Annons:
Etikettmåste-skriva-av-mig
Läst 1245 ggr
JuliaMG
11/4/18, 1:05 PM

Berättelser om psykisk ohälsa

Hej hörni! Jag håller på att skriva en ungdomsroman om hur det är att vistas på en psykiatrisk avdelning, och jag skulle hemskt gärna vilja få in lite fler synvinklar än enbart mina egna i berättelsen. Jag har varit inlagd vid två tillfällen, och båda upplevelserna var väldigt olika. Därför tycker jag att det är viktigt att få in så många olika åsikter som möjligt. Det jag vill att boken ska förmedla är framförallt att man ska prata mer om psykisk ohälsa, och att man ska våga söka vård och att det inte alls är så otäckt som många tror att vara inlagd. Jag vill också beskriva olika psykiska sjukdomar, och jag vill att boken ska vara hoppfull samtidigt som den är tragisk och innehåller mycket mörka teman. Jag tänkte skriva ett till inlägg senare om hur det var för mig på avdelningen. Förhoppningsvis så kanske det kan hjälpa någon att söka hjälp om det behövs. För nu mår jag lite för dåligt för att formulera mig rätt i ett inlägg som ska vara betydelsefullt för andra, så därför nöjer jag mig med det här än så länge. Ni får ju iallafall höra att jag finns, och att det finns många andra som jag, som också mår dåligt. Om du är en av oss som gör det, så är du inte ensam! :) Så, om ni vill, dela gärna med er av vårdupplevelser, eller andra minnen som kretsar kring psykisk ohälsa. Händelser eller personer eller personal på en avdelning? Taskiga/snälla/betydelsefulla kommentarer från vänner/familj? Saker som hjälper er när ni mår dåligt, oavsett om ni har psykisk ohälsa eller inte. Vad som helst! Jag vill få lite inspiration till min bok, lite som ger den mer liv. Det är viktigt för mig att skriva den, och jag vill känna att den kan göra en skillnad. Så snälla, om ni tycker att det är en bra idé, säg det. Det skulle betyda mycket för mig om jag fick lite pepp, lite engagemang… jag vet inte. Som sagt, det är lite rörigt i mitt huvud just nu. Givetvis får ni kontakta mig privat om ni inte vill skriva här, jag pratar mer än gärna, om vad som helst. Om ni bara har frågor eller funderingar till mig om psykisk ohälsa eller om hur det är på en avdelning, hur man får kontakt och hjälp, så är det bara att fråga. Jag kommer som sagt försöka skriva ett inlägg om det senare… men det är bara att höra av sig om man känner att det är lite mer "akut". Jag hjälper mer än gärna! Kram på er!

Jag återkommer när jag har något bättre att skriva.

Annons:
[134643]
11/4/18, 2:30 PM
#1

Låter som en fruktansvärt bra idé, alla steg mot ett öppnare samhälle angående psykisk ohälsa är bra steg. Jag har inte tid just nu, men kommer hem till Sverige igen imorgon och delar gärna med mig med mina tankar och erfarenheter då <3

JuliaMG
11/4/18, 5:13 PM
#2

#1 Åh, tack så mycket! Det vore jättesnällt! <33 Av ren nyfikenhet, får man fråga vart du har varit någonstans? :)

Jag återkommer när jag har något bättre att skriva.

Magrat
11/4/18, 5:22 PM
#3

Tja, jag fick absolut ingen hjälp av BUP, jag har både varit inlagd och gått i mellanvården, men det var förvaring i väntan på att de hittade ett behandlingshem för landstinget ville inte ta i mig med en tång ens.

Rymde från BUP med hjälp av en manisk tjej som två dagar innan fått ett utbrott och knäckte ett revben på en personal. Bältessäng, javisst.

Jag upplevde verkligen det hela som förvaring, jag var inlagd  i typ två månader det längsta. När jag väl fick plats på ett behandlingshem skickade de alltid hem mig och gav mig inga tider till psykologen.

När jag var 16 erkände dem att de feldiagnosticerade mig och ändrade diagnosen från Aspergers Syndrom till GAD. Inom vuxenpsykiatrin kom man fort fram till att jag led av PTSD, Återkommande depressioner, DID-NOS och EIPS.

Det är ju en jävla skillnad!

Inom vuxenpsykiatrin har jag för det mesta blivit behandlad med respekt och aldrig blivit bältad.
BUP är ett skämt och egentligen borde hela organisationen läggas ner och göras om på nytt. Hur fan kan man ha så fel i så många år och aldrig erbjuda hjälp?

Bloody but unbowed I stand tall at the oar And I'll climb their scaffold once they bring me back to shore I'm master of my fate, I am captain of my soul And I'll ride this boat, all the way, to hell

JuliaMG
11/4/18, 5:43 PM
#4

#3 Jag vet att många brukar säga att det känns som "förvaring". Jag kanske väntade mig rutiner från amerikanska sjukhus, med gruppterapin och målningar och allt sånt där, och så var det ju inte riktigt. En massa tv-tittande och någon omgång kortspel. Jag lärde mig dock att virka av en tjej därinne, det var mysigt! Jag tycker det är konstigt ändå att de bara verkar fokusera på medicineringen på avdelningen. Jag tror arbetet skulle vara effektivare om man hade mer samtalsterapi också… men jag vet som sagt bara hur det fungerade på min avdelning. Det kanske är bättre med samtalsterapi på något annat ställe? Vet du? Vad fick ni göra, om jag får fråga? Förstår ifall du inte vill prata om det såklart! Min erfarenhet av BUP har varit väldigt bra, fram tills jag fyllde 18. Nu är jag i övergångsperioden. För gammal för att vara på BUP, men inte hunnit blivit intagen på vuxenpsykiatrin än. Det är förjävligt att inte ha någon att prata med, att känna att ingen lyssnar på en liksom… men förhoppningsvis så löser det sig. Och det där med att bältas… usch, det låter så otäckt. Jag har inte blivit det själv, men jag har hört lite om det från andra. De flesta som jag har talat med verkar dock vara förstående till varför de blev bältade, att de liksom var en fara för sig själva eller någon annan. Dock så förstår jag givetvis att det där säkert missbrukas, som mycket annat! Men man får ju liksom komma ihåg också att personalen är människor de med, och om rollerna var ombytta kanske man hade tänkt lite annorlunda om situationen… Jag vill absolut inte låta oförskämd eller kritisera dig, jag är jätteledsen att du behandlades illa och så ska det absolut inte få vara, man ska inte lossas som att det dåliga inte finns och jag ska ta det med mig i boken! Jag själv har också blivit behandlad illa/orättvist, och det måste förändras. Vården måste bli bättre. Men tyvärr så tror jag det kan hända lite överallt och jag vill bara poängtera att jag ABSOLUT tycker att man ska söka hjälp och vård om man behöver det! Jag vill inte att någon typ blir avskräckt eller känner att det är meningslöst att söka hjälp bara för att det inte är "perfekt". Den hjälpen som de kan erbjuda tror jag ändå är bättre än ingen alls, och då kan man också vara med och engagera sig i att göra vården bättre. :)

Jag återkommer när jag har något bättre att skriva.

[134643]
11/11/18, 2:45 PM
#5

Jag glömde såklart helt bort att faktiskt svara här haha, förlåt! Jag var i London över helgen som svar på din fråga i #2 😃 Här kommer ett lååångt inlägg haha. Det är bara att säga till om du vill ha något annat perspektiv, om jag missat något eller om du undrar över något. 

Jag var 14, skulle fylla 15, när jag blev inlagd. Jag hade mått dåligt ett tag, men klarat mig hyfsat och framförallt så ville jag bli bättre. Men så tog en av mina närmsta kompisar livet av sig och världens försvann under mina fötter. Min helt underbara kurator på UM insåg detta och med tårar i ögonen förklarade hon att hon var tvungen att kontakta mina föräldrar, och tvungen att boka in ett akut möte med bup. Så samma eftermiddag satt jag och min mamma i ett möte med 3 psykologer/läkare. Min mamma som alltså inte hade haft den blekaste aning om att jag mådde dåligt, fick nu höra att hennes dotter ville dö.

Jag blev kvar där, min mamma fick åka hem och hämta kläder och tandborste osv till mig, och sedan flyttade vi in tillsammans på avdelningen. Jag tror nog att det jag mådde absolut värst över var just att jag sårade mina föräldrar, man såg paniken och sorgen i min mammas ögon och den kommer jag nog aldrig glömma.

Tiden på avdelningen, ungefär två veckor, var väldigt blandad för mig. På ett sätt var det ett skönt avbrott, som att världen utanför slutade existera ett tag. Men samtidigt var det fruktansvärt konstigt. Jag minns att jag tyckte att det var så sjukt att det bara var jag och två till där, jag tyckte liksom inte alls att jag passade in. En av tjejerna var så djupt insjuknad i anorexia att hon inte kom upp ur sängen. Jag tyckte inte alls att jag var så dålig, men nu i efterhand så kan jag inse att jag hade fel. Jag passade in där.

Angående sköterskorna/psykologerna och alla andra som var där så trivdes jag bäst med de som behandlade mig som vanligt. De som frågade hur jag mådde, trots att svaret antagligen skulle bli skit. De som fick mig att känna mig som en människa istället för tragiska spillror av något som en gång var. De som var ärliga och raka, och aldrig aldrig aldrig tyckte synd om mig. Aldrig ömkade, aldrig sa "stackars lilla du, vad jobbigt det måste vara för dig". De människorna avskydde jag. 

Jag kan absolut inte säga att det var något positivt  att vara inlagd. Det var en sjukt jobbig upplevelse där jag både kände mig fången och som att de tagit ifrån mig alla mina rättigheter. Inga lås på dörrarna, ingen mobil på kvällarna, mediciner när de bestämde det, inga axelremmar på väskor, människor som kollade till mig på natten osv osv. Men så här i efterhand inser jag ju att de gjorde helt rätt. Jag var en fara för mig själv och de agerade utefter det. Om inte min kurator hade gjort som hon gjort kanske jag inte hade funnits här idag.

För att avsluta lite positivt så kan jag säga att det nu har gått 5 år sedan jag var inlagd. Under dessa fem år har jag träffat min älskade partner, jag har backpackat runt i Asien, volontärarbetat i Spanien, testat på nya jobb, träffat nya människor, tagit hand om helt fantastiska djur, och nu även påbörjat min drömutbildning. 

Så, hur klyschigt det än låter, så blir det bättre. Så mycket bättre. Och jag är fruktansvärt tacksam över den vård jag fick när jag var sjuk, och på sätt och vis har alla de upplevelser jag hade under den tiden format mig till den jag är idag, och den människan tycker jag fruktansvärt mycket om. Så jag ångrar ingenting, Jag ångrar inte mina ärr, eller alla de åren jag avskydde mig själv. De har gjort mig starkare, modigare och mer ödmjuk mot både mig själv och andra. 

Stort lycka till med din bok, 🌺

[134643]
11/11/18, 2:53 PM
#6

Ja juste, diagnos och medicinering kanske är en sån sak som kan vara viktig att ta upp också. Jag kände varken att de försökte stressa fram en diagnos (jag fick faktiskt aldrig någon) eller bara försökte tvinga i mig mediciner. Jag fick väldigt mycket samtalsterapi (med blandad framgång) och sömntabletter, men det var också allt. Visst kunde det vara frustrerande att aldrig liksom få svar på vad som var fel på mig, men samtidigt så tycker jag att det var bra att de fokuserade på att hjälpa mig istället för att bara sätta en diagnos och skicka vidare mig. 

Förvaring, som #3 fick uppleva kände jag inte alls av, så det kan nog vara extremt olika från person till person och landsting till landsting hur det går till på slutna avdelningar. 

Jag föll lite mellan stolarna efter min vistelse på avdelningen, men det var främst för att jag vägrade prata med den psykologen jag blev tilldelad. Hon kämpade på några månader, men när hon sen flyttade till en annan stad glömdes jag bort litegrann. Men då mådde jag samtidigt så mycket bättre att det inte vara hela världen.

Annons:
JuliaMG
11/12/18, 3:26 PM
#7

#5 Tack så hemskt mycket för att du delar med dig! Jag vill först och främst säga att jag är väldigt glad och tacksam för att din kurator agerade så fort hon kände att något inte stämde, och såklart för att du finns här idag. Du har en väldigt fin och inspirerande historia att dela, och jag tror det kan vara en hjälp för väldigt många! Så tack! Du verkar vara en väldigt fin människa, och jag önskar dig all lycka i framtiden också! <3 Jag känner igen mig i det du sa om att du kände att du inte "passade in". Första gången jag var på vuxenavdelningen var vi kanske 10-12 personer där, och alla hade helt olika historier om varför de var inlagda. Jag kommer framförallt ihåg en tjej som berättade om hur hon länge kämpat med ätstörningar, depression, psykoser, schizofreni och bipolaritet. Hennes barndom var så otäck och surrealistisk på något sätt (för ett barn ska aldrig behöva bli utsatt för någon typ av våld och det var så hemskt att höra hur illa det faktiskt kan vara). Jag satt där vid matbordet och tänkte: "Jösses, hon måste ju tycka att min historia är så löjlig. Jag förtjänar ju inte alls att vara här. Mina problem är ju inte såhär stora!", och plötsligt tystnade den här tjejen och så sänkte hon hakan och så spände hon blicken vid mig och sa: "Julia, du ska inte jämföra dig med andra. Du är sjuk och du SKA vara här. Vi har alla olika problem, men dina är inte värre eller lättare än mina. Det som hindrar oss från att leva det liv vi vill ha och förtjänar, oavsett svårighetsgrad, är det enda som spelar någon roll, och det förtjänar vi alla att få hjälp för." Sedan dess har jag tänkt väldigt mycket på det, och jag väntar inte längre på att det ska vara "dåligt nog" innan jag söker hjälp eller tar vidbehovs medicin. Det finns inget "dåligt nog", för när jag hamnar i de svackorna fastnar jag i mörkret och helt plötsligt så har jag väldigt svårt att hjälpa mig själv; att vilja hjälpa mig själv. Dessutom så sitter man där och tänker: "Det kan vara lite värre, jag har mått sämre, jag kan hålla ut lite till", och jag tror man sällan kommer till ett stadie där man känner att man mår "tillräckligt dåligt". (Till er andra, för jag svamlade iväg lite: Jag tänker absolut inte säga att jag har kontroll på min depression och mina suicidtankar, men jag jobbar på det, och en sak jag alltid försöker göra numera är att ta mina ångestdämpande INNAN det eskalerar. Jag kan bara känna mig lite orolig i kroppen, och så tar jag den. Det kanske inte är hållbart i längden (varför vet jag ärligt talat inte, som sagt, jag är inte friskförklarad), men just nu så får det mig att känna mig trygg. Att jag tar den minskar ångesten, och därmed tankarna. Jag får större kontroll. Och det är ett mycket bättre alternativ än låt säga självskadebeteenden, som annars också kan handla om att man vill ha "kontroll"… Det jag vill säga med det här är att om någon som läser detta känner skam eller oro eller ånger inför att ta vidbehovsmediciner; gör inte det. De kan hjälpa och kom alltid ihåg att den där inre "rösten" som på olika sätt stjälper din säkerhet inte är sann.) Nu svamlade jag iväg lite. Ursäkta! Din historia har inspirerat mig och jag kommer ta med mig känslan jag fick i min bok (vi kan ignorera att jag blev lite tårögd längst bak i klassrummet när jag läste det - mest för att jag är så glad för din skull, att du mår bättre!). Det enda jag skulle vilja fråga om är ifall ni hade några typer av gruppaktiviteter på avdelningen? Terapi, brädspel, samtal, målning, musik… jag vet inte riktigt. Och sen så undrar jag om du har någon konkret händelse eller så från avdelningen som du skulle vilja dela med dig av? Antingen med någon patient, eller med någon personal. Tack så mycket igen för att du tog dig tid! Kram på dig! <3

Jag återkommer när jag har något bättre att skriva.

JuliaMG
11/12/18, 3:35 PM
#8

#5 Åh, hela mitt svar försvann förutom det första stycket! >:( För att fatta mig lite kort nu och få med det jag skrev tidigare så vill jag framförallt säga att jag känner igen mig i det du berättade om att du kände att du inte hörde hemma där. Jag tänkte ofta: "Jag har mått sämre än det här, det kan vara värre, jag klarar en stund till", men jag tror inte att det finns något som är "tillräckligt dåligt". Det jag undrar lite om är ifall ni hade några gruppaktiviteter på avdelningen? Samtal, brädspel, målning osv… Jag undrar även om du har någon konkret händelse från avdelningen du skulle vilja berätta om? Någon personal, patient? Ett samtal, eller en fin stund? Något som fastnat för dig?

Jag återkommer när jag har något bättre att skriva.

[134643]
11/12/18, 5:02 PM
#9

#7, 8 Tack så hemskt mycket ❤️ Jag har märkt att kommentarer och även PM bryts efter "< 3" tecknet av någon anledning, som ett tips inför framtiden! 

Vi hade inga gruppaktiviteter tillsammans. Men den tredje tjejen åkte hem dagen efter att jag kom dit, och hon med anorexia lämnade som sagt aldrig sängen, så jag vet inte om det kanske hade varit annorlunda om vi varit fler. Däremot så var ju som sagt min mamma med mig hela tiden, och vi gjorde en hel del tillsammans för att få tiden att gå. Har aldrig spelat så mycket schack innan som vi gjorde där 😃 Men utöver sällskapsspel och lite tv så fanns det inte så himla mycket annat att göra. Jag fick komma ut på promenader dock vilket var värt mycket, då fick jag även möjligheten att träffa mina vänner.

Alltså jag kan helt ärligt säga att det mesta av den tiden smälter ihop och många detaljer har börjat försvinna, det var ju faktiskt några år sedan och det var nog inte direkt något jag försökte minnas efteråt heller. Jag ska fundera lite och se om jag kan väcka liv i några lite mer specifika minnen. 

Men jag minns i alla fall ett samtal jag hade med min favoritsköterska. Hon var tatuerad på båda armarna, och hon berättade om hur hon hade glömt att sätta på sig långärmat inför hennes jobbintervju. Hon trodde helt säkert att det skulle sumpa hennes chanser, men så kom hon dit och rekryteraren sträckte fram sin hand och då var hon precis lika tatuerad 😃 Hon fortsatte prata (jag var inte så involverad i prata delen på avledningen utan mer lyssnande haha) om hur folk kan ha förutfattade meningar om en när man har tatueringar, men att de människorna isåfall inte är något att ha. Att det säger mer om dem än om dig själv. Hon sa även att det är helt okej om man ibland vill täcka över dem för att låta de få en uppfattning av en först, men att det också är helt okej att visa dem för hela världen och totalt strunta i de människor som inte accepterar en på grund av dem.

Hon pratade såklart även om mina ärr. Idag har jag inga problem att visa mina ärr för det mesta, och ibland tänker jag på den konversationen. Om någon inte kan se förbi mina ärr och se den jag faktiskt är idag, så är det nog inga personer jag vill ha i min närhet ändå 😎

JuliaMG
12/15/18, 1:32 PM
#10

#9 Jösses, förlåt att jag inte har svarat! Hej igen! Jag var 110% säker på att jag hade svarat på ditt inlägg. Jag vet att jag har läst det, men nu när jag kom tillbaka för att kolla igenom det ni skrivit igen så ser jag att jag inte alls har svarat. Gud så oförskämd jag känner mig! Men tack så hemskt mycket för att du delar med dig iallafall, och förlåt att jag inte svarat! Trodde verkligen att jag hade gjort det… Det var en väldigt fin konversation som du hade med den där sjuksköterskan. Det är så sant att det egentligen säger mer om dem än om dig. Jag brukar tänka så om mobbningen från högstadiet. Förut tänkte jag alldeles för ofta att det var mig det var fel på, och undrade hur jag skulle kunna ändra på mig för att de skulle börja tycka om mig och sluta behandla mig illa. Ibland tänker jag fortfarande så, men allt oftare så inser jag att jag ändå inte hade velat vara vän med dem. Varför skulle jag vilja vara vän med någon som är så taskig, och får andra att må dåligt, precis som de var mot mig? För jag var ju inte ensam i att vara mobboffer. Och även om jag hade varit det, så är det ju ändå inte okej. Det är väldigt lätt att tänka så om jag ser någon annan bli utsatt. Då säger jag ifrån direkt. Det är svårare när det kommer till en själv. Det lär jag mig mer och mer hela tiden. Som du sa, vissa människor är helt enkelt inget att ha. Jag tror det är rent naturligt att man helt enkelt bara passar med vissa människor. Beroende på hur man växer upp, vad man blir lärd, hur ens genetik ser ut, osv osv. Tack så mycket iallafall! Jag hoppas att du får en toppendag! Du verkar verkligen som en jättetrevlig person.

Jag återkommer när jag har något bättre att skriva.

Upp till toppen
Annons: