Annons:
Etikettundersökningar
Läst 2137 ggr
[Reträtt]
2017-11-27 17:39

Föräldrar

Hej!

Jag är ny här och skulle vilja göra en undersökning med er. Jag undrar om någon annan av er är i samma situation som mig och har en förälder som har gått bort (min pappa gick bort för ett par år sedan). Jag känner mig ganska ensam då ingen av mina kompisar någonsin har förlorat en förälder och ingen av dem förstår.

Ni får gärna delta i undersökningen, men det är självklart inget måste. Om svarsalternativen är oklara på något sätt eller om något alternativ fattas, kan ni välja "Annat" och kommentera vad som saknas.

Annons:
Scorpio97
2017-11-27 18:01
#1

Min pappa gick bort i mars 2014, till följd av alkoholmissbruk.

Jag gick en tid hos kurator efteråt, och tyckte det var bra. Är det något du har gjort eller funderat över? Det kan faktiskt vara väldigt skönt att prata med någon som får "betalt för att lyssna", som är utomstående och som dessutom är utbildad i att hjälpa en. 
Jag har inga nära vänner, så jag har inte försökt prata om det med någon kompis. Har nog inte haft behov av det heller. För mig har det räckt att prata med min familj, kuratorn och lite på internet.

Om du tror att det kan hjälpa så får du gärna prata med mig. Jag vet inte om jag kan hjälpa till så mycket, men jag vet ju i alla fall lite hur det känns att ha förlorat en förälder.


//Jessie

[Reträtt]
2017-11-27 18:12
#2

#1 Jag beklagar din pappas bortgång. 

Jag pratar om detta med skolkuratorn, min psykoterapeut och ibland med min mamma, men trots det så känns det jobbigt att ingen av mina kompisar förstår, eftersom det är med dem jag måste vara med hela dagarna i skolan. De gånger jag har försökt säga någonting till dem om det så börjar de genast prata om någonting annat och ignorerar mig fullständigt. Jag fattar att det är svårt för dem att hantera (de har aldrig mist någon nära), men de ska ändå föreställa mina vänner. Nu har jag helt enkelt slutat försöka prata med dem om det. Men du har rätt i att det känns skönt att prata med någon utomstående. 

Tack för din förståelse!

Scorpio97
2017-11-27 18:26
#3

#2 Tack. Jag beklagar din pappas bortgång också.

Jag förstår att det är jobbigt att dina vänner inte förstår. Har du försökt prata om det med dom, och förklarat hur du känner när dom bara byter ämne? Hur skulle du vilja att dom gör istället? Vill du att dom bara ska lyssna, vill du ha tröst, eller att dom försöker muntra upp dig exempelvis? (Du behöver såklart inte svara här, men det kan vara bra att fundera över och försöka förklara för dina kompisar, om du vill prata om det med dom)

Jag och min syster (hon har annan pappa) är väldigt nära, och hon tyckte det var jättejobbigt att prata om min pappa för hon visste inte vad jag ville att hon skulle göra. Hon ville såklart hjälpa mig, men visste inte hur helt enkelt. Det var nästan jobbigare för henne än för mig till och med.
Så vi pratade om det och jag förklarade att jag mest behövde att hon lyssnade, och då gick det mycket bättre sen. För om man aldrig varit i situationen själv är det svårt att veta vad man ska göra som vän/närstående, sen varierar det såklart även mellan olika personer. Om jag är ledsen vill jag exempelvis bli lämnad ifred, men min syster vill bli tröstad och ha någon som pratar med henne. Det är jättesvårt att veta hur man ska reagera och vad man ska göra om man inte har pratat om det tidigare. 

Det är bra att du har andra att prata med :)


//Jessie

[Reträtt]
2017-11-27 18:55
#4

#3 Tack. 

Nu när du säger det, tror jag inte att jag har försökt prata med mina kompisar om att de alltid byter ämne. Kanske någonting jag borde ta upp med dem (om jag vågar: är lite försiktig med att säga vad jag tycker). 
Det skulle inte vara någon skillnad för mig om de bara skulle lyssna eller om de också skulle prata om det med mig - det är den där delen med lyssnandet som jag tycker är viktig och som jag saknar. Sedan om de vill inflika med någonting så får de väl göra det, men då har de i alla fall lyssnat först. 

Vad bra att du kunde prata med din syster om hur du kände, det beundrar jag verkligen. Jag brukar också vilja vara ifred om jag är ledsen (men det är lite svårt att vara ifred i skolan, så då skulle jag föredra att någon lyssnar), medan t.ex. min syster vill ha någon som pratar med henne. 

Tack för att du tar dig tid att skriva, jag uppskattar det verkligen!

shia
2017-11-27 20:17
#5

Jag tror nog att dina kompisar har mist någon, att det kan vara därför de har svårt att hålla sig till ämnet när du försöker prata, de kanske har någon hemlighet bakom som de försöker glömma och att de tycker det påminner om det. Man kan mista någon som kanske inte är nära släkt men som betytt mkt. Ingen kritik mot dig absolut inte, du kan alltid fråga dina kompisar varför de byter ämne?.

När mina kompisar försökte prata med mig om deras problem, såsom självskada, ätstörningar, att de må dåligt i skolan osv, var jag ingen bra lyssnare. de tänkte att jag alltid mått bra och att jag kunde få dem att må bra, men saken var den att jag var mobbad ända till 6 an, ätstörningar sedan 5, självmordstankar sedan 4 an, självskadebeteende sedan 7an(går 8 an nu). Men försökte skriva positivt/prata med dem men var så svårt då jag själv hade det tufft.

[Reträtt]
2017-11-28 17:16
#6

#5 Ja, det kan mycket väl hända att de har mist någon nära som jag inte känner till, det har du rätt i. Då jag skrev inlägget tänkte jag mera på dödsfall, men man kan ju ändå vara med om sorg fastän man inte mister någon till döden. 

Jag beklagar att du har varit med om så mycket jobbigt. Det pågår mycket inom en själv som ens kompisar kanske inte alltid vet om. Då känns det ofta lättare att försöka vara positiv, fastän det är svårt. 

Jag har slutat prata om allt detta som jag kämpar med (inte "bara" sorg, mycket annat också), eftersom jag vet att de egentligen inte vill höra det. Jag vill inte vara en börda, helt enkelt.

Annons:
Linn Is The New
2017-11-28 22:08
#7

Min pappa gick bort  2004 för att han var drogmissbrukare och satte i halsen när han var påverkad.  Det är inget jag skäms över att säga och tyvärr lärde jag aldrig att känna min far då jag är född 2001. Aldrig hört något positivt om honom tyvärr, spelar ingen roll om vem jag pratar med. Skulle inte påstå att det är vanligt att man förlorar sina föräldrar, eller att det är lätt att hitta vänner som har varit med om en sådan förlust (de vill säga föräldrar.) 

Förut vart jag riktigt avundsjuk och svartsjuk på folk som hade sina båda föräldrar kvar i livet. Jag blir det fortfarande. Jag önskar inte döden på dem, jag önskar bara att jag kunde fått vara pappas lilla flicka någon gång. Eller få se mina föräldrar i harmoni, att jag kan gå till pappa om jag bråkat med mamma etc. Hade hellre velat ha skilda föräldrar.

Mvh Linn 

Jag har inte speciella talanger. Jag är bara passionerat nyfiken // Albert Einstien

Ansträngning lönar sig bara om du vägrar att ge upp // Napoleon 

Driver en blogg vid namn: Starriderstables.weebly.com

Since 2016

VeilofElysium
2017-11-29 00:04
#8

Jag har inte förlorat någon förälder men två av mina närmsta har förlorat sina mödrar vid tidig ålder.  Min gammel mormor tog livet av sig när min mormor var väldigt liten också så det finns personer i min närhet som jag känner så mycket för att de behövt växa upp utan den ena av sina föräldrar….

Jag förstår förstås inte hur det känns själv, men visar dem kärlek och stöd och finns där för att lyssna om så behövs.

[Reträtt]
2017-12-01 15:54
#9

#7 Jag beklagar verkligen 🌺

#8 Du låter som en bra vän som finns där och lyssnar!

Upp till toppen
Annons: