Måste skriva av mig

Berättelser om psykisk ohälsa

2018-11-04 13:05 #0 av: JuliaMG

Hej hörni!

Jag håller på att skriva en ungdomsroman om hur det är att vistas på en psykiatrisk avdelning, och jag skulle hemskt gärna vilja få in lite fler synvinklar än enbart mina egna i berättelsen. Jag har varit inlagd vid två tillfällen, och båda upplevelserna var väldigt olika. Därför tycker jag att det är viktigt att få in så många olika åsikter som möjligt. Det jag vill att boken ska förmedla är framförallt att man ska prata mer om psykisk ohälsa, och att man ska våga söka vård och att det inte alls är så otäckt som många tror att vara inlagd. Jag vill också beskriva olika psykiska sjukdomar, och jag vill att boken ska vara hoppfull samtidigt som den är tragisk och innehåller mycket mörka teman.

Jag tänkte skriva ett till inlägg senare om hur det var för mig på avdelningen. Förhoppningsvis så kanske det kan hjälpa någon att söka hjälp om det behövs. För nu mår jag lite för dåligt för att formulera mig rätt i ett inlägg som ska vara betydelsefullt för andra, så därför nöjer jag mig med det här än så länge. Ni får ju iallafall höra att jag finns, och att det finns många andra som jag, som också mår dåligt. Om du är en av oss som gör det, så är du inte ensam! :)

Så, om ni vill, dela gärna med er av vårdupplevelser, eller andra minnen som kretsar kring psykisk ohälsa. Händelser eller personer eller personal på en avdelning? Taskiga/snälla/betydelsefulla kommentarer från vänner/familj? Saker som hjälper er när ni mår dåligt, oavsett om ni har psykisk ohälsa eller inte. Vad som helst! Jag vill få lite inspiration till min bok, lite som ger den mer liv. Det är viktigt för mig att skriva den, och jag vill känna att den kan göra en skillnad. Så snälla, om ni tycker att det är en bra idé, säg det. Det skulle betyda mycket för mig om jag fick lite pepp, lite engagemang... jag vet inte. Som sagt, det är lite rörigt i mitt huvud just nu.

Givetvis får ni kontakta mig privat om ni inte vill skriva här, jag pratar mer än gärna, om vad som helst. Om ni bara har frågor eller funderingar till mig om psykisk ohälsa eller om hur det är på en avdelning, hur man får kontakt och hjälp, så är det bara att fråga. Jag kommer som sagt försöka skriva ett inlägg om det senare... men det är bara att höra av sig om man känner att det är lite mer "akut". Jag hjälper mer än gärna!

Kram på er!

Anmäl
2018-11-04 14:30 #1 av: 134643

Låter som en fruktansvärt bra idé, alla steg mot ett öppnare samhälle angående psykisk ohälsa är bra steg. Jag har inte tid just nu, men kommer hem till Sverige igen imorgon och delar gärna med mig med mina tankar och erfarenheter då <3

She needed a hero, so that's what she became. Medarbetare på tonåringar och RåttorSkrattarRegnbåge

Anmäl
2018-11-04 17:13 #2 av: JuliaMG

#1 Åh, tack så mycket! Det vore jättesnällt! <33 Av ren nyfikenhet, får man fråga vart du har varit någonstans? :)

Anmäl
2018-11-04 17:22 #3 av: Magrat

Tja, jag fick absolut ingen hjälp av BUP, jag har både varit inlagd och gått i mellanvården, men det var förvaring i väntan på att de hittade ett behandlingshem för landstinget ville inte ta i mig med en tång ens.

Rymde från BUP med hjälp av en manisk tjej som två dagar innan fått ett utbrott och knäckte ett revben på en personal. Bältessäng, javisst.

Jag upplevde verkligen det hela som förvaring, jag var inlagd  i typ två månader det längsta. När jag väl fick plats på ett behandlingshem skickade de alltid hem mig och gav mig inga tider till psykologen.

När jag var 16 erkände dem att de feldiagnosticerade mig och ändrade diagnosen från Aspergers Syndrom till GAD. Inom vuxenpsykiatrin kom man fort fram till att jag led av PTSD, Återkommande depressioner, DID-NOS och EIPS.

Det är ju en jävla skillnad!

Inom vuxenpsykiatrin har jag för det mesta blivit behandlad med respekt och aldrig blivit bältad.
BUP är ett skämt och egentligen borde hela organisationen läggas ner och göras om på nytt. Hur fan kan man ha så fel i så många år och aldrig erbjuda hjälp?

//  Leona

Anmäl
2018-11-04 17:43 #4 av: JuliaMG

#3 Jag vet att många brukar säga att det känns som "förvaring". Jag kanske väntade mig rutiner från amerikanska sjukhus, med gruppterapin och målningar och allt sånt där, och så var det ju inte riktigt. En massa tv-tittande och någon omgång kortspel. Jag lärde mig dock att virka av en tjej därinne, det var mysigt!

Jag tycker det är konstigt ändå att de bara verkar fokusera på medicineringen på avdelningen. Jag tror arbetet skulle vara effektivare om man hade mer samtalsterapi också... men jag vet som sagt bara hur det fungerade på min avdelning. Det kanske är bättre med samtalsterapi på något annat ställe? Vet du? Vad fick ni göra, om jag får fråga? Förstår ifall du inte vill prata om det såklart!

Min erfarenhet av BUP har varit väldigt bra, fram tills jag fyllde 18. Nu är jag i övergångsperioden. För gammal för att vara på BUP, men inte hunnit blivit intagen på vuxenpsykiatrin än. Det är förjävligt att inte ha någon att prata med, att känna att ingen lyssnar på en liksom... men förhoppningsvis så löser det sig.

Och det där med att bältas... usch, det låter så otäckt. Jag har inte blivit det själv, men jag har hört lite om det från andra. De flesta som jag har talat med verkar dock vara förstående till varför de blev bältade, att de liksom var en fara för sig själva eller någon annan. Dock så förstår jag givetvis att det där säkert missbrukas, som mycket annat! Men man får ju liksom komma ihåg också att personalen är människor de med, och om rollerna var ombytta kanske man hade tänkt lite annorlunda om situationen... Jag vill absolut inte låta oförskämd eller kritisera dig, jag är jätteledsen att du behandlades illa och så ska det absolut inte få vara, man ska inte lossas som att det dåliga inte finns och jag ska ta det med mig i boken! Jag själv har också blivit behandlad illa/orättvist, och det måste förändras. Vården måste bli bättre.

Men tyvärr så tror jag det kan hända lite överallt och jag vill bara poängtera att jag ABSOLUT tycker att man ska söka hjälp och vård om man behöver det! Jag vill inte att någon typ blir avskräckt eller känner att det är meningslöst att söka hjälp bara för att det inte är "perfekt". Den hjälpen som de kan erbjuda tror jag ändå är bättre än ingen alls, och då kan man också vara med och engagera sig i att göra vården bättre. :)

Anmäl
2018-11-11 14:45 #5 av: 134643

Jag glömde såklart helt bort att faktiskt svara här haha, förlåt! Jag var i London över helgen som svar på din fråga i #2 Skrattar Här kommer ett lååångt inlägg haha. Det är bara att säga till om du vill ha något annat perspektiv, om jag missat något eller om du undrar över något. 

Jag var 14, skulle fylla 15, när jag blev inlagd. Jag hade mått dåligt ett tag, men klarat mig hyfsat och framförallt så ville jag bli bättre. Men så tog en av mina närmsta kompisar livet av sig och världens försvann under mina fötter. Min helt underbara kurator på UM insåg detta och med tårar i ögonen förklarade hon att hon var tvungen att kontakta mina föräldrar, och tvungen att boka in ett akut möte med bup. Så samma eftermiddag satt jag och min mamma i ett möte med 3 psykologer/läkare. Min mamma som alltså inte hade haft den blekaste aning om att jag mådde dåligt, fick nu höra att hennes dotter ville dö.

Jag blev kvar där, min mamma fick åka hem och hämta kläder och tandborste osv till mig, och sedan flyttade vi in tillsammans på avdelningen. Jag tror nog att det jag mådde absolut värst över var just att jag sårade mina föräldrar, man såg paniken och sorgen i min mammas ögon och den kommer jag nog aldrig glömma.

Tiden på avdelningen, ungefär två veckor, var väldigt blandad för mig. På ett sätt var det ett skönt avbrott, som att världen utanför slutade existera ett tag. Men samtidigt var det fruktansvärt konstigt. Jag minns att jag tyckte att det var så sjukt att det bara var jag och två till där, jag tyckte liksom inte alls att jag passade in. En av tjejerna var så djupt insjuknad i anorexia att hon inte kom upp ur sängen. Jag tyckte inte alls att jag var så dålig, men nu i efterhand så kan jag inse att jag hade fel. Jag passade in där.

Angående sköterskorna/psykologerna och alla andra som var där så trivdes jag bäst med de som behandlade mig som vanligt. De som frågade hur jag mådde, trots att svaret antagligen skulle bli skit. De som fick mig att känna mig som en människa istället för tragiska spillror av något som en gång var. De som var ärliga och raka, och aldrig aldrig aldrig tyckte synd om mig. Aldrig ömkade, aldrig sa "stackars lilla du, vad jobbigt det måste vara för dig". De människorna avskydde jag. 

Jag kan absolut inte säga att det var något positivt  att vara inlagd. Det var en sjukt jobbig upplevelse där jag både kände mig fången och som att de tagit ifrån mig alla mina rättigheter. Inga lås på dörrarna, ingen mobil på kvällarna, mediciner när de bestämde det, inga axelremmar på väskor, människor som kollade till mig på natten osv osv. Men så här i efterhand inser jag ju att de gjorde helt rätt. Jag var en fara för mig själv och de agerade utefter det. Om inte min kurator hade gjort som hon gjort kanske jag inte hade funnits här idag.

För att avsluta lite positivt så kan jag säga att det nu har gått 5 år sedan jag var inlagd. Under dessa fem år har jag träffat min älskade partner, jag har backpackat runt i Asien, volontärarbetat i Spanien, testat på nya jobb, träffat nya människor, tagit hand om helt fantastiska djur, och nu även påbörjat min drömutbildning. 

Så, hur klyschigt det än låter, så blir det bättre. Så mycket bättre. Och jag är fruktansvärt tacksam över den vård jag fick när jag var sjuk, och på sätt och vis har alla de upplevelser jag hade under den tiden format mig till den jag är idag, och den människan tycker jag fruktansvärt mycket om. Så jag ångrar ingenting, Jag ångrar inte mina ärr, eller alla de åren jag avskydde mig själv. De har gjort mig starkare, modigare och mer ödmjuk mot både mig själv och andra. 

Stort lycka till med din bok, Blomma

She needed a hero, so that's what she became. Medarbetare på tonåringar och RåttorSkrattarRegnbåge

Anmäl
2018-11-11 14:53 #6 av: 134643

Ja juste, diagnos och medicinering kanske är en sån sak som kan vara viktig att ta upp också. Jag kände varken att de försökte stressa fram en diagnos (jag fick faktiskt aldrig någon) eller bara försökte tvinga i mig mediciner. Jag fick väldigt mycket samtalsterapi (med blandad framgång) och sömntabletter, men det var också allt. Visst kunde det vara frustrerande att aldrig liksom få svar på vad som var fel på mig, men samtidigt så tycker jag att det var bra att de fokuserade på att hjälpa mig istället för att bara sätta en diagnos och skicka vidare mig. 

Förvaring, som #3 fick uppleva kände jag inte alls av, så det kan nog vara extremt olika från person till person och landsting till landsting hur det går till på slutna avdelningar. 

Jag föll lite mellan stolarna efter min vistelse på avdelningen, men det var främst för att jag vägrade prata med den psykologen jag blev tilldelad. Hon kämpade på några månader, men när hon sen flyttade till en annan stad glömdes jag bort litegrann. Men då mådde jag samtidigt så mycket bättre att det inte vara hela världen. 

She needed a hero, so that's what she became. Medarbetare på tonåringar och RåttorSkrattarRegnbåge

Anmäl
2018-11-12 15:26 #7 av: JuliaMG

#5 Tack så hemskt mycket för att du delar med dig! Jag vill först och främst säga att jag är väldigt glad och tacksam för att din kurator agerade så fort hon kände att något inte stämde, och såklart för att du finns här idag. Du har en väldigt fin och inspirerande historia att dela, och jag tror det kan vara en hjälp för väldigt många! Så tack! Du verkar vara en väldigt fin människa, och jag önskar dig all lycka i framtiden också! <3

Anmäl
2018-11-12 15:35 #8 av: JuliaMG

#5 Åh, hela mitt svar försvann förutom det första stycket! >:(

För att fatta mig lite kort nu och få med det jag skrev tidigare så vill jag framförallt säga att jag känner igen mig i det du berättade om att du kände att du inte hörde hemma där. Jag tänkte ofta: "Jag har mått sämre än det här, det kan vara värre, jag klarar en stund till", men jag tror inte att det finns något som är "tillräckligt dåligt". Det jag undrar lite om är ifall ni hade några gruppaktiviteter på avdelningen? Samtal, brädspel, målning osv... Jag undrar även om du har någon konkret händelse från avdelningen du skulle vilja berätta om? Någon personal, patient? Ett samtal, eller en fin stund? Något som fastnat för dig?

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.