Annons:
Etikettkänsliga-rummet
Läst 3158 ggr
Jenna74
7/11/18, 10:07 PM

Överviktig dotter

Jag har ett stort problem och vänder mig nu till er för råd. Jag har en dotter som är 15 år gammal, hon har goda vänner och trivs bra i skolan. Problemet ligger i att hon under hela sitt liv varit överviktig och jag är rädd att det ska påverka hennes hälsa då hon på senare tid gått upp ännu mer. Vi har nästan aldrig onyttig mat hemma som kakor, godis, vitt bröd etc. Men om vi har strösocker hemma så bakar hon, om det finns kakor kvar från ett kalas äter hon upp hela paketet när ingen är hemma, finns det hamburgare i frysen kvar från helgen eller något extra gott bröd så äter hon upp allt på samma gång. Hon småäter mycket när hon är ensam hemma, hon är kräsen och vi lagar alltid nyttig mat (exempelvis grillat kött med sallad och halloumiost) så äter hon endast en stor bit halloumi och kanske lite fetaost ur salladen. Min äldre son ser ofta på hennes sociala medier att hon lägger upp bilder på när hon äter pizza, massvis av godis/chips med vänner och även köper glass eller godis dagligen. Detta är något som inte jag kan kontrollera då hon trots allt är såpass "gammal" och jag kan inte styra över vad hon äter när hon är med vänner eller i skolan. Problemet ligger i att hon vägrar göra något åt sin situation och när jag pratat med henne om hälsoaspekter (efter läkarbesök där de sagt att hennes BMI är för högt) har hon bara svarat att hon är helt nöjd med sig själv och att hon trivs i sin kropp. Jag vet inte om hon själv inser hur stor hon är då hon ofta bär magtröjor och tighta kläder. Hon verkar totalt obrydd om sin vikt och det gör mig orolig. Jag har tänkt att om jag inte kan få henne att ändra sin kost så kanske hon iallafall kan börja med någon aktivitet som sport eller dans. Men när jag kommer med det förslaget så vill hon inte ägna sig åt något alls, det hon helst gör är att vara hemma och äta framför teven. Tar gärna emot alla råd ni har angående detta, vill bara hitta en lösning eller på något sätt få henne att förstå riskerna och göra henne motiverad. Mvh

Annons:
Alex&company
7/11/18, 10:14 PM
#1

Avdramatisera mat och sluta fokusera på hennes vikt. Stress gör att suget efter socker och fett blir värre. Självklart är motion och nyttig mat viktigt men jag skulle börja leta efter orsaker till att hon bara vill sitta hemma och äta framför TV:n istället för att rikta in mig direkt på symptomen (vikt och matvanor).

Sugar Mist
7/11/18, 10:14 PM
#2

Oh. my. god. 

Du är alltså orolig för att din dotter, bland alla unga tjejer som är överviktiga, faktiskt är nöjd med hur hon ser ut, och faktiskt TRIVS med sig själv? 
Jag själv i den åldern hade extremt mycket problem med att visa mage, lår etc just för att jag tyckte jag såg för stor ut, och då är jag smal, väldigt smal. 
Varför skulle det vara fel att ha tighta kläder och magtröjor- även om man är överviktig?

Tycker hon om djur kan du ju föreslå ridning- det är väldigt effektivt och man rör sig mer än vad det verkar uppe på hästryggen, det är väl det enda jag kan tipsa om att du kan föreslå för dottern.
Du skulle kunna börja introducera och känna på vattnet genom att kontakta en turridning och ta med dig dottern på en tur :) 

Annars tycker jag inte du borde säga till henne att hon är överviktig och påpeka det med pikar som "Du kanske ska tänka på vad du äter" för att när min väns mamma gjorde det under hennes uppväxt slutade det med anorexia.

-

Calcifer
7/11/18, 10:16 PM
#3

Nu har jag ingen dotter själv, däremot låter din dotter mycket som mig i tonåren. Hur du ska göra det vet jag inte, men jag vet att något som verkligen stjälpte för mig var när jag började få skuldkänslor kring mitt ätande pga kommentarer från t:ex mamma och andra. Då blev det omedelbart omöjligt för mig att äta ordentligt omkring folk vilket resulterade i att jag åt i smyg när ingen kunde se t:ex mitt i natten och då saker jag kunde förvara på mitt rum och gömma. Vad kan man göra det med? Jo, enklast med chips, godis, kakor, osv. Dessutom fanns det för mig väldigt många psykiska aspekter som gjorde att jag vände mig till mat och liknande för tröst.

Jag var väldigt orolig för min vikt ett tag, sen släppte jag oron för jag fick för mycket ångest och slutade bry mig överhuvudtaget vilket naturligtvis ledde till att jag ökade massor i vikt. Dock tog det mig flera år innan jag själv märkte exakt hur mycket jag faktiskt hade gått upp i vikt. Jag ville gärna använda liknande kläder som "alla andra" eftersom jag var mobbad och utanför och ville försöka passa in. Då blev det tight och magtröjor och liknande trots att jag verkligen inte passade i dem. Men jag såg inte riktigt själv hur jag såg ut. 

Med tiden ledde det för min del att jag fick en ätstörning och började överäta nästan i ren panik ibland. 

Nu med facit i hand kan både jag och mamma önska att det hade varit annorlunda, eftersom jag förmodligen inte skulle vara överviktig fortfarande om det hade tagits itu med redan då. Däremot vet jag inte exakt vad som hade kunnat gjorts annorlunda. Kritik vet jag är väldigt, väldigt illa, hur välmenande man än är. Och små kommentarer var nog det giftigaste av allt för mig. Som "ska du verkligen ta mer", "är du fortfarande hungrig", "åt du ingen frukost/lunch/middag eller", "oj oj, du är verkligen hungrig idag" etc.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Jenna74
7/11/18, 10:20 PM
#4

#1 jag har försökt att göra det och jag påpekar inte att det hon äter är dåligt etc. Du har helt rätt i att jag borde ta reda på varför hon vill "slappa" så mycket men jag är ganska säker på att det beror på att hon är bekväm. #2 Jag är bara rädd för hälsoriskerna. Om hon skulle vara lite överviktig skulle jag tänkt på samma sätt som dig men så är inte fallet och jag vill känna att min dotter orkar vara lika aktiv som sina vänner och inte löpa risker för exempelvis diabetes. Jag gör det av ren välmening och det har egentligen inget med utseende att göra, att hon är nöjd med sin kropp är bra men den är fortfarande ohälsosam.

Jenna74
7/11/18, 10:23 PM
#5

#3 tack för ditt svar, kan vara bra att förstå att det kan ge motsatt effekt vilket jag tror redan skett litegrann. Vi har försökt att få henne att motionera etc men hon vill inte det

Calcifer
7/11/18, 10:30 PM
#6

Var försiktig med att anta att hon helt enkelt är bekväm. Det har folk gjort om mig hela mitt liv och det gör fortfarande ont 15 år senare. Jag har diverse diagnoser som gör att min mentala ohälsa gör att jag inte är så utåt eller aktiv som jag önskar jag kunde vara. När folk antagit att jag är bekväm, eller lat, så har jag bara blivit ledsen och ännu mer ovillig att vara aktiv. 

Det är klart att du bara menar väl, det förstår jag verkligen, men när man är tonåring så är man ofta väldigt känslig kring det. Även välmenande kommentarer eller tankar kring ens vikt kan kännas som pikar eller så som menar att man helt enkelt inte är så bra som man borde vara. Att man inte är tillräckligt fin. Att man liksom inte duger. 

Önskar verkligen jag hade bra tips, men det är så svårt för det var så länge sen och jag vet inte riktigt vad som kanske hade kunnat hjälpa mig mer. Jag ska fundera på det över natten och se om jag kan ge nåt råd i morgon!


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Annons:
Alex&company
7/11/18, 10:30 PM
#7

#4 Fast anta inte att det är så utan fråga. Om det nu verkligen är så att hon bara är bekväm (inte ett hinder för god hälsa, en tonåring i min närhet är fruktansvärt lat och bekväm.. samtidigt som hon tränar dans flera gånger i veckan) så sluta ögonblickligen att fokusera på hennes vikt och rikta istället in dig på matvanor och motion. Men försök aldrig någonsin att tvinga fram det, det blir ett stressmoment för henne och kommer antagligen att förvärra situationen. 

Få till en balans, ha någon dag i veckan när ni bakar något onyttigt och äter, gör aktiviteter hela familjen någon gång i veckan etc. Samma regler måste gälla för alla, det fungerar inte om bara hon inte får göra eller ska göra si eller så. :)

Alex&company
7/11/18, 10:32 PM
#8

#6 Precis, och övervikt är dessutom vanligt bland flera diagnoser, t.ex. adhd.

tanglytails
7/11/18, 10:44 PM
#9

Förlåt men är det inte viktigare att din dotter mår bra över sig själv?
Ni kommer orsaka så hon inte längre är nöjd med sig själv. 
Låter kanske hårt men precis så är det.

Tanglytails rattery - råttuppfödning i Skåne. 
Rätt råttor till rätt familj. 

(hemsidan, facebook, instagram)

Sindri
7/11/18, 11:31 PM
#10

Men dotterns ätande kan komma att orsaka många problem senare i livet med sjukdomar. Övervikten är inte det primära, utan den visar bara på att något inte är bra med hennes hälsa. 
Det som du TS beskriver att hon äter är just sådant som är inflammationsdrivande, och inflammationer är grunden till många olika sjukdomar som astma, allergier, reumatism, MS m fl, m fl.  För att inte tala om diabetes. Ingen förälder önskar väl ohälsa åt sina barn. 

Jag har svårt att tro på att ett barn som nästan hetsäter verkligen är nöjd med sig själv. Jag tror att hon äter för att dämpa ångest av något slag, men det kan vara svårt för hennes själv att inse det.

Själv har jag levt med sockersug sedan jag var barn, har missbrukat mycket, sabbat min ämnesomsättning, haft problem med sköldkörtelfunktion, blodsockerfall och ett djävulusiskt sockersug som stundtals tagit över mitt liv och gett mig mycket ångest. Det blev till slut ett rent fysiskt beroende och det var långt innan någon visste något om GI och sådana saker.

Av någon välsignad genetisk anledning blev jag aldrig riktigt överviktig, bara något tunnformad, men det grämde mig ändå. Plus att jag var drabbad av förkylningar urinvägsinfektioner och svampinfektioner i tid och otid.
När jag till slut kände att jag var pre-diabetiker och att ätandet styrde för mycket av mitt liv fick jag kraft (och kunskap) att ändra livsföring.

Idag betraktar jag (likt en del läkare och forskare) socker som ett vitt gift och farligt beroendeframkallande, inte bara på mer socker utan på en massa annan onyttig mat.

Det är klart att TS dotter har problem av något slag, att äta kan dämpa ångest, men att inte kunna hejda sitt ätande ger ångest, ingen kan få mig att tro något annat.

Att hon har vänner behöver inte betyda att hon har goda vänner. Att vara tillsammans med andra kan också ge ångest om man hela tiden undrar om man duger.

Jag skulle dock inte alls kommentera hennes utseende eller kläder eller BMI. Jag skulle istället fokusera på att hitta saker som ni kan göra tillsammans, endera hela familjen, eller bara mor-dotter-tid. Olika aktiviteter kan få henne att komma ut ur sin bubbla. Man kan också fokusera på vikten av att röra sig och diskutera hur hela familjen kan aktivera sig.

Det är också viktigt att hon hela tiden får höra hur ni älskar henne för den hon är.

Men hon behöver helt klart hjälp med att lära sig hantera det hon behöver hantera utan att döva sig med mat och annat ätbart.

akvarium123
7/12/18, 12:43 PM
#11

Jag kan bara säga vad jag själv tycker är det värsta jag vet kring mat och dricka när mamma pratar med mig om detta och det är mest när andra är med vid matbordet.

Att man inte ska säga att "Åh nej nu bör du nog inte dricka mer läsk idag" när vi är bortbjudna. Det kan jag tycka kan göra att jag mår rent av skit av att få höra sådant då det gör att jag skäms över mig och min kropp framför en helt annan familj också. Jag kan ha tagit 2 glas cola/fanta/sprite eller vad det nu är… Men när jag väl efter ett tag är rent utav jättetörstig och vill ta 1/4 glas med läsk så kan hon komma fram och bara "Åh nej tänk på din mage nu" vilket faktiskt är riktigt jobbigt att höra. Så tänk på det att oavsett hur väl du än menar så just vid gäster och andra runt om dig som inte är i familjen så behöver man inte ta upp det nu. Visst man kanske går upp några gram på den drickan men psyket förvärras desto mer ifall man säger det rakt ut vid gäster och andra personer. Men i familjen (i familjen menar jag mamma, pappa och syskon) tycker jag det går bra att prata om det. 

Samma gäller kakor, glass, chips och godis att man inte behöver säga att "Ja nu hoppas jag (namn) att du inte gick och satte dig vid VM soffan bara för godiset" Det kan verkligen göra att man mår skit ifall man är bortbjuden. Tänk positivt istället där att tänk att tonåringen följde med det är inte alla som skulle velat gå på VM kväll med sin familj till en annan familj. Exempelvis. 

Så just allt det man menar i ren panik och med ren omtanke det kanske man ska tänka en gång till extra. Man behöver kanske inte visa ren omtanke i panik när man är hos gäster då det mer blir pinsamt för den du säger det till. Tänk dig själv att vara bortbjuden till en familj, du är barn och dricker lite läsk och äter chips också kommer din mamma och säger framför alla gästerna "Nej nu du (ditt namn). Nu ska du nog inte äta mer chips eller dricka mer läsk". Jag skulle tyckt det var pinsamt. 

Nu ska jag denna vecka iväg till kompisar och jag har nästan bestämt mig för att jag inte ska ta och dricka någon läsk alls då jag tycker det är för pinsamt och riskabelt att få den utskällningen att jag dricker/äter för mycket.

Så ifall det är något jag nu verkligen vill skicka med dig är det just detta att du behöver inte varna henne för mängden läsk/godis/chips/popcorn eller vad det nu är när ni är bortbjudna/har gäster eller liknande för man skäms verkligen över det. Även fast att det är för en god sak!

[134643]
7/12/18, 1:12 PM
#12

Jag läste ditt inlägg igår ts och har funderat sen dess över vad jag ska säga. Jag förstår din situation, hur svårt det är och att du bara vill väl. Du har en fruktansvärt svår balansgång framför dig när det gäller att ge din dotter hälsosamma vanor och en hälsosam vikt, och att bevara hennes självkänsla och mående. Jag tänker först och främst att det är jätteviktigt att påpeka hälsoaspekterna för henne, och inte göra det till något utseendemässigt. Det är inte fult att vara överviktig, men det kan leda till ett flertal sjukdomar. Det tycker jag att en 15åring klarar av att höra. Men jag funderar över om hon faktiskt förstår riskerna hon utsätter sig för? Antingen så gör hon inte det, eller så bryr hon sig faktiskt inte om sin hälsa och då kan det vara något annat underliggande som inte alls är bra. När det kommer till vad du kan göra så är jag inte helt säker, för att vara helt ärlig. Jag tycker att det är en jättesvår situation, för precis som du säger kan du ju inte hindra vad hon gör när ni inte är där. Ni kan ju försöka göra mer aktiviteter som familj, men jag inser att det kanske inte alltid är helt lätt att få en 15-åring att hänga med på familjegrejer ;) Kan det vara läge att få henne att prata med en psykolog?

Vikan
7/12/18, 2:33 PM
#13

Jag är tonåring själv, och jag förstår vilken kneppig situation du hamnat i. Visserligen är det bra att din dotter anser sig vara bekväm i sin kropp och trivs, men ur hälsoperspektivet är det inte bra att vara överviktig. Att övervikten fortsätter, att hon kan drabbas av följdsjukdomar samt hur hennes tandhygien antagligen påverkas är ju inte bra.

Bryr hon sig verkligen inte om sin hälsa kan det vara läge att få henne att prata med någon utomstående om riskerna och eventuella bakomliggande orsaker?

Jag själv är sockerberoende - och med helt oförstående föräldrar - och det som funkar bäst för mig är distraktioner. Nu kanske det inte är lätt att få med din dotter på diverse aktiviteter och veta exakt vad hon gör med sina kompisar, men att försöka hitta på saker mer frekvent kan avstyra några dåliga vanor. Annars är det viktigt att inte påpeka hennes vikt ur ett utseendeperspektiv, för det kan vara mer destruktivt än hjälpande.

Annons:
Calcifer
7/12/18, 3:17 PM
#14

Något jag tror är viktigt är att inte förbjuda allt vad onyttigheter heter heller. Det gjorde mamma, det var verkligen förbjud på sånt hemma och hon hade aldrig nåt sånt i skåpen. Det gjorde att när jag väl fick t:ex godis eller chips, hemma eller borta, så vräkte jag ju i mig eftersom det var så sällan man fick sånt. Och så fort jag började få månadspeng på en lite större summa så gick såklart pengar till sånt också, för att det aldrig fanns hemma. Inte så att jag menar att man måste ha ett ändlöst förvar av godis och sånt i skåpen, men att ha typ en dag i veckan då det finns en påse chips som familjen delar på för att det inte ska bli en sån enorm grej med onyttigheter kan ju vara en tanke.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Sindri
7/12/18, 5:07 PM
#15

Om det hade funnits i mitt hem hade det inte funnits kvar många minuter!
TS skriver ju att hon äter upp allt som finns kvar efter kalas etc.

Calcifer
7/12/18, 5:14 PM
#16

Och hade det aldrig förbjudits i mitt hem hade jag inte varit så extremt snabb på att slänga i mig det lilla som fanns.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

parsley
7/13/18, 8:02 AM
#17

Känner igen tråden från en annan iFokus sida. Där handlade svaren mycket om sockerberoende.  Jag nämner det här också ifall någon som läser tråden vill läsa mer om just sockerberoende och ha några trådar att dra i.

LCHF-ingenjören My Westerdahl bloggar om sockerberoende + en del annat. Hon uppdaterar ofta och alla inlägg handlar inte om sockerberoende.  Blogginläggen verkar ha etiketter, så det kanske går att hitta det som är mest relevant den vägen. http://lchfingenjoren.se
Ann Fernholm har skrivit en del böcker, bl a "Det sötaste vi har" som handlar om barn och socker.  Hon har även en blogg.
Anna Hallén skriver en del om ätbeteende i sina böcker och på sin blogg (tyvärr är jag lite osäker på lämpligt sökbegrepp där).  När det gäller hennes böcker så skulle jag rekommendera antingen Gnizzelzonen och den senaste kokboken "Sluta banta". Gnizzelzonen är ganska teoretisk.  Den andra är mer lättläst och mer av en vanlig kokbok. Det kan vara känsligt att prata om barn och unga om vikt och bantning. Jag tänker mer att det kan vara intressant att läsa om ätbeteende och varför man kanske väljer att äta på ett visst sätt. Begreppet LCHF är ett rött skynke för vissa.  För andra är det en metod för att ha ett fungerande ätmönster.  
Bitten Jonsson har skrivit flera böcker om sockerberoende. Sockerbomben i din hjärna 3.0 är den senaste och mest aktuella. 
Maria Helander har skrivit böcker om KBT och ätande. Osäker på om de finns att köpa fortfarande eller om du får leta efter dem på bibliotek eller begagnade.  Jag upplever böckerna som relativt sansade. Det finns trots allt hur många idéer och förespråkare som helst om vad man kan och ska äta. 

Det går knappast att tvinga på andra människor en viss diet eller insikt om sockerberoende. Viljan att jobba med det måste komma från personen själv.  Är du som förälder orolig för dotterns hälsa så tänk på att det finns många människor som tagit tag i sin vikt, sina motionsvanor och sitt ätande i vuxen ålder och faktiskt förbättrat sin hälsa.  Det är trots allt svårt att styra över hur en tonåring som umgås med kompisar och har tillgång till egna pengar äter.

Linn Is The New
7/13/18, 4:34 PM
#18

Ni som skriver "Varför är du inte glad att dottern TRIVS med sig själv?" 

Snälla. Nej, man ska inte uppmuntra varken övervikt eller undervikt då båda kan leda till fruktansvärda konsekvenser. Man ska sluta dalta. Om du är överviktig bör du gå ner i vikt, iallafall försöka för din hälsas skull. Om du är underviktig bör du äta upp dig om du kan det.

Jag är tyvärr själv sockerberoende (inte så värst längre dock) och det ÄR SÅ JÄVLA SVÅRT att bli av med skiten.                                                                                                                   Om man ser en kaka tänker man såhär: "Bör jag äta detta? Nej men jag kan börja imorgon istället."

Oftast behöver man en käftsmäll (nej inte bokstavligen) för att fatta hur mycket socker faktiskt skadar kroppen. Jag åt mest dock när jag var deprimerad för att mat gav mig tröst. Kolla hur din dotter mår och prata med henne- men ta inte upp hennes matvanor det första du gör.

Umgås med din dotter. Fråga om ni ska börja rida tillsammans, ta promenader eller gå på stan. Hejdå!😊

Mvh Linn 

Jag har inte speciella talanger. Jag är bara passionerat nyfiken // Albert Einstien

Ansträngning lönar sig bara om du vägrar att ge upp // Napoleon 

Driver en blogg vid namn: Starriderstables.weebly.com

Since 2016

cissi_1993
7/15/18, 8:41 AM
#19

jag tänker att det kan vara bra att ta fokus på motionen då hon är för gammal för att du ska kunna kontrollera vad hon äta försök hitta på något ni kan göra tillsammans cykla på utflykter bada i värmen spela minigolf?? jag tror motionen kommer ta henne vidare med maten

[Svea&Sabina]1
9/13/18, 11:20 AM
#20

Jag är 16 år och har gått upp 16 kg. Jag var hemma från skolan i 1,5 år och åt mängder med mat. Nu hatar jag min kropp och är påväg ned i vikt. Jag förstår mina föräldrar hur det är att ha ett överviktigt barn eftersom att min bror börjat gå upp i vikt. Han äter sötsaker och dricker läsk varje dag. Han börjar verkligen bli tjock och jag blir äcklad av honom. Det är inget fel att vara tjock, men han har varit pinnsmal hela sitt liv och nu är det motsatta. Jag vill mer än allt att han ska bli smal igen och hänga med mig på viktnedgången. Förut åt jag sötsaker och drack läsk, men nu dricker jag aldrig läsk eller äter godis, chips eller kakor. Jag mår bättre av att ha slutat äta godis. Om det står godis på bordet så tar jag inte, inte ens chips eller läsk.

Annons:
setfree
9/17/18, 2:01 PM
#21

Jag har själv barn men de är lite äldre. (18 och 20)

Mitt förslag är att föregå med gott exempel. -Jag ska ta en cykeltur vill du följa med och hålla mig sällskap, det är så tråkigt att vara själv?

-Nu får du hjälpa mig i trädgården. 

Om man själv äter hälsosamt så är det lättare att motivera sina barn. 

Vi dricker inte alkohol och då är det lätt att motivera våra barn att inte dricka. Inga pekpinnar dock.  Vi dricker aldrig något sött. Bara vatten och lättöl.

Mer av förebilder och skapa goda förutsättningar.

Denna kommentar har tagits bort.
Lona
9/17/18, 7:54 PM
#23

#22, Oops! TS, jag vill inte skuldbelägga dig - men där har du förmodligen svaret på din dotters ätbeteende. Även om du försöker att inte överföra dina tankar/värderingar/känslor kring mat, ätande och vikt till din dotter så gör du med största sannolikhet det. Försök att ta tag i ditt eget mående och få en bättre inställning till det här så löser du förmodligen en stor del av de andra problemen med. (Om det ÄR problem och inte bara någon form av "projektioner".) Jag är själv uppvuxen med en mamma som hade det jobbigt i relationen med mat och vikt - och trots att jag var smal som liten så förde hon givetvis över en del av detta på mig, även om det inte var meningen. Så - ta tag i dig själv först!♡


"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com

Upp till toppen
Annons: