Vad ledsen jag blir när jag läser om dig och din familj. Ni verkar vara en rätt dysfunktionell familj. Era föräldrar verkar inte ha förmåga att lyssna och känna in hur deras barn har det.

Det känns som om både du och din syster förgäves försöker få era föräldrar att förstå att ni behöver mer än ni får.
Tyvärr fungerar inte alla så bra som föräldrar. De kanske gör så gott de kan, men det räcker inte till. Antagligen är de smått panikslagna över din och din systers handlingar, speciellt ditt självmordsförsök, men de har helt enkelt inga redskap att använda för att ta tag i situationen. Som i så många andra situationer så tänker de nog att om man inte gör något så kan man inte göra fel. Vilket ju egentligen är fruktansvärt. Båda deras döttrar håller på att gå under och de verkar helt handlingsförlamade. Kommunikation är a och o i ett förhållande och här verkar det saknas totalt.

Min första tanke är att hela familjen borde gå i familjeterapi.
Men det krävs att både du och din syster är ärliga då. Den här katt- och råttaleken som jag läst om så många gånger förut, där man ljuger för kuratorer och psykologer gör ju bara allt meningslöst.

Istället för att prata, visa vad du skriver här. Ibland är det lättare än att berätta själv.

Om du ringer till 1177 Vårdguiden så kan de berätta för dig vilka möjligheter som finns där ni bor. Du är väldigt modig och en riktigt hjältinna om du är den som tar tag i allt det här. Det kan bli en jobbig tid för hela familjen, men på sikt kommer alla att vinna på det.

Problemet är att jag inte vet säkert, jag kan lika gärna bara pusslat ihop bitarna snett… Men jag vill liksom inte stå här om 10 år å fråga mig själv varför jag inte gjorde något… Jag är livrädd då min syrra betyd så mkt för mig. Hon är min stösta förebild och ser mkt upp till henne(i stallet, hon har sån bra hand med hästarna å dem lyssnar på henne å hon förstår dem på ett sånt fint sätt. Hon vet vad som behövs göra, lär mig, visar, förklarar å kan alltid fråga henne om det är ngt i stallet jag undrar över och blir osäker när hon ej är med. Jag vågar inte visa detta eller prata till mina föräldrar om detta… Möjliga är att jag skulle kunna prata med min lärare eller kanske skolsyster… Men tror det skulle vara lättare å prata med min lärare men vet ej vad han skulle kunna göra..( i höstas. När allt var kaos å jag hamns i bråk med en kompis gick jag till honom. Å pratade även lite om mina problem med maten osv men trodde jag var bättre då så sa jag mådde bättre. (fast jag tre dagar senare försökte ta mitt liv…) Efter allt det frågade han några dagar senare hur det var med mig. Å han sa att jag alltid kunde komma till honom om jag behövde prata, att han fanns där. Men jag vet inte… Känns ungefär som om man är på tunn is och bara väntar på att den kommer spricka..

Men om den spricker vet du inte om det finns hjälp i närheten just då!
Håll någon i handen innan. Jag tycker du verkar så klok och har bra koll på saker och ting. Du vet kanske innerst inne vad som fattas dig och din syster, det handlar om att våga prata om det. Det handlar om att våga visa sig svag och be om hjälp.
Jag kan mycket väl förstå att du tycker det är svårt, du har tydligt visat dina föräldrar att du behöver något, men upplever att de avvisat dig.

Att bli avvisad är mycket svårt och en skräck för de flesta människor. Därför vågar vi ofta inte be om hjälp, stöd och kärlek. Vi behöver all bekräftelse på att vi duger, att vi är älskade.
Du verkar ha ett starkt stöd av dina vänner - försök ta till dig det och känn att de älskar dig. De gjorde något väldigt modigt som larmade när de tyckte du mådde dåligt. Försök se det som en styrka att du har den back-upen.
Tänk också på att om du själv berättar för någon vuxen så hjälper du både dig och din syster, och kanske också dina föräldrar. Det är svårt att förstå varför de är så lomhörda för era behov, men något trasigt och sårigt finns säkert bakom det också.

Hoppas också du vågar visa din syster de känslor som du beskriver här, hon behöver säkert få veta det.
Prata med din lärare igen, han menade säkert det han sa. Som utomstående vuxen anar man ibland att något är fel, men det är så svårt att klampa in och försöka hjälpa, man är så rädd att göra saker värre. I Sverige är vi så rädda att kränka folks integritet - och det har lett till många tragedier.

Snälla, ta ett djupt andetag och prata med din lärare. Han kan säkert hjälpa dig att hitta rätt hjälp. Om inte så prova med 1177, du är verkligen värd ett bättre liv än det du har nu.

Tack för svar/stödet <3 pratat med 2 av mina kompisae idag på skolan samt med två till nu ikväll. Varav en som är mitt i ätstörning själv. Även fast inte just vi två pratat så mkt så kändes det bra att någon lyssnade och förstod <3 så tror jag ska ta och prata med min mentor eller idrottslärare på onsdag.

Jag skall tänka på dig då! 🌺

Det är en synd. Du ska inte behöva ha det såhär! Försök att äta även om det inte är gott.

#6 <3 men det är inte det att maten inte.är god, alltid älskat mat och längtar till den dag jag kan äta utan att känna ångest. Men det är ångesten som gör det svårt, tänk dig känslan när du ätit något riktift gott och riktigt njut(som en vanlig människa utan äs) och vill ta mer. ungefär den känslan får jag när jag inte ät. Och då blir mitt sätt att ta mer att inte ta något. Och att äta känns som känslan när du tvingas äta en supervidrig mat medans alla andra får en riktigt god mat.

Ej pratat med ngn btw… Är inte säker men hört med en kompis vars brorse har kontakt med min syrra så bad henne fråga honom om han visste ngt. Vilket hon ska göra ikväll. Hamnat i mer trubbel min idrottslärare, ej varit med nu några fler gånger som blivit fler, men grejen är att jag inte har ork att vara med.. Mår bara så dåligt plus då jag börjat självskada igen vill jag inte ngn ska se mina nya ärr. Och mår då ännu sämre över att jag inte vågar vara med då jag bara kan tänka på all ångest. Och får ännu mer ångest över att behöva komma på förklaringar till att ej vara med och se hur besviken han blir på att jag ej tar med mig kläder…. Men känns bara så onödigt att må såhär. Igår följde jag med på travtävling och var då bara på skolan halva dagen. Och for sedan till travet å sedan till tävlingen. Och grejen är jag mådde så himla bra, var glad, asså glad helt igenom och stortrivdes och glömde bort all ångesten kring mat å allt. Det var som inte ens i mina tankar.och somna med leende. Till att nu ha haft en ångestattack och sitt å gråt på skoltoaletten och vill bara all ångest ska försvinna…