Annons:
Etikettkänsliga-rummet
Läst 721 ggr
shia
2018-05-13 22:08

(x) skriva av mig..(äs, betyg osv)

Mår piss nu å tänkte bara skriva av mig… Läs om du vill…. Det känns som jag springer maraton, å har sprungit i flera år med bara korta vattenpauser… Flera gånger har jag kommit in på upploppet, pustar ut, kollar mig omkring, skrattar lättat, för att sedan ramla omkull och inse jag inte ens kommit halvägs…. Jag är bara så less, och trött på att aldrig må bra…. Att hela tiden ha något som gnager inom mig… Var mobbad 2-5 an, varav allt var värst i femman å min ätstörning börjar där. I 6 an bytte jag skola, å allt var "bra" första året, iallafall på ytan lyckades jag hålla upp en glad å rolig fasad, ingen visste någonting om mig. Jag skrattade och ägnade all energi åt att verka må bra.. I sjuan, började det gå nerförx, och min energu börjae sakta ta slut och jag började spy upp mat å skära mig själv. Här börjar mina lärare och kompisar reagera, men när någon visar den var orolig för mig, lärare,kompis vart jag agresiv å utåtagerad, funkade det ej att skratta bort kunde jag skrika eller neka allt helt. Mina vänner gick till lärare som också var oroliga, men jag sa qllt var bra. Minns en gång när deb lärare jag hade mest respekt för bad att få byta några ord med mig (av ngn anledning, visste jag det skulle ske, drömt allt det å var typ läskigt för kunde då förbereda mig) men då jag var "förberedd" ljög jag… Men jag skakade, och hade hon frågat en femte gång, hade jag nog brutit Ihop… Efter det insåg jag att jqg inte lyckades hålla uppe fasaden..n å försökte bygga upp den igen fast allt vart värre, började hetsäta å gick upp i vikt innan jag insåg jag kunde spy å behöll samma vikt. Skärde mig varje kväll och tappade min gnista samtdigt som jag kämpade med att ha A i det mesta.. Tankar på att ta mitt liv började komam, men jag tänkte jag står ut till sommaren. När sommaren kom bwstod första halvan av att "andas" å slappna av, var i stallet varje dag men var på helspän att skolan snart skulle börja å allt sådant. Men efte r halva börjsde jag slappna av å jag mådde, bra tror jag..inte kännt den känslan på länge..jag kände mig som fri.. Men sen dagen innan skolan, jag fick panik. Grät, slog mig själv. Skärde mig, jag ville inte till skolan. Jag avar livrädd, bokstavligt talat livrädd för mig själv. Jag var rädd för vad jag skulle göra, mot mig själv å andra. Jag var rädd jag skulle må så dåligt att jag skulle försöka ta mitt liv, jag hade rätt..n Allt vart kaos direkt, svälte mig, började spy igen, skära mig, isolera mig, jag vart aggresiv…. Men den här gångwn kyckades jag ej hålla en fasad… Min klass, även de jag inte brukar. Vara med, såg. Killar tjejer alla. De vart oroliga, frågade mina kompisar om jag börjat banta igen(så tydligen visste de även om mig i sjuan) å gick till lärare. Men jag minns så väl, en kille i klassen(tyckt han e känslokall, en som ja, jag vet inte. Kän inte han dirket) när jag var vid skåpen å han gick förbi(ensama i korridoren) han frågade å lät typ orolig, äter du ens någonsin? Du äter aldrig i skolan, och dina föräldrar måste väl vara oroliga. Jag trorbhanbvar den "första som konforterade" mig. Muntligtn. Jag vart i chock å typ försökte ksratta bort å sa jag visst ät, att det syns ju på hur jag såg ut(kom på sen det var ej så smart å säga) å att jag inte begrep vqrför han undrade det! Efter det började fler å fler märka å prata med mig, lärare försökte hpllabkoll så jag gick tilo matan å kuna komma å fråga om jag ej gått till matan om jag ätit, ljög då men de visste jag ej ätit så gick för att göra dem nöjda å sluta prata. Men lärde mig snabbt deras matschema så… Mina kompisar la märke till jag skärde maten i små bitar men aldrig åt-jqg började gömma maten. Å de vart chocjade över jag åt, tills de kom på mig. Då skratt ajag å sa de var första gången å jag skulle se om de märkte. De försökte få mig att inse att jag behlvde hjälp, att jag inte mpdde bra. Att jag hade ätstörning. De gick till lärare, mer bestämda nu å sa att det inte alls var bättre som jag sa.. De gick ensama, men sen gick flera i klassen(ver ej hur många men tror 7-8 st, har jag nog luskat ut) jag hamnade u bråk med min ena kompis… Hon var desperat över att jag vart sjukare å sjukare men inte insåg det, jag skrek på henne å sa saker jag ångrar. Dagen efter pratade min lärare med mig å jag ljög pterigen att jag mådde bättre. Så han ringde inte hem eller så, den dagen. Men… Tre dagar senare, måndag i oktober efter en lektiln sa jag jag skulle hem å hämta en sak, men jag i själva verket tänkte ta mitt eget liv… Morgonen var dne hemskaste… Jag bäddade sängen, åt frukost, borst tänderna, å jag hade i ranken att allt var för sista gången. Sa hejdå till alla katterna å till mitt rum. På idrotten på morgonen var det enda jag tänkte på att ta mitt liv… Tänk ej skriva hur, men mian kompisar listade ut vart jag var, hömtade skolkuratorn å en lärare som for å letade upp mig, ringde polis, ambulans…(de ringde mig, ambulansen, men insåg det först efteråtl) men en äldre dam vart min räddning. Efter det fick alla i min klass å alla lärare veta allt(mamma å pappa skickade mail å berätta om min ätstörning å självmordaförsök) jag for till skolan dagen efter, men kan säga det tog 2-3 veckor innan jag började "vara med" på lektionerna. Dagen efter var jag skräckslagen…. Jag var fortfarade i chock och mina kompisar å klasskamrater kramade mig å sa jag var tvungeb å säga till den näara gång jag mådde dåligt. Och sa jag kunde ringa å Prata med dem när som helst. Min mentor kunde man typ se var orolig å han sa han fanns där för mig om jag behövde prata, att han kunde hjälpa. På något sätt, veckor efter var det öndå ganska skönt folk visste. Jag behövde ej längre oroa mig för om ngn kom på mig eller ej. De var mer ärliga mot mig…När jag bröt ihop under lektionerna, var de förstående. Mrn det jobbiga var att jag varje dag, kollade på klockan å gick igenom exakt samma sak som måndagen i iktober. (jag trodde ingen skulle märka om jag försvann, var borta en lektion(kom tbx på den sista den dagen, för att komma bort från hemma) å många vart oroligaöver vart jag var. Killarna började spekulera i om jag var kidnappad å ville typ gå ut å leta, specielt oroliga var de andra dp de såg mina kompisar som visste men stannat kva rpå lektionen hur oroliga de såg ut å varför de kollafe ut genom dörren hela tiden. Specielt då läraren inte aa ngr om vart jag var. Iaf. Ttodde jag allt skulle bli bättre, men blrjade ljuga för bup å mig själv å alla igen…. Å började om med min ätstörning då jag gått upp flera kg. Å denna vår har om möjligt varit ännu jobbigare.nmmn Gått ned 10 kg, å pressar mig själv hårt å bryt ihop vissa lektioner. Klarar inte längre prata inför klassen, prata i större grupper i skolan ön tre., mina kompisar avbrlt kontakten med mig helt pltöstligt å ignornera mig å prata inte över huvud taget med mig. Bara sådär poff. Allt vart värre då då hag slutade försökagå till matsalen, varför skullebjag gå dit om jag ändåbinte har ngn att sitta med. (nu jag gick ned 10 kg) vi skulle ha grupparbete igen, men jag kände att jag ibte klarade av det. (fast jag fått A på förra) å sa det två ggr till min mentor/lärare å bad jag skulle få göra en uppsats istället, lyckligtvisbfick jag det… (en ska mindre att ha ångest över) helt plötsligt börjar en ur parallelklassen komma till mig å vara med mig., prata med mig skratta, å jag bröjar gå till matsalen igen, å sitta led henne ibland å med andra ur parallellklassen. Satt mig inte vid de i min klass, ville inte sitta med de "kompisar" jah hade som bara ignoreraee mig. I tisdags pratade min mentor med mig, och ska jag vara ärlig har jag faktiskt börjat lita på honom. Han frågaee en delsaker, och jag var faktiskt ärlig. Han frågade hur jag mådde, om anledningen till att jag inte kalra å jobba i grupp å prata för llassen var för att jag mådde sisådär. Å jag var ärlig, det ör stort för att vara mig, för äve om jag vetat att läraren vet, har jag ljugit. Men så i onsdags, helt plötsligt, satte mig vid ett bors, så kom två av mina fd kompisar. De sa inte ett ord om varför eller så men helt plötsligt var allt som vanligt, oxh skabjag vara ärlig hade jag saknat dem. Senare när jag var med hon från paralellklassen, så kom de å även min tredje vän(var de tee jag brukade vara med) å hängde på oss. Var ledig to å fre i veckan,bå var i stallet å kändes som sommarloh och att jag var "fri" men mårndåligt nu igen… Skola imorn å pralellklassen har praktik hela veckan… Men, det är några veckor kvar till sommarlovet. Jag borde stå ut dem, sen är det bara nian kvar innan gymnasiet. Jag har ötit normalt dennabvecka vilket får mig må dåligt.. Kännt mig, mätt??(tror det eller alltsp, kän ej när jag är hungrug eller mätt, (kan gå tvådagar uran att känna någonting(utökas hela tiden, oblrjan var det några timmar osvl) likadant kan jag käka pizza,kakor, godis, choklad utanbatt känna ngt än ångest. Men är som att jag inte längrw är sufen på onyttigt, å jag känn mig fylld??) Så tror, om än jag tror jag max gått upp 3 kg) att jag gått upp 10 kg… Å får mig att vilja banta igen, (börjat spy igen..m spyr om jag ät 1-2 ggr/dagen) samtidigt som jag mår dåligt öher mina ärr på benen nu när jag skullebvilja gå i shorts. Men, sålänge man ej gett upp har man inte förlorat slaget..

Annons:
Äppelsnäckan
2018-05-16 16:56
#1

hej, jag läste hela texten. jag vet att det är en dum klyscha men jag finns verkligen om du vill prata. vill du prata nån annanstans, på snap eller nåt, så funkar det med. jag har också mycket problem i skolan och mår dåligt.

Ny uppstart hösten 2023!
www.snackan.weebly.com Akvariesnäckor - Fakta, bilder och odling!

Upp till toppen
Annons: