Känsliga rummet

(x) självisk ätstörning

2018-03-29 18:04 #0 av: shia

Jag är i chock, jag har inte inset att mina kompisar kan mått dåligt över hur jag behandlat mig själv osv. Jag känner mig så sjukt själviskt över att inte insett det.
Sedan jag började i min klass, (går åttan nu, bytte hit i 6 an, mådde dåligt innan men då även pga mobbning, men sedan har prestationsångest, depression, ätstörning, självskadebeteende, blivit mer och mer och i höstas även självmordsförsök...)
Sedan mins vänner började inse i mitten av 6 An har det försökt så många gånger få mig att söka hjälp, bli bättre, må bättre. Dem har velat gjort allt dem kunnat för att få mig må bättre. Till en början försökte dem prata med mig, själv och alla tillsammans, jag lyssnade inte skämtade bort det. Men sen lurade jag dem jag mådde bättre för att dem sedan skulle upptäcka så ej var fallet. I sjuan när jag började skära mig själv å ätstörningen var värre(de visste dock ej om jag skar mig än) å jag ej lyssnade, gick dem till min mentor samt några till i klassen. Jag lyssnade ej, ljög en massa och tog mig ur det och skällde på mina vänner för dem gjort så osv. började äta för att få dem tro jag mådde bättre. När vt kom minskade jag på maten igen, slutade gå till matsalen, dem försökte få mig dit, böna be å vara rak på sak, allt pröva dem. Men att jag inte fattade dem gjorde det för att dem brydde sig om mig. Inte ens när dem sa att de inte ville jag skulle dö, att det var det jag skulle göra om jag fortsatte, att jag försvunnit.

Dem gick till lärare men dem kunde inte göra annat än å hålla koll så jsg gick till matsalen, jag ljög så förbannat mkt för dem.

Tillslut gick mina vänner igen till kuratorn som då pratade med mig och jag erkände då allting och jag började få hjälp, mina föräldrar skolsyster lsv koplades in. Mins vänner vart lättade och jag vart bättre, började bli mig själv igen, minns så tydligt dem sa att jag "var tillbaka" att jag var deb glada pratiga tjejen dem lärt känna. Hon som ej gav upp.
Lärarna vart även lättade, men det var en kort periode innan allt vart värre. I höstas var allt kaos. Jag vet inte hur många taskiga saker jag sagy till dem när dem bsra velat mitt bästa. Dem gick till lärare, gång på gång, även resten av min klass försökte få mig å inse, pratsde med lärare,mig osv. Jag kände, eller "ana snare sagt" sig hotad, och jah insåg det ej skulle gå längre, jag mådde sämre å jag svimmade flertalet gånger när vi var ute å sprang osv. Min idrottslärare var bekymrad men jag skrattade honom i ansiktet å sa jag mådde bra. Mina vänner gick återigen till min mentor å sa allt de visste(oliks märkt olika saker, ngn hållit koll på om jag åt en annan stod utanför toan. Osv) och hamnade i bråk med min kompis som försökte få mig inse dem bara ville hjälpa mig. Gick till min mentor dagen efter för stt ljuga ihop jag mådde bättre osv. Och "få honom på min sida å ej lyssna på dem" tre dagar senare var jag å skulle ta mitt liv. Men mina två kompisar fick panik när jag försvunnit från skolan, befarade det värsta, sprang till kuratorn som tog med skolfritidsledare och ringde mina föräldrar å polis å ambulans. Å gav sig ut å lrts mig. Dem han fram då en kvinna stoppat mig. Just då var jag i chock å var helt borta. Men det kan inte ha varit roligt att se ens kompis så försörd som jag vsr efter misslyckat. Någit jag inte visstr var att dem under lektionerna resten av dagen gått ut gråtit å varit förtvivlade.

Dem har aldrig belastat mig med något, eller så. Men kan se dess oro när jag ej ät å när dem frågae skrattar jag bara för jag inte vet vad jag annars ska säga, dem tror ej på mina lögner längre.

Iaf, nu ett tag har det varit rätt så kaosigt i klassen. Vi är som två grupper, jag å mina tre kompisar å sen resten av tjejerna å killarna däremellan(fast vi kan vara osv med varan, Bar det att dem är mer för du vet festa, killar osv, vi är mer bakverk djur osv)
En av dem, hon har gått djupt in i ätstörning å dem andra försök få henne å gå hjälp osv.

Inte varit så insatt i dem osv, annat äb vetat dem haft problem men hörde idag när dem pratade att de sa till varandra(typ 3-4 Av dem har haft ätstörning ä resten av dem vet det osv) att det inte bara är den personen som drabbas utan även dess närstående. Att dem inte klarar av att se hur hon tynar bort osv. Att den bara vill hennes bästa när dem går till lärare osv

Detta fick mig inse, att mina kompisar gjort å gör exakt samma sak, och dem känner kanske så också. Och så står jag ovh skriker på dem, att dem ska dra åt h vete å skita i om jag ät eller ej. Jag har verkligen varit så självisk som ej tänkt på dem, att det drabbar inte bara mig utan även dem. Tänk då hur min familk, andra vänner osv drabbas. Å här står jag fortfarande å svält mig själv å skär mig. Då jag inte kan ta mig ur, min ork är slut. Samtidigt som dem måst se på.... Hade jag vetat detta hade jag aldrig börjat...

kom ihåg att du är värd minst lika mycket som personen du ser upp till:) vill du ngt tillräckligt mkt kommer du klara det 

Anmäl
2018-03-29 18:22 #1 av: Calcifer

Du är inte en dålig människa pga detta, för när man mår riktigt dåligt finns det en hel del fel i den logik ens hjärna gör. Jag har själv typ betett mig som ett svin mot folk som bara velat mitt bästa genom att säga skit i det, det är mitt liv, vafan ni tjatar, bla bla och annat riktigt otrevligt. Eller så har jag ljugit, skämtat bort det, och sen skrämt livet ur dem när jag sagt hej då via twitter och andra ställen. Jag har förlorat en del vänner pga det, och jag accepterar det. För oavsett hur dåligt man mår så är det såklart inte okej att vara elak mot de som bryr sig. Men samtidigt är det inte så att man är ond eller en elak person. Man hanterar sitt dåliga mående så gott man kan och ibland kan det vara riktigt dåligt.

Andra gånger har jag medvetet varit elak, sagt saker jag vet verkligen verkligen sårar för livet, och siktat in mig på känsliga ställen, och det är VIDRIGT av mig. Men när jag gjort det har det varit med avsikten att få dem att hata mig, att glömma mig, så att de inte ska bli ledsna när/om jag till slut ger upp och tar livet av mig. Naturligtvis är det också en korkad logik, men för mig verkade det otroligt rimligt när jag mådde på det viset. Visst, jag var elak, men det var för deras skull för att de inte skulle bli ledsna sen. Det var så jag förklarade mitt beteende för mig själv. 

Det gör det inte okej, som sagt, men samtidigt är det så himla svårt i sådana situationer. Man vet inte alltid själv vad man ska göra, tänka, känna, och sen kommer andra in i bilden och man har ett kaos av tankar och känslor och ofta agerar man med ilska och aggression. 

Det enda man egentligen kan göra är att när man kommer till insikt om hur man betett sig och hur det varit fel, är att erkänna det först för sig själv, och sen för de man sårat. Säga som det är. Inte begära att de ska förlåta, men ändå vara ärlig och säga att man varit ett arsle ibland, säga varför, förklara att de inte behöver förstå eller förlåta och man förstår att de kanske aldrig mer vill ha med en att göra, men då har man åtminstone gjort något för att rätta till de fel man begått.

Just med mental ohälsa är det otroligt vanligt, som sagt, att man reagerar utåt, mot andra, taggarna fram, och munnen säger lite vad den vill. Inte okej, men mänskligt, och visst man kanske förlorar vänner över det och det får man acceptera, men samtidigt måste man försöka förlåta sig själv och påminna sig själv om att man inte är elak för att man VILL vara det. För att man TYCKER OM att vara det. För att man NJUTER av att såra. Utan för att man helt enkelt inte tänker logiskt och ibland inte tänker alls.

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2018-03-29 18:24 #2 av: -Aida-

Det är inte lätt alla gånger att se saker som ligger framför näsan.
Nu när du vet om allt detta, hur alla känner, hur du känner så kan du göra något åt det för att det ska bli bättre. Inte enbart för att dom vill de men för att DU vill det, du vill må bättre, man vill inte skada sig själv, alla vill ju må bra.

Istället för att klanka ner på sig själv så tar man lärdom av de man bemött på vägen och gör morgondagen bättre.
Så som du mår är inte lätt, de vet dom flesta som själva varit där, man lär ta små steg i taget för att kunna må bättre, en dag i taget. Ibland märks inte ens dom små framstegen av alls förrän man tänker tillbaka och inser att man blir bättre.

Du behöver prata med kurator som kan hjälpa dig, ni kanske kan göra upp en plan på hur du stegvis ska bli bättre?

Anmäl
2018-03-29 22:26 #3 av: shia

Tack för svaren innan jag skulle ta livet av mig var jag elak mot mina vänner med flit för dem skullle glömma mig å ta illa upp om jag skulle lyckas. Samtidigt som jag såg till att reda ut alla bråk osv, då jag inte ville ngn skulle känna sig skyldig. Vilket totalt misslyckades då tyå alla mina kompisar trodde det var deras fel osv.

kom ihåg att du är värd minst lika mycket som personen du ser upp till:) vill du ngt tillräckligt mkt kommer du klara det 

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.