Familjen

familjen går sönder

2017-03-25 17:53 #0 av: Foooer

Hej! Det är så att min familj känns väldigt ostabil just nu, ingenting är egentligen som det ''brukade'' vara. Det började väl mest när min mamma blev sjukskriven pga av utbrändhet, vilket hon fortfarande är,  och led av ångest och mycket andra besvär som såklart påverkade hela familjen på olika sätt. Ilska och anklagelser kan bryta ut från mamma i princip när som helst utan att man känner på sig det i förväg. Eftersom hon jobbar får hon ju inte heller någon lön vilket börjar märkas allt mer inom familjen. Vi har aldrig varit direkt rika, utan pengarna har bestått av två normala kommunlöner ungefär. Nu börjar pengars dras ifrån olika sparkonton och min månadspeng har även minskat för att allt ska gå ihop. Det är egentligen inte så att jag tycker pengar är det viktigaste, men det känns jobbigt att det är så påtagligt och att jag behöver leva med mycket mindre än vad jag är van vid. 

Som sagt har hela familjen påverkats mycket, och då har pappa självklart blivit extra utsatt. Jag vet att han innerst inne älskar henne, men situationen som är nu känns inte hållbar i deras förhållande. Han säger ofta att han är trött på detta, att han får skit för saker han inte gjort eller för saker som gått det minsta lilla fel. Han tycker att det är jobbigt att pengar han sparat till mig och till mina systrar tas av mamma som använder det. Förut har han känts mycket mer kärleksfull och glad, men det känns som allt detta verkligen trycker ner honom och man märker att han inte vet hur han ska hantera allting. Ibland kan jag nästan hoppas att de ska skiljas, att det kanske är bättre att de går skilda vägar. Men samtidigt är jag väldigt rädd för vad som ska hända då, mamma har inte mycket pengar och jag vet inte om hon skulle orka ta hand om ett hem ensam och hur hennes ångest skulle kicka in. Jag är rädd för att hon ska bli djupt deprimerad eller något sådant, för under en period var hon det och hade självmordstankar. Jag har så svårt att se om det krävs en förändring eller om det är bättre att bara fortsätta kämpa, men jag vet faktiskt inte hur länge till vi kommer orka göra det. 

Jag har aldrig varit en särskild känslosam människa, men på senaste tiden har jag faktiskt brist ut och gråtit för jag känner mig så liten och hjälplös. Jag vet innerst inne att det inte är mitt ansvar att lösa situationen, men jag vet inte om pappa vågar göra något åt detta heller. Vi har inte haft någon öppen dialog om hur vi verkligen känner så jag tror inte mina föräldrar(eller framförallt mamma) förstår att jag faktiskt tycker detta är jätte, jätte jobbigt. Ibland känner jag mig helt sjukt oälskad utav min mamma, för vår relation har verkligen förändrats mycket de senaste året. Från att vara väldigt nära har vi gått till att bråka väldigt mycket. Från min sida har det nog blivit så för att jag vill visa att jag tycker att det är jobbigt och att få fram att det inte längre känns så bra, för jag har väldigt svårt att prata eller visa känslor inför andra, även inför mina föräldrar. Jag hoppas på något sätt att hon ska inse hur mycket detta faktiskt skadar mig genom det, men det känns mest som hon bara tycker jag är en jobbigt barn som inte kan bete sig eller ta sitt ansvar. 

Det jobbigaste är nästan att det kan vända så snabbt. Vissa dagar känns det som vi är den lyckligaste familjen i världen, man känner att de älskar varandra, men andra dagen kan alla vara sura och irriterade på varandra och då känns allting alltid lika hopplöst igen. Det känns som att ingenting någonsin kommer bli bättre, jag känner mig instängd på något sätt. Allt detta har pågått ganska länge, men eftersom vissa perioder känns så bra har jag inte märkt av att det är så mycket förens nu.

Egentligen vet jag inte vad jag vill få fram med detta, jag vill mest få ut allting. Ingen av mina kompisar vet om detta, och jag har inte någon större lust att prata med de om det heller. Jag har helt enkelt bara hållit allting inom mig, som jag alltid har gjort med alla problem jag haft. Utåt sett ser nog mitt liv ut att vara ganska ''perfekt'', man märker inget om vår ekonomi, inget om mina och mammas bråk och ingenting om att det känns som min tryggaste punkt i livet är påväg att krascha med en stor smäll. Allt jag vill just nu är att det ska bli som det brukade vara innan sjukskrivningar och andra problem, men det känns som att det aldrig kommer bli så igen, och jag vet inte vad jag ska göra för något åt det. Jag känner mig så liten. 

Anmäl
2017-03-25 18:08 #1 av: OlgaMaria

Fina fina du! Så jobbigt allt har blivit för er alla! Livet är verkligen hårt ibland. Men du, jag tror det skulle vara SÅ bra om du visade det här som du har skrivit för dina föräldrar, och det säger jag i egenskap av mamma. Det är så lätt hänt att man inte riktigt pratar om det viktigaste, men det blir destruktivt efter hand när man slutar dela livet med varandra. Ni behöver prata med varann, och det här som du har skrivit kan få "starta upp" samtalet. Sen, försök att inte bråka. Som du säger så gör du det för att visa dina känslor, men det finns bättre sätt, skriva t ex :)

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2017-03-25 20:44 #2 av: LuLeLo

 Hjärtat! Det låter som en förjävlig situation, usch, det är bland det värsta som finns att minnas hur lycklig man varit och sen djupdyka i en sånhär svacka. Jag vill faktiskt tipsa dig om att besöka en kurator. Sådana finns dels i skolan, men också på ungdomsmottagningar (om det känns lite jobbigt att gå i skolan där klasskompisarna finns). Du kan vara helt anonym, det är gratis (vad jag vet) och då får du någon att bolla alla tankar med, som kan hjälpa dig att se klarare och förstå situationen, och också hjälpa dig att arbeta fram olika strategier och lösningar. Framförallt får du ett öra som lyssnar, och förstår. Ett medmänskligt stöd. För man klarar inte sånt här själv, och att du går runt och bär all den här sorgen och smärtan SJÄLV, det gör mig ont i hjärtat!

Iom att du är anonym hos kuratorn så tänker jag att detta kan vara ett lättare steg för dig att ta än att ta upp detta med dina föräldrar. Annars, om du orkar, så tror jag att det vore bra om du pratade med din pappa om det här. Han sitter i ungefär samma situation som du, anhörig till en psykiskt sjuk, och ni borde då rimligen kunna förstå varandra och söka stöd från varandra.

Snälla, ta det här på allvar! Prata med folk, din far eller kurator eller en nära vän eller vem som helst som du känner att du vågar öppna dig lite för.  Det är så mycket bättre än att du går runt själv med all smärta, som kan bli riktigt riktigt jobbig om den fortskrider.

Stor kram på dej! Ta hand om dig! Hjärta

Tass Josephine

Anmäl
2018-03-10 00:15 #3 av: Foooer

Hej igen och tack för era fina kommentarer, är ledsen att jag inte svarade på de, men det betydde mycket att få svar!!

Det har snart gått ett år sedan jag skapade denna tråden och mitt liv har förändrats helt. Mina föräldrar skiljde sig faktiskt i somras vilket skapade väldigt mycket kaos men nu lugnat sig och blivit bättre, för alla utom mig.

I början kändes det som jag knappt brydde mig om att de skulle skiljas, visst att det var tråkigt och så med känslomässigt var det ändå helt okej. jag började skolan igen och vardagen rullade på som vanligt även om familjesituationen var helt förändrad. Jag tyckte självklart innerst inne att det var väldigt tufft men jag har hela livet gömt mina känslor för andra, och blivit så bra på det att jag till och med kunde gömma de för mig själv.

Det var först innan jul som jag började känna allt inom mig igen. Främst tror jag det berodde på att det var första traditionen som skulle firas utan en ''helfamilj.'' Eftersom allt var flyttkaos hade vi ingen inredning eller känsla av jul alls vilket på något sätt blev jättejobbigt för mig och under stora delar av december mådde jag rätt dåligt inombords. Trots det gick julen ändå bättre än förväntat och ett tag efter det kändes det rätt lugnt igen. 

Från en skilsmässa som först kändes mer som någon slags befrielse har nu gått över till starten på allt dåligt känns de som. Det är ofta jag som kommit emellan föräldrarnas bråk vilket gjort att det kanske är jag som påverkats mest utav det egentligen. Har insett att jag tappat motivationen till ALLT under senaste tiden, vilket kanske främst märks i skolan. Har alltid varit väldigt duktig och haft bra betyg men under senaste månaderna struntar jag helt i om jag får F på prov och har inte pluggat något på länge. Jag går högskoleförberedande linje på gymnasiet  som är ganska tuff egentligen men trots det känner jag ingen stress utan känner mig helt o-brydd. Vet dock att jag bryr mig hur mycket som helst innerst inne, men har ingen vilja alls att göra det som krävs. Pluggar inte på prov och om vi har någon redovisning jag inte vill göra sjukanmäler jag mig bara utan något konsekvenstänkande. 

Berättade det lite smått för min mamma som faktiskt blev orolig. Enligt henne(inklusive mig själv och många andra) har jag alltid varit väldigt duktig i skolan och varit den som det aldrig varit några problem med, och hon sa även att det nästan låter som jag är lite deprimerad i skolan. 

Saken är den att jag bryr mig innerst inne om allt, men av någon anledning skiter jag bara i det vilket samtidigt gör att jag mår dåligt för det. Jag vet att jag mer eller mindre förstör min framtid och är orolig över det, men som sagt kan jag inte bry mig mindre på ett annat plan. Känns som allt jag gör går dåligt vilket gör mig ännu mindre motiverad till att ens tänka tanken på att ta tag i saker.

Jag vet inte hur det här startade egentligen men har en tanke av att det kanske faktiskt är för att alla känslor inom mig tagit över och börjar bli för mycket. Har inte pratat med någon alls(alltså verkligen inte någon) om mammas depression, utbrändhet och skilsmässan osv. Det känns som alla andra börjar gå vidare nu medan jag är kvar i mitten och enda jag vill är att spola tillbaka tiden till de var gifta och vi bodde tillsammans. Vill inte och kan inte gå vidare. 

Har som svårt att prata om känslor och även om jag är lite närmare känslorna nu tar de stopp så snabbt jag ens tänker på att berätta om hur jag mår för mamma och pappa. Jag tror det beror på att jag inte vill tynga ner de ännu mer pga allt som redan hänt osv. Även om båda vill att jag ska prata med de och vara ärlig går det bara inte. Utåt sätt är jag nog som vanligt och väldigt glad, det är främst på kvällar och när jag är ensam som jag kan ta fram känslorna mer utåt, alltså när  ingen ser. Brukar annars vara väldigt stabil i humöret och knappt aldrig ledsen men nu känns det som lite vad som kan göra mig ledsen. Känns som jag går runt i exakt samma, tråkiga, sorgsna vardag hela tiden och känner mig bara omotiverad och besviken över allt. Vet inte vad jag ska göra för jag orkar varken ha det såhär eller lösa det. Det enda jag vill är att de ska gifta sig igen, men det är också det enda som inte kommer gå... Förstår att många kommer tycka jag ska prata med någon men vet inte riktigt om jag vill göra det heller. Känner mig väldigt delad över allting just nu.

Tack för kommentarerna som sagt, känns ändå skönt att bara kunna skriva av sig lite även om det kanske inte gör så stor skillnad egentligen!Glad (kan dock tillägga att min och mammas relation är superbra igen och att vi är som bästavänner i vanlig ordning! Egentligen är livet tekniskt sett ''enklare'' nu men känns ändå jobbigare än någonsin :/)

Anmäl
2018-03-10 11:28 #4 av: OlgaMaria

Vad bra att du skriver igen och uppdaterar läget och får ur dig lite av vad du går igenom. Jag tror att du gått så länge och försökt kontrollera dina känslor och blivit ensam med dem så att du inte längre klarar att prestera i skolan. När man bara begraver sina känslor inom sig så slutar man till slut att fungera. Sen är det väldigt lätt hänt i en familj när alla går igenom något jobbigt att alla försöker hålla ihop och man blir rädd för att prata med varann för man vill inte väcka jobbiga känslor i de andra, för det "verkar" som att de är glada eller att saker rullar på. Men egentligen kanske bara alla begraver sina känslor inom sig och blir ensamma, man försöker fungera utåt men man tappar kontakten med varann och på djupet mår ingen bra. 

Jag tror verkligen ni behöver prata. Och det är svårt att göra det, och lätt att man försöker visa sina känslor på sätt som inte är konstruktiva. Jag tänker t ex på när du bråkade mycket med din mamma... det var ju ett sätt för dig att visa hur sårad och ledsen du var. Men om du istället hade satt dig bredvid henne och med lugn röst berättat att du är ledsen och att det känns som att ni tappat kontakten, så hade samtalet kunnat gå i en helt annan riktning. Det är mycket att begära av en tonårskille att plötsligt bli duktig på att kommunicera, och ni skulle säkert behöva professionell hjälp för att kommunicera bättre med varann... men jag vill i alla fall säga till dig - det går att prata på konstruktiva sätt som blir till hjälp för alla. Och ni behöver det! Jättemycket! Jag är säker på att även dina föräldrar har ett mycket stort behov av att få prata med dig. Som sagt, det är så lätt att alla blir försiktiga för man vill inte riva upp jobbiga känslor, men ingen mår bra att alla känslor begravs. 

Tänk såhär - prata och berätta hur det känns utan att komma med anklagelser. Försök ha en vänlig ton utan att gå till angrepp. Det som behövs är att man får berätta hur man mår och vad man går igenom, men man behöver inte göra någon till den skyldige. Ni har alla tre gått igenom en tid som visade sig bli övermäktig för er alla. Ingen lyckades gå igenom det utan att ta stryk, eller utan att såra de andra. Så alla är offer och alla har skadat. Det ni behöver är att visa förståelse men också att få bli förstådda. Alla behöver detta - båda bitarna av detta. Det kan bli SÅ bra. VÅGA prata, snälla du. Skolan är faktiskt mindre viktig än att ni får hitta varann igen. Tror det är en sån stor knut inom dig som har att göra med att din familj förändrats och gått igenom en kris som ni inte lyckats ta er ur till andra sidan än. När denna knut får lösas upp kommer du må bättre och det andra kommer lösa sig efter hand. 

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2018-03-14 22:59 #5 av: _Fisken

Läste första inlägget du skrev. Jag led med dig och samtidigt så blir jag så jäkla glad över att det finns så kloka ungdomar som dig. All heder. Trist att ni ska bära tunga saker på era axlar tycker jag. Tyvärr är ju familjelivet inte alltid perfekt. Det kan gå riktigt illa ibland. Just nu tycks du leva i efterdyningarna av vad du upplevde då. Du håller på att läka och det tar nog sin tid. Bra att du och din mamma hittat varandra igen. Du kanske också skulle söka proffs-samtalspartner? Finns nån på skolan? Det roliga med att prata med en "tredje person" är att de ser saker och ting från ett annat håll och bollar tillbaka annat som du inte tänkt på. Dessutom, om du inte gillar det kan du ju bara lägga ner samtalsterapin. Men det är plåster för själen kan jag säga. Dessutom en lyx och få prata med nån som lyssnar. 

Jag håller tummarna för dig och din familj och hoppas du har tålamod med dig själv tills du hittar tillbaka till dig själv igen.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.