Övrigt

Utfryst igen?

2018-04-20 21:51 #0 av: shia

Hej... Har det lite tufft just nu men inget som någon vet. (förutom en) men försök som ändå vara den glada jag och normala. Men helt plötsligt nu är det som att mina kompisar som jag är med i skolan börjat undvika/ignorera mig...
Vi kan kalla mina 4 närmsta för 1.2.3.4
.
Nr 1 är sällan på skolan, mått dåligt, är blyg av sig och st typ bara mig å två av mina andra vänner som vän. Men hon är supersvhyst å rolig och lätt att prsta och jobba med.
Nr 2 är oftast på skolan men mår ockdå dåligt så är borta ibland. Hon är skygg föt andra och trivs bäst där det är lugnare och inte så mkt folk.
Nr 3 är jah väl närmast vän med, samt närmast att hamna i bråk med då vi står närmast
Nr 4 är den av oss som inte har så mkt problem utåt sett. Har bra betyg och är väldigt mkt att hon jämt hsr rätt även fast hon har mindre rätt, tar tid på sig efter gympsn men jag väntar alltid på henne så hon ej ska behöva stressa.

Iaf. I ons så gick 3-4 till cafeterian men då var jag å 2 kvar i korridoren så tänkte ej så mkt på det då dem inte lämna ngn ensam eller så. Nr 3 kom till oss på lunchfn mrdans nr 4 satt med dem andra i klassen. Hon kollade flera gånger på oss. Men sa sen hon inte såg oss i matsalen, utan kolls om hon såg osd. På matten fick vi gå ut och jobba o grupp om vi ville och nr 3.4 samt en till frågade om de skulle vara en grupp å 3 och 4 började gå iväg, utan en tanke å fråga mig... Men den tredje, är hon som vet jag har det lite tufft nu frågade om inte jag skulle med så följde med och hon var den enda av den som pratade med mig osv...
Tänkte ej så mkt på det. Igår var jag ej på skolan då jag var på naturbruks men så imorse var jag tbx. Ställde mig brevid 4 å frågade om jag missade ngt på so'n om de antecknat eller så. Hon sa som inget utan typ ryckte på axlarna. Fick skriva av nr 3 som sitt brevid mig. Hon var som vanligt då. Men sen hade vi 1 h rast å dem försvann iväg mot cafetrtian. När jag lämnade sakerna i skåpet. Vi brukar som vänta på varan, men kändes jobbigt å gå dit dem andra var så satt och kolla på datorn ist. Då kom 1 till skolan så hade henne å prata med å då govk det bra och glömde bort dem. Men på sv... Nr 3 gick iväg till nr 4 å några andra å dem jobbade med varandra, prata å klaga osv å skratta högt så satte på hög musik i mina öron å jobbade ist.. De andra i klassen var som vanligt, en kom å ffåga om hon fick låna min laddare osv.

Efter det hade vi lunch, gick på toa (nr 2,3,4 brukar göra det ibland innan maten men vi andra brukar då vänta så den ej blir ensam kvar) men när jag kom ut var det dödstyst å tomt. Vart som snopen men bar ej hungrig å va blodpudding så skaka på huvudet å satte mig vid ett elememt istället. Två st från a. (tjrjer) som jag inte kän så superbra men är dem jag pratar med i andra klassen lite ibland osv kom och frågade varför jag satt här, å om jag inte ville följa dem å äta. Kände dock inte för att gå till matsn om dem vore där så tacka men sa nej. Dem fråga om jag var säker och jag nickade.
Kände mig gladare och lite mindre bortglömd ett tag. Men så kom 3.4 tillbaka från matan. Och asså, dem totaldissade mig. De gick till skåpet, ägnade inte en blick åt mig hämta ngt å gick sedan förbi igen å upp för trappen till cafeterian, utan att ej säga hej eller någonting. Det stack faktiskt ganska mkt i hjärtat... Såg nr 4 kom tbx efter en stund å stack ut huvudet genom dörröppningen så jag just såg henne som om hon kollade om jag var kvar här å gick sedan igen. Gick upp och satte mig utanför kemisalen då vi skulle vara där sen. En i nian gicl förbi å heja på mig å en kille från andra klassen som var vid väggen på andra sidan åt kakor och frågade "du, tjejen med mobilen(vet ej vad du heter) vill du ha en kaka?" sa han och räkte fram en åt mig. Vart glad av omtanken men tackade snällt nej då jag har ätstörning å tyck det ör jobbigt å äta kakor bland andra. Efter en stund kom 4 upp och ställde sig på andra sidan å sa inte ett ord. Jag hejade när hon kom.men hon ignorerade det. Även på sista lektionen, slöjd, sa hon inte ett ord... Satt bordet brevid. (de satt fyra så var fullt vid deras bord, men även här bruka vi vara noga å se så ingen sitt ensam)
Men försökte å inte tänka på det. Då 4 uppenbarligen inte ville prata med mig så höll jag mig tyst å för mig själv. Skulle sluta lite tidigare för å ta bussen, som även två andra skulle ta(en i min klass en i andra klassen) å hon från min klass frågade om jag också skulle gå nu till bussen(glömt tiddn) så gicl med henne till bussen.

Men 3 och 4 har inte sagt ett ord... Skickat en snap till ddm på en gullig katt men ingen har öppnat men dem lägg ut saker på deras story osv.
Jag kän mig bara som tom då jah ej vet vad jag gjort eller sagt för något.. Ver ej vad jag ska göra heller.... Var mobbad å utfryst f-5 så att bli övergiven är jag rädd för.. Men samtidigt så har jag bara ett år kvar nu på högstadiet å sen flyttar jag å går gymnasie på annan ort så får väl börja om på nytt där...

Anmäl
2018-04-20 21:58 #1 av: silverfiisk

Vad tråkigt att du känner så. Jag tror att det bästa är att inte fundera så mycket, utan istället bara gå fram till dom och fråga varför dom gör så och om dom tycker att du har gjort något fel. Av egna erfarenheter vet jag att man lätt oroar sig ''i onödan'' och man kan lätt tänka för mycket. Som sagt, försök att prata med dom. Fortsätter dom sådär så skulle jag försöka hitta någon annan att vara med om jag var du. Lycka till och hoppas att det blir bättre!

Anmäl
2018-04-20 22:18 #2 av: Magrat

Jag läste inte hela texten, för jag kände igen mig väldigt mycket i början och då blev det lite jobbigt =/

However! När jag gick i högstadiet så hadse jag en liknande kompisgrupp. Vi var fem tjejer som alltid höll ihop. När jag gick vårterminen i sjuan så anmälde jag min pappa för misshandel och det började en karusell som var rätt knäckande. Jag mådde ju väldigt dåligt och det märktes ju rätt tydligt. Jag blev som förbytt, och det uppskattades inte av mina vänner.

Så de började undvika mig och frysa ut mig. Droppen var när vi skulle ha en fest och de plötsligt började säga att det inte gick för att hovslagaren skulle komma på kvällen (eller hur, lite bättre lögn kunde de väl dragit till med -.-).

Så jag ringde hem till tjejen som skulle hålla festen och hörde ju tydligt i bakgrunden när hon svarade att de hade festen.

Ifrågasatte varför de inte rakryggat kunde sagt att de inte ville umgås med mig mer och pratade sedan aldrig mer med dem.

Det där gör fruktansvärt ont även idag. För det gör ont att bli utfryst bara för att man mår dåligt. Jag blev så illa däran att jag hamnade på barnpsyk en månad. Ingen har dock tagit kontakt med mig än idag och bett om ursäkt. Jag har slutat vänta på en.

Tyvärr blir man rätt personlighetsförändrad när man mår dåligt, men det är absolut inte okej att bete sig som ett svin och frysa ut någon för det. Istället är det väl bättre att man får prata om situationen. Låta dem lufta sina tankar och känslor, och du få ge din bild av det. En kurator eller lärare kanske skulle kunna sitta med och ordna ett sådant samtal?

//  Leona

Anmäl
2018-04-20 22:30 #3 av: shia

Men det känns som om de lämna mig pga jag mår dåligt, skulle de lämnat mig dör länge sen då allt var värre. Fast samtidigt när jag nu tänk efter, är det aldrig dem som gått ut till mig om jag brytit ihop, sagt något snällt ord till mig om att jag gjort något bra..
Nr 1 och 2 har alltid brytt sig och så, men 3 och 4... Dem som visat de brytt sig, är dem övriga i klassen. Även fast jag knappt känn dem, så existerar jag som en människa i deras ögon och dem pratsr till mig och inte via mig. De har skrivit till mig om jag haft en tuff dag å frågsr hur jag mått å om jag vill berätta, att de alltid finns där om jag behöv någon att prata med.
I höstas när allt var kaos, efter mitt suicid försök och jag kom rbx tiöl skolan så krama dem mig å sa stt jag måst säga till nästa gånf jag mår dåligt osv. Att jag alltid kundd komma till dem.. När jag gått ut å brutit Ihop under lektioner såsom idrott å sv osv så har någon av dem kommit ut å frågat hur det är, gett mig kram å stöttat mig. De är dem som har frågat om jag vill vara med dem i grupparbeten osv och involverat mig i samtal...

Anmäl
2018-04-20 22:36 #4 av: Magrat

#3 Jaa du... Jag kan inte svara på det. Jag kan dela min historia som ändå var en liknande situation som din. Jag mådde ju väldigt dåligt, men det tog säkert ett år innan de stötte bort mig totalt.
De var också stöttande i början, men sedan var det som att de inte orkade mer och slutade bry sig. Det gör väldigt ont när personer börjar bete sig sådär.

Jag kan inte svara på varför dina vänner gör som de gör, det vet ju bara dem. Men jag tänkte att jag ger dig min historia, och ett förslag på en lösning. Kanske hjälper det lite?

//  Leona

Anmäl
2018-04-20 22:55 #5 av: shia

# 4 mm. Känns bara så typsiskt just när msn börjat må bättre och så bara pang bom. Men, är väl också starkar nu än förut. Nu hsr jag inte bara dem som "vänner" uta. Även folk i andra klasser, pä ridhusen, stallen, gamla vänner, hinner knappt umgås med alls så får väl rensa bort dem bsra å klara mig själv å umgås med andra..

Anmäl
2018-04-24 08:34 #6 av: powerade

Tycker du ska försöka prata med dom och fråga varför och berätta hur det känns.
Jag tror ibland förstår man inte vad sina handlingar gör med en annan person.

Bästa är ju att prata med dom.

Anmäl
2018-04-25 21:54 #7 av: Lona

TS, kan det vara så att du själv vänder och vrider på det för mycket? Jag menar inte att jag inte tror dig eller att du inbillar dig, men jag kan själv tolka in extra negativa saker i det folk gör (eller inte gör) när jag mår dåligt.
Sånt som jag inte skulle reflektera så mycket över kan kännas jättestort helt plötsligt, och jag känner mig utfrusen eller rentav mobbad av de som faktiskt är mina vänner.
Det var tusen gånger värre när jag var tonåring, fy fasen.Ledsen
Ibland är det nog så att man själv på något sätt stöter bort folk när man mår dåligt, jag har inte insett det förrän nu jag är medelålders att jag faktiskt gjort det (och fortfarande gör det) periodvis i mitt liv. Att man på något sätt utstrålar vibbar att "lämna mig ifred, jag mår dåligt", fast man inte vill bli lämnad ifred utan tvärtom få sällskap och stöd.
Jag kanske har helt fel och menar inte att skuldbelägga dig på något sätt, det var bara en fundering från min sida.

Om du känner att du orkar så fråga dem rakt ut, fast helst utan att anklaga dem.
"Jag upplever det som att ni fryser mig ute..." och inte "Ni fryser mig ute..." vilket blir lite skillnad.

#4, Jag blir både så ledsen och förbannad när jag läser dina inlägg! Att ungar och ungdomar kan vara så vidriga och rent utstuderat elaka, det gör ont i hela själen.
När man uppför sig helt som man ska och snällt passar in i flocken, ja, då går det an, men så fort man gör något udda...

Så, stor kram till er båda två, och alla andra som behöver det!Hjärta

"Glass löser allt!" /Källa Glassgård, Öland
Toktantens dagbok - Om hästar, hundar och livet i största allmänhetBlomma

Anmäl
2018-04-26 06:33 #8 av: Magrat

#7 Tack! Kramas

//  Leona

Anmäl
2018-04-26 07:55 #9 av: shia

Tack för alla svar om man så säg.

Anmäl
2018-05-04 23:04 #10 av: shia

Men nu... Hela den här veckan och förra veckan har de ignorerat mig helt.... Eller hon på snap totaldissar mig å typ skrattar åt mig när jag kommer. Den andra är bara inte med mig utan går iväg med de andra... En tjej i parallellklassen som jag pratat lite med har jag börjat vara med, var med henne i fredags och i ons var jag med henne hela dagen, hon kom till mig på morgonen å vi skratta å hade mkt att prata om hrla dagen(kändes som vi varit kompisar i evigheter fast vi inte kände varan knappt, lätt å prata med och så) men sen igår var jag "sjuk" från skolan(skulle på BUP å palla ej å fara tbx till skolan efter det utan for till stallet istället där jag glömde bort allt för en stund) men idag var påriktigt den värsta dagen i skolan på länge.... En del hör kanske ej till den här tråden men kän jag behöv skriva av mig lite...

Hade först so, grupparbete som vi började med förra veckan. Sa redan då till min lärare att jag ej klarar det. Att vara i grupp. Men då slutade det med han var med i våran. Grupp istället. Imorse sa han först innan vi skulle börja "du var hemma och var sjuk igår?" 'var på BUP' "borde jag vetat det?(han såg bekymrad ut)" inte vet jag heller"
Sen skulle vi starta å jag sa att jag inte kan jobba i grupp, han sa som att man kan ju dela upp ividuellt i gruppen, men sa att jag inte fixar det, fixar inte att prata med folk i grupp, och absolut inte redovisa,
Jag frågade istället om jag inte kunde göra en uppsats, att jag skriv allt en hel grupp ska skriva å för å nackdelar å massa sånt, då vi precis haft grupparbete och jag gjorde det(fick A) jag var typ gråtfärdig då jag verkligen inte ville vara i en grupp sim allt är nu. Och fick som jag ville. Han såg dock bekymrad ut men lät mig jobba på.
På rasten försvann min enda riktiga kompis iväg(hon mår dåligt och far hem ibland men ibland försvinn hon bara utan å säga) så var själv... Eller ja, Satt vid skåpen å tre st ur klassen satt bänken mitt emot (de är snälla, eller alla är ju snälla i klassen, men då min fd kompis är med resten av klassen vågar jag ej vara med dem.) en av dem frågar om jag vill ha en chokladbit blir glad men tackar nej. (de är så snälla, men en sak jag inte begrip är att, mellan dem eller dem å killarna eller vem som helst kand e låta hur elaka som helst men så fort någon pratar med mig, killar eller tjej vem som helst så är de som försiktiga å pratar så försiktigt å snällt som möjligt...)

På lunchen var jag då själv igen, men jag gick till matsalen och tänkte att jag ksk hittar ngn från andra klassen att sitta med... Frågade en i min fra grupp om jsg fick sitta med dem å de var supertrevliga å pratsamma och faktiskt glömt hur det var att vara i en grupp där alla ät å pratar med varandra vid matbordet utan något problem. Det var väl det enda positiva idag på skolan.. Under sista lektionen försvann min kompis plötsligt och jag vart då orolig men tänkte hon kanske gått hem så frågade läraren vart hon var, han hade inte ens märkt hon var borta... En som behövde gå på toa men då toan var upptagen sa hon att hon ksk var där(varit där länge, hela lektionen) lärarn sa han skulle gå ut dit men jag gick ut dit ganska direkt. Fråga hur det var, först svara hon inte men sen prata hon men då kom lärarn å ja. Vi lämma henne ifred en stund. Fortsatte spela piano men sen kom han å ville prata så följde med honom till ett rum. Han fråga om det hände ofta osv och sa att det blivit oftare osv(var ärlig å berättade det jag visste) och sa jag var orolig för henne. Då jag inte vet hur hon mår. Han sa han skulle fråga eb sak men att jag inte behövde svara om jag ej ville, och sa att det hände en minns inte ordet men tror han sa tråkig/hemsk/allvarlig sak i höstas(med mig, han syftade på mitt självmordsförsök. Inte så konstigt egentligen att alla lärare vet det men känns bara så konstigt att alla vet jah försökte ta mitt liv(lärarna plus min klass) själv har jag som förminskat allt det och tänkt att det inte var sån stor grej men börjar förstå nu i efterhand mer å mer) och frågade om jag var orolig ngt sådant skulle hända henne. Där brast jag nästan, då jagbdå insåg hur orolig jag var över henne, jag berättade även att jag inte vet vad jag ska göra då ingen för någontigng, varit såhär länge å gått tull flera lärare å skolsyster å allt men ingen tar taf i det och det blir inte bättre! Han sa han skulle fundera ut vad han skulle göra å prata med henne osv. Att dett var bra jag sa till å att jag alltid kunde komma till honom osv.

Klarar verkligen inte det här snart... På att allt är värre med maten, spyr 2 ggr/dag svälter mig, rasar i vikt, sover dåligt, tänker mkt pp det i oktober, plus allt kaos kring vänner å vara ensam i skolan och på det oro över min iprincip enda riktiga vän i skolan å oro hon ska försökta ta sitt liv... Å på det hplla uppe en fasad å ljuga bup å alla i ögonen å säga jag mår bra.....

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.