Hobby och fritid

Vittne

2018-03-10 12:45 #0 av: akvarium123

Hej!

Jag var vittne till ett vittne för ett par år sedan (Kanske 3-4 år) och det har verkligen inte släppt. Jag gråter var och varannan dag efter detta inbrottet som hände. Att jag inte ringde polisen tidigare. Detta har lett till att jag idag är livrädd för att gå förbi hus som ser ut som det huset inbrottet det hände i och att gå förbi det huset är inte att diskutera om. Jag går hellre en omväg på flera mil än att ta den vägen.  Jag är verkligen livrädd när jag kommer dit och får hyperventilera typ för att komma i närheten av det. När jag träffar personen som  det var inbrott hos så kan jag knappt prata utan att mitt hjärta slår i 150 i puls. Jag har haft en riktig bra relation med personen det handlade om men idag är jag livrädd för personen.  Vet att det inte var personen som hade gjort något men det är fortfarande kvar. Jag gråter ibland över det men vågar verkligen inte säga detta till någon. Att jag fortfarande efter dessa åren tänker på det. Har kvar varenda minne efter detta jobbiga och vet att jag fick massvis av frågor i skolan om det. Hur ska man ta detta? Jag vill bli en lycklig person, idag är jag livrädd för personen och vågar knappt vara med personens vänner som jag känner utan att få gå till nån kompis och vara där till dom alla gått... Hur ska jag få bort dessa JOBBIGA känslorna!

Anmäl
2018-03-10 21:04 #1 av: PuffeSnutt

Okej, jag kanske inte är så bra på att ge folk råd, men jag vet att du inte ska må dåligt över det. Du blev rädd, det är svårt att agera i sådana tillfällen. Du ska inte behöva må dåligt över det. Detta kanske är helt fel men kanske du kan prata med personen som bor i huset och berätta hur du mår, eller kanske en psykolog?<3

Anmäl
2018-03-11 00:00 #2 av: akvarium123

Jag förstår ju det längst inne jag också. Att jag inte skulle kunnat göra någonting mer. Nu är jag livrädd var och varannan dag och kan knappt vara hemma själv utan att inbilla mig en massa konstiga saker...

Ska till personen som bor i huset snart. (Kanske ca 1 vecka). Men av en annan orsak. Brukar faktiskt vara ganska lugn där vid den gatan och huset. Är aldrig så lugn som då, som är så märkligt. Det kommer senare precis efteråt. Dock så kan jag verkligen ALDRIG gå förbi där utan att prata om något helt annat. Kan vara allt från fotbollar till djur. Och detta ska pratas högt!! Vet inte varför men just där så pratar jag för mig själv fast högt. Men tror det har att göra med att jag är så rädd fast på ett helt annat sätt. Att jag typ försöker få hjälp utav en kudde (ni vet när man tar den över huvudet vid en film typ) fast att jag då istället tar och pratar. Att gå till mamma eller pappa känns iallafall inte som en bra sak. De har redan båda två slutat lyssna när jag gråtit för att jag fått ångest över att inte gjort mer. Tycker det faktiskt är en av dom jobbigaste sakerna. Att man inte kan få av någon att man finns utan bara få höra att det där var för flera år sedan nu! Och. Jaha! Och jag som trott att du hade släppt det? Men för mig är en sådan här sak som har varit en enormt stor sak (För min kommun) det värsta som funnits. Rättegångarna var inte heller roliga... Jobbigt att få vara där pga en sådan här tragisk sak. Att inte gå till en psykolog är nog en sak jag ångrar för jag mår faktiskt dåligt över detta. Vet att jag en gång följde med min kompis och skulle jobba. (Har jobb där också. Det var så jag blev vittne...) Och att höra det knacket var som att jag ville springa raka vägen hem. Men jag gjorde inte det utan stod kvar och var helt. blå i ansiktet... (Som tur är öppnade personen inte...) Annars skulle det nog se lite konstigt ut. Kunde nog inte prata på ett par minuter och kompisen började tillsist att undra vad det var. Men insåg nog inte varför det hänt... Får helt enkelt gå dit och ta en fika. (Det bjuds alltid på fika när man är där haha) Så blir det säkert bra. Riktigt trevligt och har lärt mig allt från vett och etikett till att spela fotboll... Att man kan komma ifrån jobbet och ta en timma eller 2 och göra roliga saker ihop.  Bara tanken på det som hänt är fruktansvärd enligt mig.

Anmäl
2018-03-11 09:37 #3 av: akvarium123

Inatt var en hemsk natt. Jag har nog bara sovit 2 timmar på hela natten pga det här.

Jag har vaknat och skrikit rakt ut och börja storgråta. Samt svettas ihjäl samtidigt som jag drömmer om det här. Nu var ju detta inbrottet inte ett inbrott utan det var ju ett helt annat brott (Fast värre). Så jag drömde om att jag befann mig där i huset och hittade en person. Alltså känner att detta gått lite över styr... 

Anmäl
2018-03-11 09:46 #4 av: PuffeSnutt

Att det här påverkar din sömn och psykiska hälsa är fruktansvärt :( Men antagligen vanligt. Det kanske är någon här på iFokus som har varit med om något liknande som du kan prata med?

Anmäl
2018-03-11 10:20 #5 av: 134643

Gå till en psykolog, det här är precis varför de finns :)

She needed a hero, so that's what she became. Sajtvärd på tonåringar och medarbetare på RåttorSkrattarRegnbåge

Anmäl
2018-03-11 11:02 #6 av: akvarium123

#4 #5Ja jag är mer för ifokus än med psykologer... Det känns som om psykologerna  kommer ta och säga allt för mamma och pappa och personen... Vi ska på rättegång med skolan snart också och är verkligen inte sugen efter det här. Även fast att denna rättegången såklart kommer bli mycket bättre då det inte är lika grovt om man säger så. Men känner ändå att jag kommer att typ ha helt fulla ögon med tårar när jag ser dom här papprena som man ska se innan rättegången (Förhörsvittnen och vad målsägande och dylikt varit med om) och är inte ett dugg peppad på dom efter att ha hört från det här dramat. Men var där idag iallafall (Utanför huset alltså!!) Och känner mig som sagt enormt mycket mer lugnare där än på andra ställen. Men pratar dock jättehögt för rädslan. Men bör jag säga detta till läraren?? Att jag verkligen inte vill ha ett för jobbigt fall då jag ändå är riktigt känslig just nu. (Rättegången är v 12 har jag för mig...) Jag vet också att alla lärarna i skolan vet om vad som har hänt (Eller dom bör ha fått information om det). 

Anmäl
2018-03-11 12:03 #7 av: Vikan

#6 Hur gammal är du? Psykologer ska ha nån form av tystnadsplikt om inte barnet är väldigt ungt. Alternativt att ni pratar igenom vad psykologen kan berätta för dina föräldrar.

Tycker du ska ta upp  med läraren hur det påverkar dig, då kan du få något som underlättar för dig i detta lite

Anmäl
2018-03-11 14:22 #8 av: silverfiisk

Jag tycker absolut att du ska gå till en psykolog. Med tanke på dina tidigare inlägg här så verkar det vara flera saker som får dig att må dåligt, så det bästa vore nog att gå och prata/få hjälp av någon som vet vad den sysslar med. Även om det känns jobbigt och läskigt att gå till en psykolog så kommer det nog vara värt det i slutändan. Psykologen talar inte om för dina föräldrar vad du har sagt.

Anmäl
2018-03-11 14:47 #9 av: akvarium123

#7 Är 13 år nu. Dock så är det tyvärr en av de anledningarna till att jag helst inte vill prata i skolan om det då personen går i samma skola som jag. (Parallellklass typ). Så känns stelt att säga att man inte vill gå till vissa rättegångar på grund av att man önskar att man kunde göra mer och har ont i magen över att detta olyckliga inträffade. Nu gick det dock bra för alla inblandade men ändå! Det kunde ha slutat EXTREMT mycket värre med dödlig utgång!!!

#8 Är det sant? För jag vill verkligen inte att nån mer ska få reda på det (Dom vet ju om det men tror inte att jag mår dåligt över det fortfarande). Tror verkligen jag skulle viljat behöva ha hjälp med detta. Men dom tar väl inte dit dom aktuella personerna?? Kommer SKÄMMAS i sådana fall...

I annat fall så kan man väl smita runt det hela men då det ändå handlar om en sak som alla i skolan vet om så är det nog ganska svårt att smita undan med att bara säga vad jag inte vill se... Exempel något med bil, vapen, blod, misshandel, inbrott, rån, mord och kniv samt droger och alkohol... Nu är det troligtvis så att det inte kommer bli något mord iallafall men känner ändå att jag bör ta med det då det var nära att det kunde inträffa en dödlig utgång. Är verkligen livrädd för allt sådant här. Tyvärr vet hela Sverige (Känns det som) om vilka dessa är vilket gör att det blir svårt att komma undan med vilka det är då alla vet om det typ. Sen känner ju läraren min pappa och mamma vilket gör att det hela blir ännu svårare då läraren säger i princip varenda mening till pappa och mamma. Han har ju också just det ämnet (Samhällsorienterande ämnen- Samhällskunskap) vilket gör att jag måste tala om det på något sätt. Jag lovar att typ 5 personer kommer fråga om det är den personen. Och dom har ju egentligen rätt men känns så konstigt när det är EVIGHETER sedan det hände... 

Anmäl
2018-03-11 16:34 #10 av: silverfiisk

#9 psykologen har tystnadsplikt och får inte tala om för någon vad ni pratar om. Enda gången dom får tala om det för någon är om dom anser att du är en fara för dig själv eller någon annan (till exempel om hen tror att du kommer att begå ett brott eller skada dig själv allvarligt). Han/hon kommer inte heller att ta dit någon, så det behöver du inte vara orolig för. Du kommer inte att bli tvingad att prata om saker du inte vill, utan du själv väljer vad du vill säga.

Jag har också mått dåligt över saker som jag inte vill att någon ska veta, och jag ville absolut inte prata med en psykolog. Efter en lång tids lidande gjorde jag det ändå och jag är verkligen glad att jag gjorde det, det har hjälpt mig att må bättre.

Jag tycker att du ska gå till en psykolog några gånger för att prova. Inga problem är för små eller ''töntiga''. Lycka till!

Anmäl
2018-03-11 17:05 #11 av: akvarium123

Får väl försöka gå dit! 

Men hur ska jag göra med den här rättegången med klassen?? 

Anmäl
2018-03-11 22:39 #12 av: silverfiisk

#11 Gör det som känns bäst för dig. Det är säkert till stor hjälp om du vill ställa upp och vittna, men om du mår väldigt dåligt av det och inte vill så är det också okej. Känn dig inte tvingad till något. Kanske finns det någon annan i klassen som känner samma som du kan prata med och få stöd av?

Anmäl
2018-03-12 15:43 #13 av: akvarium123

#12. Detta var alltså för 2-3 år sen. (Har inte full koll hur många år sedan och då var jag vittne). Det var nog det värsta som hänt mig att stå där. Men jag stod där och ångrar mig faktiskt inte. Fick träffa målsägande efteråt och också Åklagare med flera. Vi tog (som vanligt) en fika så tyckte det ändå var skönt att se dom vid liv och prata lite smått. (Man fick inte säga allt just då vad jag vet skulle komma ut mer i tidningen istället). Sedan har vi träffats ett fåtal gånger och fått reda på det mesta. Det tänkte nog att jag var lite nyfiken och att jag skulle få höra att det inte var mitt fel lite var tanken. (Fick se lite skådespel osv. Det var nog det värsta att se det där fruktansvärda!!) Men sedan gjorde vi vad jag vet bara roliga saker efter skådespelet. Gick på stan och spelade handboll haha (Var ledig då alltså). Det klart att det finns ju en person och det är ju målsägande som går i parallellklass typ. Men är tyvärr inte så pepp på att säga att jag fortfarande tycker det är fruktansvärt då jag tror att personen går till psykolog 2 gånger i veckan (Förut gjorde hen det iallafall). Och vill då inte störa ifall personen smält detta ganska långt. Och som sagt alla känner de inblandade målsägarna så blir lite svårt då ALLA kommer undra vad som pågår. Frågade lärarna idag förresten och har sagt att jag inte vill ha ett inbrott då jag mår dåligt utav det. (Alla konstiga blickar kom på mig då) Och fick då förklara att jag undrade hur skolan brukar göra för det borde ju varit någon i varje klass som varit med om något (mer eller mindre jobbigt). Men jag sa då som det var (Gick runt det hela ganska mycket) Så jag sa att det var ett inbrott (Som det inte var såklart!!) (Tror dock läraren som känner min mamma och pappa förstod ganska snabbt att det inte var ett inbrott då läraren bor på samma gata som det huset så känns ganska konstigt om läraren inte visste vad jag menar) som jag var vittne till så nu ska dom se om de kan ta och hitta en bättre huvudförhandling som passar alla! 

Jag önskade då att man kunde ta det lugnaste som finns och då så sa jag ett förslag som var att vi kunde gå på ett fall om vårdslöshet i trafik och typ hastighets brytelse eller vad det heter i typ 5 km/h för fort och när man inte vill acceptera boten på plats utan gå till rättegången istället. Jag vill liksom våga gå in i tingsrätten iallafall utan att behöva gå ut. (Vilket jag egentligen med säkerhet kommer att göra). Chansen är typ 99%. Men jag kan ju reagera olika denna gången men när jag innan inte alls vågat gå förbi huset så fattar jag inte hur jag ska våga gå in i tingsrätten.

Ska förklara lite mer noggrant imorgon i SO;n vad jag helst vill se och helst inte vill se som kan väcka många saker inom mig... 

Anmäl
2018-03-12 23:07 #14 av: Unicorngirl4

Herregud...
Jag märker att du fått en långvarig traumatisering av detta ögonblick, vilket inte alls är ovanligt gällande något sådant. Mitt förslag är att PRATA MED NÅGON! någon du litar på, helst en psykolog, en vän...
Känns det jobbigt att gå till en psykolog kan dy alltid ta med en vän eller familjemedlem dit för att lyssna.

Anmäl
2018-03-13 16:23 #15 av: akvarium123

#14 Ja det kan nog hända att jag har haft det inom mig ganska länge... Men som sagt ville verkligen inte visa mina känslor det första då jag kände att ett vittne är liksom bara ett vittne och inget mer. Och ifall jag skulle visa dom så skulle jag bara mått dåligt. Jag har gråtit en gång över det här och det var i samtal med polisen. Var nära att få lägga på hela tiden men mamma fick ta det tillslut! Annars har jag inte visat en enda känsla. 

Jag vill som sagt var tyvärr inte prata med någon om detta då jag har pratat med en kompis en gång som tyvärr bara sa lite drygt att det var för 1 år sedan. Efter det har jag nog viljat prata mindre och mindre... Familjemedlem känns inte alls bekvämt. Vi pratade lite om det igår men alltså gick förbi det lite snabbt bara om hur det var att jobba denna helg och jag sa bara att det gick bra. Fick som svar att jaha är du fortfarande feg??

Har också fått höra (vilket först var lite på skämt, tyckte dom) när dom fråga hur det gick vid "läskiga huset" Det vill säga där det hände. Men har nu fått höra det varje vecka och det känns inte alls roligt! Känns bara som om alla tar detta på fel sätt och inte som någonting allvarligt alls! Att säga läskiga huset är ju inte så kul efter hur många år det nu är och att försöka prata om detta men få dryga kommentarer och allt. Vågar ärligt talat nog inte prata om detta då det känns som om alla tar detta oseriöst. Vet att det finns några få personer som tar det seriöst och det är målsägarna men det känns inte bra att ta upp detta med dom igen...

Känner just nu mest att det är den här rättegången som känns jobbig att gå med med skolan. Att man inte hade frågat innan om någon varit med om något allvarligt. Skulle nog varit bättre än att hoppas och sen har vissa jätteont i magen över det...

Som sagt så går målsägande på samma skola och ser hen varje dag. Är nog inte så rädd då vid dessa stunderna utan det är nog att veta om hur det egentligen var. Jag känner mig typ jättebesviken på mig själv och så. 

Jag går dit om 2 veckor om det inte är bättre tänkte jag. Man kan ju försöka hoppas att tankarna på blod och sår försvinner på dessa 14 dagarna! (Även fast att jag inte tror det, tyvärr...)

Anmäl
2018-03-13 16:28 #16 av: akvarium123

Insåg nu att bris är en sådan här organisation som man inte behöver säga identitet på. Är det här något man kan ta dit om man tar och chattar då jag inte vågar prata.

Hoppas bara dom inte är dryga mot mig. Har verkligen förlorat ALL respekt för samhället efter att ingen vill lyssna på än. Är det något man kan gå till??

Anmäl
2018-03-13 18:40 #17 av: PuffeSnutt

Jag har för mig att man kan chatta med BRIS. Och jag kan lova dig att de inte kommer vara dryga mot dig. De är där för att hjälpa dig och få dig att må bättre :)

Anmäl
2018-03-13 18:43 #18 av: 134643

Man kan både ringa och chatta har jag för mig, helt anonymt. Vet att vissa tycker bra om bris, men andra trivs inte riktigt med deras sätt. Men testa kan du såklart, de kommer absolut inte vara dryga!

She needed a hero, so that's what she became. Sajtvärd på tonåringar och medarbetare på RåttorSkrattarRegnbåge

Anmäl
2018-03-13 19:20 #19 av: akvarium123

#17 #18

Har kollat lite där idag men tänker att ifall jag bara tar och chattar med dom så kanske man kan prata lite om det här med psykolog och vart dom finns samt prata om detta. Om det känns bättre efteråt så kanske jag vågar mig på att gå till psykologen i kommunen!

Bara dom inte är dryga så är jag positiv...

Anmäl
2018-03-14 17:06 #20 av: akvarium123

Nu ska jag äntligen prata med bris då jag ville vara anonym och kan väl då också fråga om det behövs mer hjälp och hur man gör då osv. Om man kan ha samtalen anonyma utan att mamma och pappa får reda på något. För vill inte att dom ska veta om att jag fortfarande mår dåligt över detta...

Anmäl
2018-03-14 17:16 #21 av: 134643

#20 De kan inte se det, men du behöver rensa din historik eller använda ett privat nummer om dina föräldrar har tillgång till din dator, annars ser de att du varit inne på bris. Men de ser inte vad som skrivits eller så.

She needed a hero, so that's what she became. Sajtvärd på tonåringar och medarbetare på RåttorSkrattarRegnbåge

Anmäl
2018-03-14 19:04 #22 av: akvarium123

Det gick jättebra! Fick massvis med tips om hur jag ska tänka, exempelvis så ska jag börja prata med kompisar så fort någon tanke/bild kommer upp. Vilket kan leda till att jag inte alls vågar titta upp vid dessa scenarierna. 

Hoppas detta nu hjälper!

Fick andra tips också.

Nu ska jag antagligen uppsöka "vård" om man säger så för detta så ska jag förhoppningsvis få bort dom helt!! 

Anmäl
2018-03-14 19:39 #23 av: PuffeSnutt

Vad bra att det gick bra! :D 

Anmäl
2018-03-14 21:20 #24 av: akvarium123

#23 Ja det var jätteskönt! Är BRIS en sådan här organisation man kan gå till flera gånger eller bara en om samma ärende? Känner att jag ville ta upp ett fåtal saker bara om detta idag men skulle vilja ha så mycket mer! Kan man gå dit varje gång eller ska man börja på UMO?? Eller är det ungefär samma?? Man bokar en tid och pratar??

Anmäl
2018-03-14 21:30 #25 av: PuffeSnutt

Absolut! Du kan ta upp samma sak! Jag tror att UMO och BRIS är lite samma men UMO har gynekolog också, jag tror det är ända skillnaden? 

Anmäl
2018-03-14 21:38 #26 av: akvarium123

Gynekolog vet jag inte vad det är för något haha får googla...

Men det tråkiga var dock att jag säkert stod i kö i 2 timmar. Dock så hjälpte det enormt mycket men känns som väldigt mycket tid.

Hur gör ni?

Brukar ni vända er till BRIS och vilken tar ni då?

Isådanafall skulle jag nog viljat starta med att gå på 1 samtal per vecka. Kan nog kännas lite lagom för mig! Och då gå lite djupare kring vissa saker än andra.

Eller är det bättre att gå till någon annan där man träffar en och samma varje gång??

Anmäl
2018-03-14 21:42 #27 av: akvarium123

Vill nämligen helst träffa en och samma person varje gång om ni förstår. Så att jag slipper förklara flera tusen gånger haha men känns så...

Anmäl
2018-03-15 06:50 #28 av: PuffeSnutt

Jag gick till UMO, mamma hjälpte mig boka tid. Det var oftast efter skolan ca 15.30-16.00. Då gick jag till samma person varje gång och jag kände mig trygg med det. Du kanske kan boka tid i förväg på bris också? Det här kanske hjälper: https://www.bris.se/for-barn-och-unga/bris-play/sa-funkar-bris/sa-funkar-bris-tidsbokning/ 

:)

Anmäl
2018-03-15 19:14 #29 av: akvarium123

Jag hade en jättebra kurator igår och hoppas verkligen att alla är lika bra. Men tror ni att det går att man typ bokar in just denna kuratorn då? Eller iallafall frågar.

Tänker tyvärr inte gå till UMO ändå men att ringa/chatta med BRIS är en ide jag faktiskt tycker låter bra. Det gick ju att tidsboka samtal men vet inte med chatten just... 

Anmäl
2018-03-16 07:12 #30 av: akvarium123

Alltså nu mår jag rent ut sagt SKIT igen... Jag har nu fått höra att vi har haft lite "trevligt" besök här i bilen inatt... Kan väl inte säga att det var så trevligt sen och nu så blir allt detta ÄNNU VÄRRE! Igår mådde jag toppen idag mår jag skit... Hur ska jag tänka nu? Kommer jag bli rädd för min egna bil? Eller kommer jag kolla på den jättekonstigt? Eller kommer jag bara vilja att vi köper en ny? För nu mår man inte så bra. Kl 00:06 ringde polisen iallafall och talade om detta. Hur ska man göra?? Ska man gå till BRIS igen? Eller ska man bara ta det som det kommer??

Anmäl
2018-03-16 14:33 #31 av: silverfiisk

#30 Jag förstår inte riktigt varför du skulle bli rädd för bilen för att ni har haft inbrott, men jag tycker att du ska fortsätta prata med BRIS om det fick dig att må bättre. Måste vara jättejobbigt att känna som du gör. Känns det bra att prata om det så fortsätt med det!

Anmäl
2018-03-16 16:02 #32 av: akvarium123

#31 Alltså i själva verket är det väl inte bilen i sig jag är rädd för utan det är mer att tankarna snurrar på det här inbrottet (Fast värre som var för länge sedan). Men BRIS känns som något jag skulle kunnat och vilja ha kontakt med iallafall...

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.