Övrigt

söka psykolog?

2018-10-28 10:46 #0 av: Oro

Är det någon här som varit hos en psykolog eller något liknande? Hur går man det till i så fall? Hur kommer man fram till en också?

Nu har jag börjat tänka på det seriöst, men är ändå lite rädd så att säga. Medt orolig för hur jag ska börja och formulera mig när vi kommer sitta och prata.

Kan lägga till att jag är 15, föräldrarna vet inte om min dåliga mående, kan man då gå själv eller måste man ha med sig någon vuxen?

Anmäl
2018-10-28 10:53 #1 av: _Fisken

Har du varit hos skolsköterskan? (Jag antar du går skola)

Anmäl
2018-10-28 10:54 #2 av: Oro

Nä, har inte varit där

Anmäl
2018-10-28 10:56 #3 av: _Fisken

Jag tror du ska börja där.  Du ska absolut begära hjälp. Det finns att få. 

Anmäl
2018-10-28 10:59 #4 av: Vikan

Gick till skolkuratorn, pratade lite med henne om hur jag mår osv. I slutet frågade hon om det var okej att hon skickade en remiss till första linjen, om jag ville tänka över det och liknande. Någon vecka senare fick jag en kallelse till bup. 

Du kan gå själv, utan vuxen. Mina föräldrar följde däremot med första gången och någon gång efteråt då de öppnade kallelsen före mig. Min kurator, vid möten med mina föräldrar, frågar alltid vad jag är okej med att de får reda på. Så länge man inte är en fara för sig själv behöver förldrarna inte få reda på allt

Anmäl
2018-10-28 11:13 #5 av: akvarium123

Jag har gått till kurator en gång. Då hade jag vridit och vänt mig i typ en vecka och tänkt på det. Men sedan gick jag till Ungdomsmottagningen och bad om en tid varav jag fick veta att man fick tider på Drop in för att göra det enklast. Så på den onsdagen så gick jag till Ungdomsmottagningen och sa som det var och lite så. Det var inte så svårt att börja vad jag kom ihåg. Det var kuratorn som börja och sa vad jag ville prata om och så svara jag på det och sedan gav hon bara frågor som jag skulle svara på. Inte det minsta stelt eller pinsamt tyckte jag då hon redan hade hört om händelsen tidigare och visste vad som hänt. 

Det brukar vara så att desto äldre man är desto mer får man som ung bestämma. Sedan beror ju det på varför man mår dåligt. Men för mig som var PTSD så var det inte något som var såpass allvarligt i sig att mamma och pappa behövde få reda på det. Däremot så ville hon gärna att jag skulle prata med mamma och pappa om det men hon tvinga mig aldrig och ringde inte hem heller. Och jag kommer också säga så som hon gjorde att det kan vara värt att säga det till sina föräldrar men ifall man inte vill så vill man inte av olika anledningar. Men det blir lite jobbigare då när man ska boka tider för dom är ju oftast på dagarna som skolan och då får man ju frånvaro (anmäld) så då kommer det ett SMS men ifall man kan tänka sig att vänta tills klockan är efter skolan eller någon morgon då man har sovmorgon så går det ju utmärkt också. 

Du kan hitta mer info om sekretess och sådant på UMOs hemplats och även fråga där när du går dit.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.