäl
2017-02-15 23:49 #15 av: vendelay

Håller med om att du borde prata med henne mamma om mammans reaktioner men det kanske också kan vara en idé att bara du och dottern pratar? Om dottern vet att du bara kommer att lyssna och inte överreagera så kanske hon vågar prata med dig till slut. Inte för att mamman ska lämnas utanför men jag tror att det kan vara bra att bara ni två pratar först, att du förbereder mamman och att ni pratar allihop sedan.

Veganism Savvity (English)
Vegan iFokus (svenska)

Anmäl
2017-02-19 23:02 #16 av: JoannaLi

Jag dolde också väldigt mycket för mina föräldrar om min psykiska (och fysiska) ohälsa, eftersom att de var väldigt hurtiga "ryck-upp-dig"-människor. Inget de gjorde medvetet, och de hade ju aldrig sagt det medvetet om mina problem - men sådant sitter djupt. 

Tycker fortfarande att det är superjobbigt att prata med dem om det eftersom att jag är rädd för att bli lite förlöjligad, även om jag vet att det inte kommer att hända. 

Det som hade hjälpt mig jättemycket var om mina föräldrar öppnade upp först. T.ex. har andra släktingar, så här i efterhand, öppnat upp om sina problem, och perioder i livet då saker varit tuffa för dem. Att berätta och erkänna att jag har också gått igenom/upplevt tuffa saker, och det är helt okej att det är jobbigt. 

Jag kände mig extremt isolerad i mitt dåliga mående, som att ingen skulle förstå att även jag förstod att det var extrema bagateller, men det spelade ingen roll för det var extremt jobbigt ändå. 

Så jag hade sagt till din dotter att du verkligen vill veta, att inget kommer att bli för jobbigt för dig - för att du faktiskt vill veta, för att du älskar henne. Sen hade jag också öppnat upp om när jag mått dåligt eller så. 

Lycka till <3

http://HovTassFot.weebly.com/
Hundträningsnörd med labradoromplacering. 

Anmäl
2017-02-20 09:38 #17 av: OlgaMaria

Det kan kännas oerhört läskigt för barn i den åldern att öppna upp sig för föräldrarna. Det viktiga tror jag är att spendera mer tid tillsammans och skapa tillfällen för att prata. Inte hela tiden ställa frågor utan snarare skapa tillfällen då det kan kännas tryggt att öppna upp sig. Som ung tonåring kan man nog vara lite rädd för att prata med föräldrarna för man är rädd för alla deras frågor, så man stänger in sig istället. Så det är en skör balansgång, att inte skrämma med för många frågor, men visa att man finns där. Och när ett samtal kommer - fokusera verkligen på att lyssna och ta på allvar och visa sympati - men håll tillbaka alla tusen frågor och slutsatser. Det viktiga är att HON pratar. Sen ska man absolut ställa följdfrågor och så, men man får hålla sig till ämnet och inte spåra iväg. Försök hitta på lite saker på tu man hand. Åk och handla med henne, gå på bio, spela bowling :) Köp något till hennes rum och åk till något Ikea långt bort så ni får tid i bilen - eller hitta på någon annan lämplig anledning till att sitta i bilen tillsammans ett tag.

Förresten tycker jag det är asbra med reglerna ni satt upp med mobilen osv. Med tanke på att hon accepterar det så verkar det ju ha varit helt rätt!

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2017-02-20 10:00 #18 av: _Fisken

Det som hänt mellan oss nu är att vi har inkluderat henne i alla aktiviteter oavsett vad hon säger. Hon är ett barn. Punkt. Inte en ung vuxen.  Som argument har vi hennes beteende på sociala medier samt andra händelser runt henne. Hon verkar gilla det men samtidigt begränsar det hennes frihet och hon gnor lite. Jag sade att vi som föräldrar måste vet hur hon tänker inuti för att bli mer säkra på henne. Hon har öppnat sig lite mot oss. Det går i steg...och jag ser hur orolig hon är för min reaktion när hon säger nåt "hett" när vi har förtroliga samtal. Jag är givetvis cool. Sanning/öppenhet får aldrig kopplas ihop med straff och utskällning. Felaktigt ansiktsuttryck kan ses som utskällning. 

Jag är försiktigt optimistisk just nu. :-)

Anmäl
2017-02-20 21:13 #19 av: Whippet

Skäll inte eller bli arg på henne hjälper aldrig gör bara att hon kommer förlora tillit och stänga ute er.

I'm out Vilar huvudet i handen

Anmäl
2017-02-27 10:22 #20 av: 7anavet

hur gammal är du? mycket möjligt att du är problemet /d

Anmäl
2017-02-27 11:15 #21 av: _Fisken

Mogen. Jo, vi föräldrar kan nog klart vara en del i problemet. 
Att närma sig barn som håller på å blir tonåringar kräver lyhördhet.  Så för att få tips och förslag startade jag denna tråd. Det finns alltid mer att lära.

Anmäl
2017-04-01 09:56 #22 av: Corgitok

Hur går det?

Anmäl
2017-04-01 11:35 #23 av: _Fisken

Tackar som frågar. Det blev så här att vi föräldrar "sade ifrån" på skarpen och gjorde totalt stopp med sociala medier för en tid framöver. Hon kan inte längre "stänga in sig" och isolera sig från oss o leva ett parallellt liv genom datorn. Hon vart mycket arg första timmen (som om vi bedrövat henne livet = sociala medierna/telefonen) men efter detta så har hon blivit en annan. Vi har "tagit tillbaka henne" och hon är numer ett barn/ung tonåring och trivs med det. Hon mår bra. Det var det vi ville uppnå. Sen säger hon inte så mycket fortfarande. Har hög integritet. Men vi har frågat henne om hon vill sätta en liten prick på en "må-bra-skala" innanför en garderobsdörr varje kväll där hon talar om för oss hur hon mår inombords. Vi har lovat att inte fråga ut henne. Det har visat sig nu att hon mår mellan "OK och toppen" mer eller mindre varje dag. Efter hand kommer vi att införa telefon och sociala medier men vi kommer att vara mkt observanta på beteendeförändringar.
Så jag är mycket hoppfull. Felet vi gjorde som föräldrar var att vi lät det gå för långt med att hon isolerade sig från oss. Men det är en känslig ålder...och vi päron vet inte allt.

Anmäl
2017-05-31 20:48 #24 av: shia

jag tycker det är fel att ta ifrån henne sociala medier osv (om hon nu inte missbrukar det på sätt att hon är otrevlig mot andra, besöker olämpliga sidor osv)

Om jag varit henne, hade jag "låtsas" bli "bättre" säga mer "struntsaker" vara mer till lags, skriva att jag mår  bra osv, för att få tbx sociala medierna. Underskatta inte oss tonåringar, vi är bra mycket smartare än ni tror(oftast för smarta dock) och jag kan inte hålla räkningen på hur många gånger jag ljugit! 

Anmäl
2017-05-31 22:13 #25 av: _Fisken

Vi päron är rätt slipade också. Ha ha.  All social media är inte borta. Hon har fattat galoppen. Sidorna som hon var ute på var direkt olämpliga och på nätterna vågar jag påstå att mindre lämpade äldre karlar är uppe o chattar och fiskar. Så såg då loggarna ut ialla fall.

Har köpt en router med loggning så vi kan kolla vilka sidor som det surfas på. Givetvis talar jag inte om att den har loggning...
Varför dessa extrema tilltag? Det är mer på detta spett än vad jag skrivit här. Dessutom älskar vi henne mycket och hon har inte åldern inne än för att hantera snusket och skitpratat på de sämre sidorna. Det var nån som sade att barn är som omålade målardukar. På mitt barns målarduk ska ingen jäkla snuskgubbe måla.  

Känner nån av er till att skolorna har ämnen som tar upp detta med grooming? Eller egentligen farorna med Internet och hur det kan forma barnen negativt?

Anmäl
2017-06-01 09:25 #26 av: powerade

När jag var i den åldern nog var man inne mycket därnman inte borde och en hel del olämpligt. Suttit hela dagar hela nätter inne på mitt rum för att prata med kompisar randoms o.s.v..
Har bara varit i min egna lilla värld. Men sen blev det en totalvändning men såklart är man väl kanske orolig för sina barn men samtidigt behöver man väl lite privatliv? Dock är det ju bra att kunna hålla koll så inte hon är dum eller så mot andra. Vad MAN Väljer att göra på en dator och vad man väljer att skriva skulle jag då inte vilja att andra ens skulle veta.

Anmäl
2017-06-01 14:46 #27 av: Vrilen

Håller med #26. Det skulle inte spela någon roll hur mycket mina föräldrar älskar mig, jag vill fortfarande ha ett privatliv. Jag vill inte att mina föräldrar får veta alla mina hemligheter och vad jag gör.  Alla förtjänar ett privatliv utan föräldrar som är som hökar om inte barnet vill eller om barnet behöver det.  Det är en skillnad mellan att bry sig och hjälpa sitt barn och att kontrollera barnet =) Förlåt om jag låter hård men detta är MIN åsikt.

Anmäl
2017-06-01 18:22 #28 av: _Fisken

Jag håller med om privatlivet ni pratar om. Det handlar väl om respekt tror jag och det är bra att respektera varandra.  Jag tycker också det hör det till en förälders ansvar att se till sin tonårings datoranvändande då och då. 
 Hos oss har det hänt saker som har varit direkt skadliga och som gör att dessa extraordinära insatser måste göras. Det är givetvis inget jag gillar men jag tullar utan att tveka på integriteten ett tag för att undvika en upprepning.

Anmäl
2017-06-01 19:01 #29 av: smellcaramell

När jag var yngre så hängde jag mycket med en kompis vars far var väldigt överbeskyddande och höll koll på hennes socialamedier, sms o.s.v. Det slutade med att vi slutade umgås med henne just i och med att hon inte kunde göra något privat. Hennes föräldrar påpekade hennes kläder(när hon inte alls klädde sig olämpligt), de gick igenom hennes sms, hon fick inte vara ute lika länge som oss andra o.s.v. Tycker det är tråkigt att föräldrar ska få förstöra så mycket för sitt eget barn. Jag förstår att man håller koll på barnens kommunikationsvägar om man misstänker att de gör något direkt olämpligt(köper droger, säljer sex, skär sig). Men att övervaka en tonåring som lever ett "normalt tonårsliv" (ja för mig är det normalt att tonåringar testar gränser, stannar ute för länge, undanhåller den nya pojkvännen för föräldrarna och är suger på att testa alkohol) tycker jag inte är ok. Det förstör ofta mer än det tillför till barnets liv.

Jag skulle aldrig berätta om mina innersta känslor för mina föräldrar, vi har inte den relationen och jag känner ingen(!) som berättat att de haft en dålig dag o.s.v. för sina föräldrar. När jag var 10-16 ville inte jag heller prata med mina föräldrar, jag bad dem dra åt skogen när de försökte prata med mig och sedan gick jag och var med mina kompisar istället även om jag kanske var jätte ledsen, det är sådant tonåringar gör helt enkelt!

Hade mina föräldrar tagit av mig mobil/dator när jag var 12-18 hade jag slutat prata med dem helt, just för jag vet att det skulle ge effekten att jag får tillbaka det av mina föräldrar. Vet andra som sitter och berättar om påhittade känslor istället bara för att göra föräldrarna glada också. Helt dum är vi inte och föräldrarna går allt som oftast på det Skämtar

Kort och gott: jag tror TS valt lite fel metod att tackla "problemet"(jag ser inget problem utifrån det som skrivits här men TS påpekar ju att det finns ytterligare "problem"). Tonåringar testar gränser, tonåringar stöter bort föräldrarna, tonåringar hittar på hyss. Det är en del av processen att bli vuxen. Dock får man som förälder ibland tygla dem när de går för långt men de flesta jag känner har själv känt var gränsen går.

Anmäl
2017-06-01 20:01 #30 av: _Fisken

Nej, vi har definitivt valt rätt metod. För övrigt; det du berättar händer ju också här. Dummare än så är jag inte men sen är det svårt från fall till fall o avgöra när man blir manipulerad. Det du skriver bekräftar det jag ser o upplever. 
I just detta fallet så har vi föräldrar fått lov och "ta över" och hålla damen under armarna ett tag till, tills hon kan förstå själv vad som är bra o inte bra för henne. Den kunskapen har hon inte än trots att hon ihärdigt garanterar oss att "hon vet allt". 

Jag håller fullständigt med dig om att det finns en period där barnet formas till ung vuxen och den tiden är ganska jobbig för många. Gäller att stötta o pusha utan att "ta över". Många vakna nätter har man haft där man önskar man kunde ta deras våndor på sina axlar o låta de få vila. Men våndor o törnar hör till. Det är då de växer. 

Anmäl
2017-06-01 20:33 #31 av: shia

i skolan pratar vi bara om att man inta ska skriva taskiga saker, lämna ut uppgifter så ngn peddo kan hitta en, och att tänka på att allt man skriver stannar kvar och att man aldrig vet vart den  infon tar vägen. 

själv tycker jag att man lär sig av sina egna missta:) gick in på olämplig sida, hrm. Så kom det upp att jag fått "virus" blev livrädd, skicka sms till pappa som sa vad jag skulle göra, sa aldrig vad jag varit inne på för sida, och han frågade inte heller. sa bara sidan nog var skum:) men sedan dess är jag extra försiktig, likadant jag gick med  i en grupp på kik, pro anor, men jag fattade att det var fel att 50 pers svalt sig själv, så jag lämnade gruppen å sökte hjälp(ätstörning) 

och sedan dess loggar jag inte in på sådna sidorXD
man lär sig av sina misstag, (ett tips dock, om hon någon gång tyck ni är för stränga- ge henne extra frihet när hon gjort ngt bra. ex om hon inte fått fara på ngn fest(om så vore fallet) för att hon varit innen på fel sidor, men sen skärper sig, så ksk ni låter henne ha fest hemma osv. (du fattar vinkeln? berömm rätt, lite skärpning vid fel)

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.