Japp, här kommer svaret från en vuxen; det blir bättre - men det hjälper ju inte dig när du sitter i skiten här och nu.
Man kan liksom inte spendera 5-10 år (visst är du tonåring?) med att vänta på att livet "kanske ska bli bättre så småningom".
Jag har dessvärre inte något klokt svar mer än att tro mig, du är långt ifrån ensam om att känna så här. Det är egentligen skrämmande hur många ungdomar som mår kasst och känner sig ensamma, oälskade, som att livet saknar mening.
Men, lite frågor som kanske verkar korkade men faktiskt är en tanke bakom; hur gammal är du? (Högstadiet? Gymnasiet?)
Är det "bara" att du känner dig ensam (vilket är illa nog) eller är hela livet totalt skit?

Det är skillnad på att känna sig lite halvt felplacerad här i världen vilket nog de flesta ungdomar gör någon gång och att verkligen må skit som du verkar göra?
Jag tänker att du kanske behöver lite hjälp att må bättre vilket innebär att du måste våga be om den.
Vet din mamma och din familj om att du känner så här? Någon i skolan?
Finns det någon vuxen som du kan prata med? Förälder, annan släkting, lärare…? Om du tycker att det är jobbigt att ta upp så kan du skriva ett brev ungefär som du skrivit här - eller visa helt enkelt inlägget.
Du kan också kontakta tex BRIS. De har både chat och en hjälplinje som man kan ringa. Det är gratis och syns inte på telefonräkningen.

Något som kan hjälpa lite grand i alla fall är att skaffa sig ett fritidsintresse. Det som "räddade" mig var stallet, att få kompisar där och inte minst hästarna som är så självklara på något sätt. Tror att det är många, många främst tjejer som klarat sig genom tonåren med hästarnas hjälp.❤️
Men, alla kan ju inte gilla hästar och jag har ingen aning om det är något för dig?
Försök fundera på om det finns något du kan tänka dig hålla på med, allt ifrån friidrott, karate, någon lagsport, sjunga i kör, scouterna, spela något instrument, någon form av dans, något husdjur, whatever som du tycker är kul och som gärna gör att du träffar lite nytt folk. Jag känner faktiskt inte så många tonåringar numera så jag vet inte riktigt vad man sysslar med i den åldern men det finns ju hur mycket som helst om man börjar fundera.
Att gå en kurs i vad det nu är man vill syssla med kan vara ett bra sätt att komma in i gemenskapen lite smidigt, själv tycker jag att det är skitläskigt att komma ny till en redan sammansvetsad grupp.
Det är bra att ha något vis sidan om skolan, kan jag tycka.

Hoppas att du hittar ett sätt att må bättre på och ta hand om dig! 🌺

Om man tänker som du så utstrålar man faktiskt negativ energi, jag tror att du själv kan känna det hos vissa andra personer. 
Personer som endast utstrålar negativ energi tar energi från andra, ja det suger att vara för mycket med dem.
Utstrålar man att man är en misslyckad, oönskad person så märker andra människor det och drar sig undan, ja självklart. (Jämför t ex med hur hundar instinktivt kan känna om en person är hundrädd, det gör i sin tur hunden osäker och den verkar arrogant, för att inte bli attackerad först.)

Att du tänker som du gör är svårt att ändra på, det handlar om att hitta sin inre styrka och livsglädje. Det känns som om du är inne i en negativ spiral och du har svårt att komma ur den.

Jag vet, jag har själv varit där. (Att vuxna tjatar om att det blir bättre beror på att de faktiskt VET att det blir det 🙂) Det här är en sak de flesta tonåringar går igenom, det finns inga som äger så mycket självförakt som tonåringar, och det känns så grymt för tonåren är så himla jobbiga ändå - och borde kunna vara så roliga! Ärligt, känner du någon tonåring som du är övertygad om faktiskt är helt nöjd med sig själv innerst inne?

Jo, många tonåringar går omkring som om de ägde världen, men under den där kaxiga ytan kan man ana en enorm sårbarhet och osäkerhet. Varför måste man annars gå och skylta med att man INTE är sårbar och osäker?

Det jag kan känna nu efteråt är att det rent av var orättvist mot de människor som faktiskt visade intresse och omtanke, att jag inte kunde ta emot det, utan jämt skulle känna och tänka (och antagligen visa också) att det där trodde jag minsann inte på, det var minsann ingen som gillade mig eller över huvud taget var intresserad. Förstår som vuxen att jag sårat andra genom att tänka och agera så.

Du behöver jobba med ditt självförtroende, javisst, men jobba också med att glömma bort dig själv lite grann, det kan kännas väldigt befriande att inte hela tiden var så fokuserad på vad folk tycker eller inte tycker om en själv. Rikta ditt intresse och din uppmärksamhet mot andra (på riktigt) och var uppriktigt intresserad av vad de har att säga och göra.

Ta emot din mammas kärlek, att inte göra det sårar henne enormt mycket.
Jag tror säkert du kan få vänner via denna sida att utbyta tankar med, jag tycker det är ett väldigt bra forum där folk bryr sig.

Tro mig det blir INTE bättre, jag var som du, och är än idag som du, men jag har vänt allt mig innåt och väljer att lyssna på andras problem istället, för där platsar jag =) Så det är inte omöjligt att det inte blir bättre, men däremot kommer du finna din plats, alla har en plats här i livet, alla har ett syfte alla är bra =3

Skulle också gärna kunna skriva av mig lite till någon.

Och en vän som man ka prata mycket med