Annons:
Etikettövrigt
Läst 610 ggr
Carronella1
2018-08-21 19:26

Skolan, hemmet och killen

Hej allihopa! Detta kommer kanske bli ett långt inlägg men jag känner att jag behöver förklara allt och få ut allt liksom. De är såhär, jag är en tjej på 16 (fyller 17 i oktober) som ska börja årskurs 2 på gymnasiet imorn (22). Jag mår riktigt skit, rent kasst faktiskt. Har ångest, tankar och gråter till och från just nu. Jag böt gymnasium inför andra terminen. Kunde inte gå kvar pga läskiga killar i skolan och lärare som var sexuella. Då böt jag till samma skola där min kille går, men efter några dagar på vårterminen i våras blev allt skit, igen… Utbildningen var absolut inget för mig, klassen (6 pers, liten klass) är konstiga, en del knarkar, röker och dricker. Vilket jag inte håller på med ALLS, usch. Sen är de andra otrevliga bara. Lärarna på utbildningen är rätt otrevliga (en del) och vissa är heeelt oförståeliga att jag behövde läsa in höstterminen på våren. Sen är även huset på den skolan jag går i ångestladdat och långt ifrån de andra husen på skolan. Men trots allt detta så kämpade jag mig igenom våren med galet mycket ångest, tårar och skit. Sen kom sommarlovet, de första 2-3 veckorna var tuffa men sedan blev allt sååå bra. Tillbringade min sommar med min kille ca 7 veckor. Vi gjorde allt möjligt roligt och mysigt. Så kan säga att sommarn var helt helt underbar. Men då kom den dagen, dagen innan skolan börjar och jag måste åka ifrån killen. Har mått dåligt sen iförrgår pga skolan och tanken av att behöva lämna killen. Att komma hem och bara lägga sig i sängen och deppa. 5 dagar i veckan… Att komma hem och känna sig ensam. Usch. Jag har sånt enormt behov av närhet, inte den typen av närheten av att ha mamma och pappa i hemmet. Utan den typen av närhet som handlar om kramar, kärlek och ha en trygg famn att somna i på kvällen. Den typen av närhet är så galet stark, jag behöver verkligen den närheten i vardagen för att ens orka gå tillbaka till skolan. Att ens orka något nästan. Det är lite så som det känns. Men de är där föräldrarna sätter stopp för en / oss. De är så mycket ”inge sova i veckorna”. De förstår inte att vi faktiskt snart är 18, att vi är rätt ”mogna” för att klara de mesta och ta ansvar. (D har min psykolog sagt). Jag / vi förstår inte riktigt vad de är som de tycker är ”dåligt” med de. De har hänt några gånger och gått bra ”alla” de gångerna. Vi har kommit i tid och lagt oss tidigt. Jag / vi ser inte varför de inte ska gå. Vi har varit tillsammans i ett år och vi är som piff o puff. Gör nästan allt tillsammans, har ångest båda två så vi förstår varandra, kan trösta varann på ett sätt ingen annan kan, har en mogen relation. Ja, vi är lite som en ”vuxet ungdomspar”. Allt jag behöver är närheten och kärleken som jag inte får på de sättet jag behöver. Under sommaren med killen mådde jag bättre än jag nånsin gjort om man jämför me min vårtermin där jag nästan kände att jag bara ville försvinna. Vet inte hur jag ska göra för att klara två år till? Att klara skolan och vara själv? De går bara inte… alls. Vill liksom flytta nu med killen. Vet hur mycke bättre allt skulle vara om jag fick närheten, mår nu skit och har bara varit hemma en stund själv. Klarar inte de, kanske låter töntigt men tack vare min skolsituation och allt blir de vara värre. Sen trivs ja inte heller hemma nå bra, vill inte bo i denna kommun. Plus att jag har 1 1/2 timme till skolan ungefär… allt e blä.

Djurälskaren Hjärta

Annons:
Linnea777
2018-08-21 19:34
#1

Är du nästan 18 år borde du kunna flytta hemifrån? Dina föräldrar betämmer såklart över dig till du fyllt 18 men många väljer att flytta hemifrån under gymnasiet. Så det är inget konstigt?

Carronella1
2018-08-21 19:37
#2

#1 Ja det är sant, men de är väl ekonomin och så. Hur ska man få pengar etc? Plus att ja inte kan flytta ensam, vill inte flytta utan killen. Då blir jag ännu mer ensam.

Djurälskaren Hjärta

Linnea777
2018-08-21 19:48
#3

Tänkte inte så långt……

-Aida-
2018-08-21 20:02
#4

Jag känner igen mig i dig, det blir bättre ju äldre du blir, du lär dig att känna dig självständig. jag undrar dock om du har tillgång till komvux eller folkhögskola där du bor. Du kan få en likvärdig gymnasial utbildning men de behöver inte vara på ett gymnasium.

Jag vägrade själv gå på gymnasium jag inte gillade, gick på flera stycken men hoppade alltid av, lärarna va inte de bästa och systemet i gymnasiet är rena skiten och väldigt fyrkantigt/strickt.
Komvux/folkhögskola är mer individuellt anpassat efter elevens behov, mindre stress, mer hänsyn, mer personlig kontakt med lärare, mindre klasser, mer flexibelt schema, de finns utrymmer för tid och andrum. Mer personligt ansvar över studierna. På folkhögskola är de vanligt att man inte har prov exempelvis för deras betygsystem grundar sig på ens förmågor, man lär känna sig själv och utveckla sina svagheter och styrkor.

Dock är dessa csn berättigat så då får man csn skuld på gymnasial nivå.
Man får fundera på vad som är värt för en själv.
Du kan alltid kolla upp en sån skola om du är intresserad och kontakta en studievägledare om funderingar.

Aleya
2018-08-21 20:13
#5

Jag kan förstå varför man vill undvika att man sover hos en partner på veckorna: dom vill nog rätt och slätt inte att skolan ska bli lidande. Med det menar jag att man kanske skiter i att åka till skolan för att man slappar med killen/tjejen. Kan ju sen säga att bara för att man blir 18 så betyder inte det att man blir mogen/vuxen eller klok. Du får nog acceptera detta så länge du bor hemma och inte betalar för dig själv.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Carronella1
2018-08-21 20:16
#6

#5 Inte så lätt att leva med de tyvärr när jag gråter i princip dygnet runt. Mår så galet dåligt…

Djurälskaren Hjärta

Annons:
Aleya
2018-08-21 20:20
#7

#6 om du mår så dåligt så tror jag att du kanske behöver exempelvis en kurator att prata med. Så att du kan kanske få verktyg att mer kunna acceptera och hantera situationen du är i

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

[134643]
2018-08-21 21:31
#8

Jag tänker också att du kanske behöver prata med någon som kan hjälpa dig att acceptera att vara ensam. Jag tror att det är väldigt få människor som kan vara med sin partner 24/7, och det är ju väldigt dumt om man inte kan må bra resten av tiden! Det är svårt att flytta hemifrån. Jag hade några kompisar som gjorde det under gymnasietiden, men då gäller det att man har ett stadigt jobb också och då blir det inte så mycket fritid över i slutändan att tillbringa med partnern. Men omöjligt är det ju inte, speciellt inte om man får hjälp av föräldrarna också. Har ni pratat ordentligt och moget med era föräldrar om att sova hos varandra? Kan ni komma överens om någon slags prövotid där ni får testa på det och bevisa att det går bra?

Carronella1
2018-08-21 21:55
#9

Jag har kontakt med BUP, där går jag hos en psykolog. Sen har ja gått hos vårdcentraler och umo. Skolans sjuksköterska och biträdande rektor etc. Så jag har sökt hjälp men inget hjälper riktigt…

Djurälskaren Hjärta

Carronella1
2018-08-21 21:55
#10

#8 Ja men d va ju ändå en idé, tack!

Djurälskaren Hjärta

Upp till toppen
Annons: