Kropp och själ

(x) är så ofantligt korkad!!

2018-05-17 16:47 #0 av: shia

Jag begriper inte hur jag kan vara så ofantligt dum i huvudet, jag har kämpat mot ätstörningar i flera år, men fortfarande ej lärt mig att inte falla tbx. Försökt två ggr att bli frisk. Förra våren då jag sökte hjälp med drog mig ur med lögner å ljög jag mådde bra för att kunna gå ner i vikt, i höstas eftwr mitt suicid försök fick jag hjälp men samma sak där, jag lyssnade på rösten i mitt huvud, då den sa allt skulle bli bättre å enklare... Halvförsökt flera gånger men endast slutat med jah gått upp i vikt å sedan ångrat mig å behövt börja om igen på högre vikt än innan...
Jag har hela tiden sagt åt mig själv att när jag blir smal kan jag börja äta, mår jag ej bra då kan jag söka hjälp.
När jag insåg det ej skulle ske(fast jag än idag fortfarande inbillar mig det) sa jag till mig själv när rätt tillfälle kmr ska jag be om hjälp, när någon sträcker ut en hand och ser mitt problem ska jag ta emot den. Då ska jag sluta ljuga. Men problemet är. Jag ser aldrig handen... Å kastar bort den. Tappat räkningen på alla som försökt hjälpa mig, gång efter gång, lärare, kurator, mina kompisar, skolsyster, psykolog, ist slår jag påe TT face å säg allt är bra.

Jag blir bara så förbannad på mig själv, att jag aldrig försök på riktigt... Hade jag försökt på riktigt för ett år swn ksk jag varit frisk, om jag sagt sanningen för två år sen hade jag ksk aldrig försökt ta mitt liv, hade jag sagt sanningen tre dagar innan hade det aldrig behövt ske.... Men det värsta är att jag aldrig lär mig,
Jag har ngn konstig hjärna som inför varje ev konversation tänker ut 1000 olika saker att säga, väger alla för å nackdelar samt vad den ev personen kan ställa för frågor. Samt drömmer ofta om det å så jag är ännu mer förberedd då jag vet det i drömmen sker då det gör det hela tiden, exakta konversationer, händelaer osv. En gång dokumenterade jag det jag drömde, några veckor senare skedde det å jag hittade sen det jag skrivit... Skett flera gånger...Det gör att jag var enda gång kommer undan...
Ska jag vara ärlig är jag rädd...tänkte senast igår kväll jag var less, jag orkade inte mer. Jag skulle säga sanningen, å ta emot hjälpen... Men sen idag... När jag dessutom hade ytterligare ett perfekt tillfälle denna vecka, nej. Jag gjorde det ej. Vi skulle få våra so betyg å läran pratade dåemed en å en. När det var min tur, så frågade han om mitt mående(han är väl den som jag inte lyckas lura å ser igenom) men skaka bara på axlarna, han frågade om det fanns någonting han eller någok på skolan kunde göra för att få mig må lite bättre, jag skaka på axlarna. Han sa att jag alltid(återigen) kunde komma till honom om det var något, att han kanske inte alltid kunde hjälpa men skulle göra sitt bästa. Jag ryckte bara på axlarna... Å titta bort rädd atr ombjag skulle säga ngt skulle jag berätta sanning.
Sen inatt drömde jag en sån där verklighetsdröm igen. Var ett tag sen sist... (dels att mina svarta byxor sprack på sidan så är livrädd för det nu haha) men att jag var inlagd... Vit korridår, jag var på ett ställe, folk var anorektiker å andra ätstörda, folk som skärde sig å ville ta sitt liv. Å jag var en av dem, jag sprang ifrån läkarna, letade efter utgång men kom ingenstans, de fångade mig, jag hamna på rummet igen, där satt mina föräldrar å syster. Dem var lessna, jag skrek, hade sond istoppad.

Å jag är så jävla rädd det ska hända, vill inte att de ska ske innan sommaren.. Då missar jag viktiga dressyrtävlingar.

Jag vetbinte om jag drömmet det här för att kunan ändra på något, eller för att förvarna mig, då det ibland är saker jag kommer glömma men då kommer jag ihåg drömmen å kommer ihåg saken, ibland är det positiva å bra saker å de påminner mig om när det sker att njuta.
Men det jag är mest rädd för nu... Är att jag ska försöka ta mitt liv, just bu är tankarna åt "det skämtsamma/orealistiska hållet" planerar, gör iordning för att sen en dag kunna det. Men grejen är så var det sit. Bara två veckor innan...Vart de starkare, hade innan planerat ett halvår...

kom ihåg att du är värd minst lika mycket som personen du ser upp till:) vill du ngt tillräckligt mkt kommer du klara det 

Anmäl
2018-05-17 16:55 #1 av: Gronstedt

Att du tänker så mycket kring hur du ska kunna be om hjälp är ett hälsotecken, faktiskt. Du har tagit ett stort och viktigt steg genom att erkänna att du BORDE och du VILL be om hjälp. Därmed är du så mycket närmare att faktiskt förmå göra det. Fortsätt att arbeta för att lyckas ta steget, det kommer att gå till sist!

Angående dina suicidtankar, som du säger är på det "skämtsamma" hållet: Bromsa redan nu. Du vet ju att det inte är något skämtsamt med det när läget blir skarpt. Du vill ju inte egentligen ta livet av dig, då är det ganska dumt att leka med tanken och göra det "på skämt", eller hur? Det finns ju inget coolt eller roligt i sådant, så lägg bort det som en onödig lek som inte är värd att ägna sig åt.

Anmäl
2018-05-17 20:57 #2 av: shia

Jag vet bara inte vad jag ska göra... Vi människir är i överlag rädd för en sak, det okända- då man ej vet vad som kommer hända.
Om jag säger sanningen å ber om hjälp, då är de massa andra som lägg sig i mitt liv, å jag kan inte längre planera dag för dag exakt allt. Å jag har ingen aning om vad som kommer ske...

Sen är det en lättnad att tänka på att ta mitt liv, då jag känner mig lugn av det. Men får sedan panik å ja...
Jag vill inte dö, jag klarar bara inte att leva...helst skulle jag bara lägga mig på stand by....

kom ihåg att du är värd minst lika mycket som personen du ser upp till:) vill du ngt tillräckligt mkt kommer du klara det 

Anmäl
2018-05-17 21:23 #3 av: Gronstedt

#2: Måste du outa precis allt i ett svep då? Det är förstås jobbigt om det blir en enorm cirkus bara för att man nämner att man inte mår så bra, men det måste inte bli så. Det finns funktioner inom vården eller hos till exempel BRIS där man kan prata utan att det behöver bli så stor grej av det. Bara någon att prata  med, och som kan ge tips om du kan gå vidare om och när du är redo för det.

Det där med att behöva ha koll och planera allt känner jag igen. Tyvärr fungerar inte livet så, det är inte mycket man har kontroll över. Och för det mesta har man ingen större koll på vad som kommer att hända heller. Det viktiga är att ha koll på sig själv, så får man ta alla händelserna som de kommer.

Anmäl
2018-05-18 07:54 #4 av: shia

Jag tror jag ska försöka överleva terminen ut, leva i sommar å till hösten om det blir likadant igen, be om hjälp då. För jag vet att när sommarlovet kmr blir det bättre... Å vi har prao nu en vecka

kom ihåg att du är värd minst lika mycket som personen du ser upp till:) vill du ngt tillräckligt mkt kommer du klara det 

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.