Pratat med läraren om det.

Har du höga krav på dig själv TS?
Får det inte bli annat än perfekt?
Eller känns hela skolarbetet bara övermäktigt, att det är för mycket?

Har du provat att dela upp arbetet i flera små delar?
Istället för att se ett stort monster till arbete framför dig så testa att bryta ner det i flera små steg. Tex om du ska skriva en uppsats, så kan du 1. välja ämne eller vad ditt arbete ska handa om, 2. börja läsa och göra research, 3. jobba med arbetet lite varje dag, tex att du ska skriva x antal ord/rader eller sitta med det en viss tid.

Jag pluggar inte, men jag kan lätt känna mig överväldigad av uppgifter, men att dela upp dom och planera ut dessa småsteg över tid hjälper mig iaf.

Hur mår du annars? Är det mer än bara pluggandet som får dig att känna så här?
Har du någon att prata med?

Jättebra tips från både Hera och Herveaux. Och just att dela upp arbetet i olika steg kan du be din lärare om hjälp med.

Det är ingen ovanlig känsla du har så du är inte konstig på något sätt, och din lärare tycker inte det heller.

Jag har barn som har samma problem och det går att lära sig att handskas med det, jättebra att du tagit itu med det. 👍

Lärarna vet (tror jag) att jag har nu fått diagnosen deprission men jag är ju "så duktig" i skolan (syns bara på matten o fysiken) så känns inte att de bryr sig så mycket om det eller om det tkr att problemet är stort så vågar inte säga det med pluggandet. Försöker att dela upp det och försöker att få hjälp med det av en sådan pedagog men alla är liksom "du är så duktig" o börjar bli värre nu. Att inte komma någonstans eller inte få ihop meningar eller räkna. Mådde bra imorse o kunde räkna asmkt tex. Men när stressattacken får jag nt väck den. Försöker ju att plugga och så men känslan finns kvar. O på lov o helger är den så stor att jag ibland nt kan sätta mig o plugga eller göra ngt annat.

Om jag förstår det rätt så känns det som om allt detta "du är så duktig" sätter en enorm press på dig?

Du har antagligen väldigt hög ambitionsnivå, kanske delvis framkallat av lärares beröm? Det här säger de ju för att uppmuntra och sporra dig, men jag kan förstå att det kan slå helt fel när du mår dåligt. Precis som om du inte kan tillåta dig själv att må dåligt och prestera lite sämre än du brukar.

Någon pedagog på skolan vet alltså om din diagnos? Du kan säga till den personen hur du känner inför allt beröm och din prestationsångest.

Kanske finns det andra sätt att jobba som funkar för dig. Kanske skall du tillåta dig själv att misslyckas ibland, eller att underprestera.
Det är också viktigt att du tillåter dig själv att ta ledigt och inte bara pluggar utan att få dåligt samvete.

Har du inge förälder du kan försöka prata med också? Ungdomar tror ibland att föräldrar inte förstår fastän de gör det. Någon av dina föräldrar kan ha haft precis samma problem som ung.

Förstår jag det rätt att du inte får någon hjälp för din depression heller?
Sök i så fall en annan läkare, du skall inte behöva gå igenom skolan och må dåligt. Prata med en förälder (eller annan vuxen) om det också.

Nä min mentor vet och har talat om för de andra lärarna (vad jag tror). Underpresterar just nu för att jag mår sämre eller vad man säger. Är ju för att jag inte pluggar på samma sätt innan. Tycker det är jättejobbigt att prata om och säga liksom vad ska man säga? Försöker prata om det och tror att mina föräldrar också vet. Pedagogen vet inget om det. Går på bup just nu (där jag fick diagnosen) och går på terapi . Tack för all hjälp. Fast jag ser lite negativ ut när jag skriver men uppskattar hjälpen :)

Jag förstår - har sett det hos eget barn så jag har levt nära det. Det är väldigt svårt som anhörig att vet hur man skall stötta och trösta, men jag hoppas du försöker söka tröst hos dina föräldrar, det är det man verkligen vill som förälder; att ens barn känner sån tillit så de vill prata med en. Prata, prata och prata, förklara hur du känner.
Mitt barn pratade mycket med oss och det är jag glad för. Och även om dina föräldrar inte kan göra något konkret så tala om för dem att det hjälper dig lite att de bara lyssnar. Det gjorde vårt barn och det känns bra.