Har de hjälpt dig enbart med samtalskontakt eller har du fått prova på någon medicin för din ångest? Det finns en del mediciner att prova som inte är beroendeframkallande eller liknande och det kan ju vara värt det OM det skulle kunna hjälpa under tiden du har en samtalskontakt och får bättre ordning på livet.

#1 Har bara provat samtalskontakt. Men det känns som att jag inte har tillräckligt stora problem för att söka mera hjälp. Jag har berättat för en familjemedlem men han säger att jag ska vara positiv för det jag har och inte vara så negativ.

Har du varit på UMO?

#2 Fast det är du som avgör hur pass bra du kan klara dig utan mer hjälp! Alla som söker hjälp är inte på typ brinken till döden. Ibland är det jättesmart att söka hjälp i god tid, innan det blir riktigt illa så att det kanske tar många, många år innan man kommer på rätt köl igen! 

Tänk lite på det som en ätstörning, som exempel. VET man att man har en ätstörning som skapar problem för en, är det väl bättre att söka hjälp medan man ligger på normalvikt istället för att vänta tills man är grovt underviktig och redan svävar i livsfara?

Att börja en ny skola kan vara en ny chans. På din ålder så låter det som om du skall börja gymnasiet. Många brukar mogna då, inte döma folk så hårt, och det är lättare för dig att börja från början i en miljö som är ny för alla. Jag lovar att många fler än hälften känner sig osäkra och nervösa, precis som du.
Var bara öppen för nya människor, du kanske först lär känna de som du senare inte kommer att umgås så mycket med, men det spelar ingen roll. Bind dig inte vid någon utan var öppen för alla sorts nya vänner.
Och det finns ingen anledning till att dina nya klasskompisar inte kommer att tycka om dig. Det är inget fel att vara blyg, våga vara det och erkänna det, många, många fler än du tror är som du. Och många tycker det är skönt med de som inte är så låtsat självsäkra och gåpå-iga.

Angående dina andra problem så får du nu tillgång till en ny kurator som förhoppningsvis kan hjälpa dig bättre.
Men innan dess tycker jag du skall ringa BRIS, de kan hjälpa dig hur du skall gå vidare för att få ordning på ditt privatliv. Att bo i ett destruktivt förhållande lär inte vara så bra för varken din skolgång eller ditt privatliv.
Jag har för mig att man från 16 år kan få hjälp till eget boende. Det är förstås ingen optimal lösning, men kanske ändå det bästa under rådande förhållanden. Ditt liv och din självkänsla, din syn på dig själv påverkas naturligtvis av det du upplever i hemmet.
Om du flyttar hemifrån kanske din mamma vaknar upp och inser vad hon gör mot dig. Hon älskar inte denne destruktive man, men hennes hjärna är manipulerad och hon är hjärntvättad till att tro att hon gör det.

Kvinnofridslinjen kan kanske vara en annan början till hjälp. Jag vet att det finns skyddat boende för misshandlade kvinnor och deras barn, men vet ej om endast barn kan få komma dit.

Jag råder dig att snarast börja ringa och fråga dig fram och ta reda på vilken hjälp ni/du kan få. Saker och ting lär inte bli bättre av sig själva, det slutar alltför ofta på ett sätt.