Börjar skolan den 21 augusti och ångesten drog redan igång för två veckor sedan.
Ska börja 9:an men jag har ingen ork för något och ingen lust att umgås med människor utan trivs bäst hemma med kaninerna och naturen.
Gick även ur 8:an med F i ca hälften av ämnena och det gör ju inte saken bättre.
Har pratat med mina föräldrar om att jag tycker det är jobbigt att umgås med andra. Men får bara höra att jag är löjlig och får härda ut.
Jag försöker verkligen härda ut och gjort det ett tag, men det enda det lett till är sämre och sämre betyg.
Är diagnoserad med selektiv mutism och jag klarar verkligen inte av muntliga redovisningar.
Jag får panik, ångest och börjar stamma och skaka och blir alldeles svimfärdig.
Folk blir irriterade när jag inte svarar, även vissa lärare som vet att jag tycker det är extrem jobbigt att prata.
Har hänt att klasskamrater blivit rent av förbannade för att jag inte svarar direkt eller bara ger ett kort enkelt svar.
Grupp arbeten funkar egentligen inte alls. För mig spelar det ingen roll vem jag hamnar med, men det är de i min klass som inte släpper in mig i grupp arbetet, och det blir ju inte bättre av att jag har svårt att ta för mig.
Men det är alltid suckar, blickar, visknikgar eller andra negativa kroppsspråk när folk får höra att de är i samma grupp som mig.
Så det slutar nästan alltid med att jag jobbar själv ändå. Skriver, letar fakta osv osv och sen när redovisningen väl kommer tar gruppmedlemmarna åt sig äran för allt mitt slit och jag får lågt betyg.
Som det känns nu kommer det inte att bli bättre nu i 9:an än vad det varit tidigare, snarare sämre. Jag kommer inte att klara att ta mig in på den natur vetenskapliga linjen även fast jag är hur redo som helst fr att kämpa för mina betyg.
För att gå med ångest eller en obehaglig känsla och gråten i halsen så gott som varje dag funkar inte i längden tyvärr.
