Familjen

Stora syste ätstörning

2018-04-16 12:03 #0 av: shia

Hej... Haft ätstörningar i drygt 5 år, (började smått men sen för 3 år sedan eskalera det) Självskadat i 1 1/2 å försökte ta mitt liv i höstas. Aldrig varit såpass smal atr jag behövt ligga på sjukhus, utan när jag börjat närma mig de låga vikterna har jag försökt bli frisk för att sedan gå upp i vikt igen. Men en "vanlig" vecka ser/såg ut såhär. Middag måndag normal. Inget tisdag, lite frukost ons morgon samt middag. Inget to tom fre kväll och sedan ätit normalt+godis på helgen. Äter jag ngt utöver/hetsät spyr/spydde jag upp det så ksk spyr 2 ggr/ dag. Men när jag kom till BUP i höstas pga självmordsförsök, så ljlg jag om allt och dem sa då jag ej var tillräckligt sjuk för att få hjälp. Vilket fick mig att känna att jag behövde bli sjukare ttots jag ljög då.

Gått upp i vikt nu och totalt 5 kg på ett halv år vilket jag mår hemskt över. Då jag bara klarar av att gå ner två tre kg för att sedan typ ger jag upp då om jag går ner något till så svimmar jag om jag ej ät på tre dagar.

Iaf. När mina föräldrar fick veta för ett år sedan av kuratorn på skolan(mina kompisar fixade tid åt mig å hon sa hpn behövde ringa hem efter det jag sagt) så vart dem typ bara förvånad å aa jahap. ENDA dem fråga var någon v senare hur det gick med maten, bra sa jag sen fråga dem aldrig mer. Skulle skickas till vårdcentralen till ngn psykolog då skolkuratorn tyckte jag behövdemer hjälp men hamna mellan stolarna å fick aldrig tid på vårdcentralen. i höstas vart allt sämre. Mina kompisar gjorde allt för att jag skulle få hjälp, gick till lärare osv emn då jag ej gått ner i vikt (drack mkt vatten innan å åt mkt dagen innan å klädde mig massor) trodde dem på mina lögner. Men mådde sjukt dåligt och efter mitt självmordsförsök så var det enda min mamma sa på kvällen efter att hon var glad jag ej hoppade. Sen hqr den inte sagt ett ord om det och jag hqr kunnat fortsatt med allt.

Iaf så är jag rädd min syrra trillat in i samma bana... Drygt ett halvår har jag misstänkt då när vi exx är bort å har matlåda är det alltid ngt fel på hennes. Hon läser på distans så är hemma själv på dagarna och tränar massor. Hon har även blivit mer å mer kräsen vid mat vid middagarna framför mamma å pappa! Men de gör typ inget och jag blir galen. Som igår ex, hon åt en msk gröt å en macka på hela dagen. Enda dem sa var pappa som fråga om hon inte skulle ta mer(var lunch) å mamma sa å det, att hon åt lite men så sa min syrra å vart irriterad att dem jämt ber henne ta mer men att hon måst få äta upp först å sen ta mer, å då vart dem typ ok, jahap vad gjorde ni idag då å lämnar det.

Vågen flyttas hela tiden(jag är väldigt noga å ställa på samma ställe hela tiden) och min syrra. Går på toan eftrr varje gång ho ärit ngt.

Jag vill göra ngt då jag ej vill hon ska hamna i samma bana som mig ocy ingen Annan gör ngt. Hon är 18 och har då hört hon själv måst vilja söka hjälp...

Har ingen bra relation till ngn i min familj, pratar typ aldrig med dem utan sitt på mitt rum å lyssna på musik. Kan prata om vardagliga saker men aldrig känslor.

Ska jag prata med min syrra, hur(?) eller med ngn lärare på skolan eller skolsystern? Kan inte prata med mina föräldrar...

kom ihåg att du är värd minst lika mycket som personen du ser upp till:) vill du ngt tillräckligt mkt kommer du klara det 

Anmäl
2018-04-16 14:47 #1 av: Sindri

Vad ledsen jag blir när jag läser om dig och din familj. Ni verkar vara en rätt dysfunktionell familj. Era föräldrar verkar inte ha förmåga att lyssna och känna in hur deras barn har det.

Det känns som om både du och din syster förgäves försöker få era föräldrar att förstå att ni behöver mer än ni får.
Tyvärr fungerar inte alla så bra som föräldrar. De kanske gör så gott de kan, men det räcker inte till. Antagligen är de smått panikslagna över din och din systers handlingar, speciellt ditt självmordsförsök, men de har helt enkelt inga redskap att använda för att ta tag i situationen. Som i så många andra situationer så tänker de nog att om man inte gör något så kan man inte göra fel. Vilket ju egentligen är fruktansvärt. Båda deras döttrar håller på att gå under och de verkar helt handlingsförlamade. Kommunikation är a och o i ett förhållande och här verkar det saknas totalt.

Min första tanke är att hela familjen borde gå i familjeterapi.
Men det krävs att både du och din syster är ärliga då. Den här katt- och råttaleken som jag läst om så många gånger förut, där man ljuger för kuratorer och psykologer gör ju bara allt meningslöst.

Istället för att prata, visa vad du skriver här. Ibland är det lättare än att berätta själv.

Om du ringer till 1177 Vårdguiden så kan de berätta för dig vilka möjligheter som finns där ni bor. Du är väldigt modig och en riktigt hjältinna om du är den som tar tag i allt det här. Det kan bli en jobbig tid för hela familjen, men på sikt kommer alla att vinna på det. 

Anmäl
2018-04-16 17:24 #2 av: shia

Problemet är att jag inte vet säkert, jag kan lika gärna bara pusslat ihop bitarna snett... Men jag vill liksom inte stå här om 10 år å fråga mig själv varför jag inte gjorde något... Jag är livrädd då min syrra betyd så mkt för mig. Hon är min stösta förebild och ser mkt upp till henne(i stallet, hon har sån bra hand med hästarna å dem lyssnar på henne å hon förstår dem på ett sånt fint sätt. Hon vet vad som behövs göra, lär mig, visar, förklarar å kan alltid fråga henne om det är ngt i stallet jag undrar över och blir osäker när hon ej är med.

Jag vågar inte visa detta eller prata till mina föräldrar om detta... Möjliga är att jag skulle kunna prata med min lärare eller kanske skolsyster... Men tror det skulle vara lättare å prata med min lärare men vet ej vad han skulle kunna göra..( i höstas. När allt var kaos å jag hamns i bråk med en kompis gick jag till honom. Å pratade även lite om mina problem med maten osv men trodde jag var bättre då så sa jag mådde bättre. (fast jag tre dagar senare försökte ta mitt liv...)

Efter allt det frågade han några dagar senare hur det var med mig. Å han sa att jag alltid kunde komma till honom om jag behövde prata, att han fanns där.

Men jag vet inte... Känns ungefär som om man är på tunn is och bara väntar på att den kommer spricka..

kom ihåg att du är värd minst lika mycket som personen du ser upp till:) vill du ngt tillräckligt mkt kommer du klara det 

Anmäl
2018-04-16 17:36 #3 av: Sindri

Men om den spricker vet du inte om det finns hjälp i närheten just då!
Håll någon i handen innan. Jag tycker du verkar så klok och har bra koll på saker och ting. Du vet kanske innerst inne vad som fattas dig och din syster, det handlar om att våga prata om det. Det handlar om att våga visa sig svag och be om hjälp.
Jag kan mycket väl förstå att du tycker det är svårt, du har tydligt visat dina föräldrar att du behöver något, men upplever att de avvisat dig.

Att bli avvisad är mycket svårt och en skräck för de flesta människor. Därför vågar vi ofta inte be om hjälp, stöd och kärlek. Vi behöver all bekräftelse på att vi duger, att vi är älskade.
Du verkar ha ett starkt stöd av dina vänner - försök ta till dig det och känn att de älskar dig. De gjorde något väldigt modigt som larmade när de tyckte du mådde dåligt. Försök se det som en styrka att du har den back-upen.
Tänk också på att om du själv berättar för någon vuxen så hjälper du både dig och din syster, och kanske också dina föräldrar. Det är svårt att förstå varför de är så lomhörda för era behov, men något trasigt och sårigt finns säkert bakom det också.

Hoppas också du vågar visa din syster de känslor som du beskriver här, hon behöver säkert få veta det.
Prata med din lärare igen, han menade säkert det han sa. Som utomstående vuxen anar man ibland att något är fel, men det är så svårt att klampa in och försöka hjälpa, man är så rädd att göra saker värre. I Sverige är vi så rädda att kränka folks integritet - och det har lett till många tragedier.

Snälla, ta ett djupt andetag och prata med din lärare. Han kan säkert hjälpa dig att hitta rätt hjälp. Om inte så prova med 1177, du är verkligen värd ett bättre liv än det du har nu.

Anmäl
2018-04-16 21:06 #4 av: shia

Tack för svar/stödet <3 så tror jag ska ta och prata med min mentor eller idrottslärare på onsdag.

kom ihåg att du är värd minst lika mycket som personen du ser upp till:) vill du ngt tillräckligt mkt kommer du klara det 

Anmäl
2018-04-16 23:26 #5 av: Sindri

Jag skall tänka på dig då! Blomma

Anmäl
2018-04-18 13:45 #6 av: MEML

Det är en synd.
Du ska inte behöva ha det såhär!
Försök att äta även om det inte är gott.

Medarbetare på

Anmäl
2018-04-18 14:30 #7 av: shia

#6 <3 men det är inte det att maten inte.är god, alltid älskat mat och längtar till den dag jag kan äta utan att känna ångest.

Men det är ångesten som gör det svårt, tänk dig känslan när du ätit något riktift gott och riktigt njut(som en vanlig människa utan äs) och vill ta mer. ungefär den känslan får jag när jag inte ät. Och då blir mitt sätt att ta mer att inte ta något. Och att äta känns som känslan när du tvingas äta en supervidrig mat medans alla andra får en riktigt god mat.

kom ihåg att du är värd minst lika mycket som personen du ser upp till:) vill du ngt tillräckligt mkt kommer du klara det 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.