Måste skriva av mig

fast i en ond cirkel

2018-06-28 21:20 #0 av: Alva13

Jag får grov ångest av att gå ut på grund av många saker, tillexempel att någon ska "spräcka" min bubbla jag har runt mig som jag är mån om eller att någon ska göra mig illa på något sätt. Detta kanske inte låter så illa för vem som helst men för mig som lever med denna och flera andra överdrivna rädslor som plågar mig är det väldigt jobbigt. Nu är det sommarlov. Flera av mina vänner är bortresta. Jag är ensam på dagarna då föräldrarna jobbar och jag vågar inte gå ut och träffa någon. Jag får grov ångest av att ens tänka på att gå ut och när jag är ute har jag hjärtklappning och alert för om något skulle hända. Jag vill göra saker och gå ut men jag kan inte för att det går bara inte i mitt huvud, jag blir stressad. Då blir jag deppig för jag sitter inne, ensam på sommarlovet och det stressar mig också för att jag inte gör något. Jag ville bara skriva av mig lite och se om någon kanske har något tips eller känner liknande sak. 

Tacksam för svar <3

Anmäl
2018-06-28 22:17 #1 av: Stallmima

Ring Bris till att börja med, det är helt anonymt och du kan prata om hur du känner dig     https://www.bris.se/

Anmäl
2018-06-28 23:33 #2 av: akvarium123

Jag vet inte om detta alls har något med ditt att göra men jag är jätterädd att någon ska göra mig illa och särskilt illa på ett visst sätt som gör att jag inte vill gå ut. Men när jag inser hur liten (nästan minimal) risken är att detta som jag är rädd för kommer hända så gör jag det ändå. För att jag just inte vill att kriminaliteten ska ta över mig själv och göra att jag blir en rädd person. Så det är för mig en kamp mot kriminaliteten att bevisa för det att "Nej jag är inte rädd för det ni gjorde. Det ni gjorde var fel och jag kommer fortsätta att gå vidare i livet utan att någon skillnad ska ske sedan innan" För jag vill inte att mitt liv ska göra så att kriminaliteten segrar och gör så att jag blir rädd för att de sakerna ska hända. Visst jag har det med mig. Men man ska komma ihåg att chansen att det som hände händer en själv är ytterst liten.

Med detta sagt så är chansen väldigt liten att det där som en person ska göra dig illa med är väldigt liten. 

Jag tycker som #1 att du ska ringa/chatta med BRIS där du kan prata med en kurator om hur du känner!

Lycka till!

Hoppas jag inte var ute på helt fel saker. Men tror jag tolkade det hela ganska rätt. Ifall du vill prata med mig så går det jättebra. Ifall vi bara ska chatta om hur dagen varit och prata om olika hinder för en. Jag tycker själv det är skönt att skriva ut med någon om vad det var som hände och prata om vad det var som jag tyckte jag gjorde fel och hur det gått efter det inträffade. Som om det varje gång släpper lite från magen när jag pratar om det vilket är skönt!

Anmäl
2018-06-29 13:58 #3 av: Alva13

#2 Tack! Jag känner som du och jag vet att det är en så liten chans men samtidigt vill jag inte förstå det. Jag tänker att den minimala chansen att bli utsatt kan påverka mig och att jag kan vara den som blir utsatt. Jag är så djupt rotad i det. Jag har tagit tag i det och jag går hos en psykolog och vi ska lägga upp en behandling. Men tack för att du lyssnar och ger tips, det betyder mycket att någon visar förståelse, tack!

Anmäl
2018-06-29 18:42 #4 av: MonicaLagerquist

Vet dina föräldrar om att du mår så dåligt?

S*Blå Katten Cornish Rex och La Permuppfödning.


Anmäl
2018-06-29 20:55 #5 av: akvarium123

#4 Nu vill jag inte säga att man inte ska prata med sina föräldrar över att man mår dåligt över en jobbig sak. Men jag vet själv hur jobbigt det är att säga hur man mår och speciellt när det har gått lång tid efter en händelse. Och jag har fortfarande inte sagt ett ljud om att jag mår dåligt över händelsen men jag kan hålla det inne för jag känner att jag klarar av det. Visst det händer väl att jag mår skit rent ut sagt över det inträffade men det är inte på den nivån att jag tycker att jag behöver säga det till mina föräldrar. Jag har en toppenkontakt med min psykolog och hon lyssnar verkligen och vet precis varför jag inte vill säga det till mina föräldrar även om hon fortfarande vill att jag ska säga det för att det kan kännas som en bra sak att prata om och att de får reda på hur man mår. Men hon vet om anledningarna och två av anledningarna är att jag har skämts något enormt över att jag mått dåligt över det och att jag tagit hjälp för det. Sedan finns det två till men dom behöver jag inte ta upp just nu då dom är mer "privata" om man säger så och har två mycket högre anledningar till varför jag inte säger något. Och dessa två anledningarna vet psykologen också om.

Just nu mår jag däremot mycket bättre än vad jag gjort tidigare vilket känns bra. Kan gå förbi brottsplatsen utan att tänka på det på samma sätt. Förut så fick jag panikattacker när jag gick förbi där medans idag så skulle jag kunnat gå förbi där och visst hjärnan skulle reagerat på att brottsplatsen är där men den skulle aldrig fått någon panikattack över det eller gjort så att jag skulle känt att jag behövt fly eller så.

Men jag rekommenderar alla att prata med sina föräldrar om det!!

Anmäl
2018-07-01 17:34 #6 av: Alva13

Jag förstår verkligen att det kan vara svårt att prata med sina föräldrar om det men tillslut gjorde jag det och de har hjälpt mig så mycket. Det är otroligt starkt av dig att du har öppnat upp dig till en psykolog, någon du kan lita på. Det är nog en viktig del i det hela att berätta för någon om att man mår dåligt för det kan lätta så mycket tyngd från ens axlar, och om det är till en psykolog, kompis eller ens föräldrar spelar inte så mycket roll. Bara det är någon en kan lita på. Och jag håller med om att uppmana till att gärna berätta till föräldrar för det kan vara så jobbigt att gå förbi dem om man mår dåligt och lägga på ett fejkat leende för att visa att det är okej fast det egentligen inte är det. Det gör nog saker i längden värre än bättre. Fortsätt kämpa <3

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.