Övrigt

Kompis mår dåligt

2018-05-21 18:49 #0 av: unicarl

Skrev tidigare ett inlägg om en kompis som hade ett självskadebeteende (läs här) och detta handlar om samma person så skulle rekommendera att ni läste det först.

Hela situationen slutade med att jag och mina vänner pratade med skolkuratorn om att vi var oroliga och berättade vad vi hade sett och märkt. Skolkuratorn sa sedan att hon skulle ta tag i det och att vi kunde släppa det. Det kändes som om situationen blev bättre och som om han fick någon form av hjälp som gjorde att han mådde bättre, vilket såklart är jätteskönt!

Men nu den senaste tiden är det som om han "slipped back" och "mår dåligare" igen. Jag och mina kompisar har ingen aning om vilken plan skolan lagt upp för att hjälpa honom osv men under den senaste tiden har han blivit "sämre" igen. Han är inte "med" oss i våra konversationer etc, han är där fysiskt men inte psykiskt om du förstår vad jag menar. Här om dagen började vi även snacka om den andra säsongen av 13 Reasons Why. Jag och min killkompis delar uppfattningen av att den är orealistisk och inte ger en rättfärdig bild av psykisk ohälsa och självmord. Vi snackade om det på ett sådant sätt som jag inte tror att någon som inte upplevt psykisk ohälsa själv skulle kunna. (Jag har inte kunnat se hela serien eftersom jag blir väldigt triggad av hela suicid och självskade-situationen och jag tror inte det var syftet med serien).

När vi snackade om serien sa han vissa saker som antydde på att han inte mådde så bra och mitt hjärta brister typ. Jag vet hur det är att ha en psykisk sjukdom, självskada och inte ens kunna ta sig upp ur sängen på morgonen. Även mina kompisar är medvetna om att jag haft dessa problem men de vet inte hur "allvarligt" det blev. Jag vill liksom bara finnas där för min kompis för jag kan antagligen känna igen mig i en del av de saker han går/har gått igenom och vill att han ska veta att jag finns. Men vi har glidit ifrån varandra den senaste tiden och jag vet verkligen inte hur jag ska prata med honom. Allt jag vill är att hjälpa till på något sätt men jag vet inte hur. Samtidigt som jag skulle uppskattat att någon frågade hur jag mådde så otroligt mycket när jag hade det som sämst så kulle jag även bara denied att jag mådde dåligt och svarat "Bra".

Ni som läser detta, som har egna erfarenheter eller inte, hur ska jag gå tillväga för att prata med honom och få honom att förstå att han inte är den enda som gått igenom detta och att han aldrig är ensam? Jag och mina kompisar bryr oss om honom så himla mycket och det gör ont att se honom lida så som han verkar göra. Känns som om hela detta inlägget skriker "desperat" med det är exakt så jag känner så uppskattar all hjälp jag kan få!

Anmäl
2018-05-21 22:44 #1 av: 134643

Eftersom din vän förhoppningsvis redan får professionell hjälp, så hade jag nog försökt vara så normal som möjligt med personen. Du kan självklart säga något i stil med "om du någonsin behöver prata om något, så finns jag här", men ofta så kan det vara skönt att bara få hänga med sina kompisar som vanligt om man mår dåligt. Att slippa bli utfrågad, oroa folk osv. Se till att bjuda med honom på allt, göra kul grejer tillsammans. Visa honom att det finns så mycket bra i livet, och fokusera på det. Behöver han prata så låt honom, men pusha inte. Det finns det andra, professionella, som kan göra. Var hans vän, helt enkelt, det är det absolut bästa du kan göra.

She needed a hero, so that's what she became. Sajtvärd på tonåringar och medarbetare på RåttorSkrattarRegnbåge

Anmäl
2018-05-21 23:09 #2 av: shia

Detta kanske blir flummigt men, jag försöker skriva. Tänkte skriva dels från min sida när folk försökte hjälpa hur jag tänkte, samt om mina kompisar när de må dåligt osv
Haft ätstörningar sedan 4-5 år tillbaka, mått dåligt längre, Självskadat 1 1/2 år.
När jag började i min klass (åk 6, går 8 an nu) visste ingen om mina problem, de såg mig bara ytliigt. Vilket gjorde det enkelt flr mig att hålla min fasad uppe. Men när mina kompisar i sjuan började förstå att jag inte mådde bra försökte de och försöker än mängder med olika sätt.
I mitten på sjuan försökte de prata med mig, en, flera, tsm, men jag "skrattade bara bort" det. De gick till en av våra lärare som pratade med mig men jag "skratta" bort det där också...
Våren i sjuan, började lärarna lägga sig i, å kan tänka mig mina kompisar tyckte det var skönt ändå, men jag spelade spel mot dem alla. Å överlistade dem gång på gång-trodde jag. De i själva verket visste inte vad mer de kunde göra än å försöka finnas där för mig. Dem gick till kuratorn p fixa tid för mig, å jag gick dit å berättade allt. Mina föräldrar osv fick veta, och nu blev allt bättre. Jag mådde bättre, skrattade igen och minns mina kompisar sa att de var glada att "jag" var tbx. Men sen kraschade allt igen, å när åttan började...
Jag föll tillbaka, hårt. Mina kompisar märkte, försökte göra ngt, jag vart bara skitsur på dem å sa saker jag ångra. Min klass(de andra i klassen) började också märka å försökte hjälpa mig, minns så tydligt en gång i korridoren, var lunch, satt vid mobilen. En i klassen, en kille(för övrigt den jag trodde var känsokallast) gick förbi till skåpen å fråga rakt ut " äter du ens någonting hemma?" "vad menar du? Hade jag frågat" "ja, du äter aldrig på skolan, du tränar massor, så tror inte du äter hemma heller, menar dina föräldrar måste vara orloliga.
Då vart jag tyst. Vad jag fick veta senare, är att det inte bara var han som märkt, alla i klassen hade märkt å frågat min närmsta kompis om jag fått tbx ätstörningen(hade inte ens en aning de visste!!)
Dem orden fick mig att tänka till, men inte tillräckligt. Jag fortsatte, mina kompisar(hela klassen gick en gång till min mentor!!!) men jag ljög å öjög å ljög... Mina kompisar gav halverst upp, jag vart 'nöjd'. Men efter att jag nästan svimmat på idrottslektionen vart de förbannade... De var arga för att jag inte insåg jag var sjuk, arga för hur jag behandlade mig själv
De gick återigen till min lärare, men jag ljög han rätt i ansiktet, sa de varit tufft men mår bra nu. Trw dahar senare försökte jag ta mitt liv.iaf har samma karusell fortsatt, men mina kompisar har inte krafter kvar, inte jag heleler. De slutade försöka-ana inom mig vart nöjd, jag drog mig undan-ficl som jag ville. Men det skreks inomborda på mig. Nu är jag inte MD dem längee dp jag inte vill de ska hindra mig...
Iaf, när de "konforterade" att jag skärde mig, förra våren såg en av mina kompisar i omklädningsrummet, hon frågade sen på sms å jag skrev jag gjort det för länge sen.
Trodde ingen sett sen dess.
Men ibörjan på året, pratade jag å en av mina kompisar ganska mkt deep. (hon har ätstörningar 1/2 år tbx .å samt sjävlskadat lite) hon sa då att ###(en annan kompis till oss) sagt till henne att jag hade skärsår längs hela mina ben, att de såg färska ut å hon fråga om de var sant. Varndå ärlig, då alla andra redanvet typ,.
Sen när vi hade bad var hon ett stort stöd för mig, och fick mig våga bada med min klass. Och jag kan säga jag var livrädd, men ingen kommenterade eller kollade konstigt. Det var som neutralt.

Känn jag spårar ur nu men tbx.
När jag upptäxkte min ena kompis självskadade gick jag å vår gemensamma kompis till en lärare. Hon fick hjälp, men sen med skolan har det gått nedför å hon har nu 90% frånvaro i skolan å soc osv är inblandat.
Fick samma vår äben veta min andra kompis (vår gemensamma) självskadat men då hon gick till psykolog så gick jag ej till ngn.
Jag drog ned min tredje kompis in i ätstörningar, vi tränade tsm, spydde omlott osv. (vaktade för varan osv) men när jag inspg hur korkat det var, gickbjag å berätta för lärare p skolsyster om henne(ej om mig) å hennes föräldr as r fick då vera osv å håll koll, hon är nu bättre. Men fick veta hon skärt sig en period, men ja, hennes dlräldrar fick veta ganska direkt sp gjorde inget.

I övrigt så har vår klass "problem" endast varit kring detta, psykisk ohälsa osv. Och kan när jag sett hur de andra i klassen å när deras kompisar osv att det bästa varit arr prata med ngn vuxwn, lärare, skolsuster, kurator å så. Samt även om man märk den är påväg rbx, hae vi gått till lärare igen... Vart långt å flummigr men goppas der hjälp

kom ihåg att du är värd minst lika mycket som personen du ser upp till:) vill du ngt tillräckligt mkt kommer du klara det 

Anmäl
2018-05-22 10:16 #3 av: unicarl

Tycker som er i den frågan om att man ska behandla honom "normalt", eller hur man nu ska uttrycka sig. Bara fortsätta som vanligt och låta skolan sköta hans "problem". Det som blir svårt för mig är hur jag ser hur han lider och tar in mina egna erfarenheter osv i hela situationen. Det blir jobbigt för mig, kanske mer än för mina kompisar(?), eftersom jag vet hur är det är att må piss, skära sig och tänka att ens enda utväg är självmord. Någon som vet hur jag ska hantera mina egna erfarenheter kring detta då det känns som om jag blir "överbeskyddande"?

(Sorry om det blev väldigt flummigt men jag är sjuk så min hjärna är väldigt seg.)

Anmäl
2018-05-22 10:22 #4 av: shia

Tänk dig in i hans situation (som du varit i) å tänk att du är han, å han är dig nu, hur hade du velat han skulle vara?

kom ihåg att du är värd minst lika mycket som personen du ser upp till:) vill du ngt tillräckligt mkt kommer du klara det 

Anmäl
2018-05-22 11:53 #5 av: unicarl

#4 Delvis hade jag velat att alla skulle betett sig normalt. Men jag är en person som tycker att det är så oerhört viktigt att prata om hur man mår då det kan hjälpa att inte alltid ha allt inom sig så jag hade även uppskattat om någon satt sig ner med mig och pratat. Men det är ju väldigt, väldigt individuellt hur man vill bli bemött och därför har jag svårt att veta vad jag ska göra. 

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.