Annons:
Etikettkänsliga-rummet
Läst 702 ggr
Turast
2/21/17, 1:37 PM

(X) Skriva ner i novell/dagboksform?

Nu är jag 1 litet år över tonåring, men jag tänkte att vissa här kan nog relatera så jag tänkte att jag skriver här med (även skrivit på relationer). 

Ber om ursäkt för babblande och kanske långt inlägg.. 

Jag började läsa en bok som jag köpte på röda korset igår. "14 år till salu". Det handlar om en 14årig tjej som blir våldtagen och sedan börjar sälja sig. 

Den väcker många känslor och minnen hos mig så jag la ifrån mig boken och började skriva ner lite från min egna historia som anknyter till våldtäkt, bekräftelse och självskada. 

Det känns bra, samtidigt som det känns förjävligt att minnas allt igen. Alla lukter, alla känslor och alla tankar. 

Jag hamnar i depressionsliknande tillstånd i perioder. Psykologer har sagt att jag behöver gräva djupare in i mina tidigare tonår osv, så jag tänkte att detta kanske är det jag behöver? Jag älskar att skriva och måla upp en värld av ord, och detta känns ju faktiskt rätt bra även fast det är jobbigt. 

Finns det någon annan som har gjort något liknande? Kanske bara skrivit dikter, låtar, dagbok, novell eller till och med en riktig bok? Hjälpte det er?

Konstinstagram: @toxiccetacean

Peta inte på salamandern. Den sover.

Annons:
[134643]
2/21/17, 1:59 PM
#1

Jag tog mig igenom några av mina svåraste år tack vare att jag skrev. Dikter, noveller, dagbok. Jag skrev ner allt, hur jag mådde, vad som hände, hur jag tänkte. Självmordsplaner och avskedsbrev till de jag älskade som jag skulle lämna kvar. Kostplaner där kalorierna gick från 1500, till 1200, till 800, till 500 per dag. Ibland skrev jag det som om jag var huvudpersonen, ibland var det någon annan, ibland var det i en dagbok. 

Men sen skrev jag också om hur jag började må bättre. Hur jag lärde mig att känna igen. Hur solen kändes mot min hud efter så många år i mörkret. Hur fågelkvitter lät när jag faktiskt lyssnade. Hur jag, sakta men säkert, kravlade mig upp ur mitt hål och möttes av den jag faktiskt var.

Idag kan jag knappt läsa allt det, det gör så förskräckligt ont. Att jag för bara några år sedan mådde så dåligt att jag ville ta mitt liv är helt obeskrivligt. Men det var terapi för mig då. Jag behövde få ur mig det för att inte explodera. 

Jag skriver fortfarande idag, om utmaningar, om när mörkret smyger sig på igen, och hur jag slåss emot det med allt jag har. Det är otroligt givande. Även om jag ibland sitter och gråter så att jag knappt kan andas medan jag gör det så måste jag göra det. Det har hjälpt något otroligt mycket när det kommer till att försöka se alltid på något slags logiskt sätt. Det har gjort att jag kan tänka mer rationellt kring mitt mående och även gett mig möjligheten att kunna arbeta mig igenom saker. 

Det låter hemskt det du varit med om. Om du känner att skriva om det skulle hjälpa dig att komma vidare så låter det som en väldigt bra idé. Jag kan personligen känna att det viktigaste är att jag inte känner någon press över att det ska bli bra eller "perfekt", för det är en enorm spärr för mig. Jag måste helt enkelt skriva för att skriva, inte för att producera något, men det får du känna efter själv precis vad det är du behöver.

Se till att få stöttning av andra ifall det blir för tungt bara, det kan vara väldigt jobbigt att börja gräva i det förflutna. Så ta hjälp om du behöver det, du behöver inte bära allt ensam! ❤️

panini
2/22/17, 3:53 AM
#2

Min psykolog har sagt åt mig att skriva ner mina tankar och känslor då jag väldigt ofta förtrycker och "glömmer bort" vad det är som får mig att må dåligt. I början så var jag väldigt emot denna idén för om jag tänker djupare in i tankar så får jag panikångestattacker, men jag har börjat släppa efter och tillåter mig själv att känna dessa känslor. 

När jag skriver så försöker jag ofta skriva på ett poetiskt vis, använder olika berättarperspektiv, sätter ord på vissa saker och känslor (tex ångesttankarna är 'demonerna') och jag försöker få det att låta djupt och meningsfullt. Ibland så struntar jag i det och skriver rätt upp och ner vad jag tänker, struntar i hur grovt det kan vara, dock så har jag haft väldigt svårt för detta då jag även i mina tankar inte vill tillåta mig själv att vara sårbar. Ena dagen så kan jag skriva om hur patetisk jag är och hur jag ska ta livet av mig och nästa kan jag skriva om vilken fantastisk dag jag hade eller om en dröm som fortsätter att komma tillbaka.

Upp till toppen
Annons: