Känsliga rummet

Hur vet man om någon menar allvar?

2018-11-20 16:54 #0 av: Själshjärta

Hej, jag behöver hjälp. 

Jag har ett gäng kompisar i skolan (jag går i gymnasiet), vi är sex stycken flickor som brukar vara tillsammans på rasterna. De går alla i en annan klass än vad jag gör (vi är uppdelade enligt vem som kan prata flytande finska och vem som inte kan: jag är i "inte-klassen").

Jag har länge varit sjuk i depression och haft andra psykiska besvär. Jag har egentligen aldrig fått något stöd av dessa kompisar: antagligen vet de inte hur de ska möta det som jag kämpar med. De ignorerar mig när jag har en dålig dag och sådant, men det är jag van vid. 

Jag har alltid försökt finnas där för dem; frågat dem hur de mår, uppmuntrat dem när de är nervösa för prov, helt enkelt lyssnat på dem när de pratar - något som jag inte riktigt får tillbaka. 

Nåja, det är inte det som jag behöver hjälp med: det var kanske bara en liten inblick i min synvinkel av vårt gäng.

En av dessa flickor säger ofta att hon vill dö, att hennes liv är skit och att hon hatar det. Hon är en sådan person som säger vad hon tycker med hög och bestämd röst (till oss kompisar, i alla fall), hon svär och klagar på nästan allting. Nästan varenda gång som hon inte förstår en fysikuppgift eller någonting annat ”världsligt” säger hon att hennes liv är skit och att allting suger. 

Jag har aldrig tänkt på att dessa ”Jag vill dö” kan vara på allvar förrän nu. Jag vet att jag kanske låter trög när jag skriver så, men den här kompisen har ofta sagt det i en sådan ton att det kan tolkas som att hon inte menar allvar – att hon bara klagar på allting och ingenting, som hon ändå gör så ofta. Dessutom då hon så ofta slänger in det här och där i diskussioner, har det blivit någonting ”vanligt” att höra. 

Hur vet man om någon menar allvar när de säger sådant? Det bästa skulle ju vara att helt enkelt fråga henne, men när jag svarade på hennes ”Jag vill dö” i vår gruppchatt och frågade henne om hon på riktigt mår bra, svarade hon inte. Hon har sett det, men svarar inte. Samma sak var det när en annan kompis frågade ”Hur så?” när hon hade skrivit att hon vill dö: hon svarade aldrig på det och sedan drunknade det liksom i andra meddelanden i gruppchatten. Det där ”Jag vill dö”-meddelandet kom när det var något strul med hennes schema i skolan, tror jag.

Jag och en annan kompis går regelbundet till skolkuratorn (inte tillsammans), och nästan varje gång någon av oss säger att vi har tid till kuratorn tar den här flickan upp det faktum att hon aldrig blev kallad till kuratorn första året i gymnasiet, då alla förstaårselever skulle träffa kuratorn en gång (antagligen blev hon aldrig ditkallad för att vi bytte kurator vid den tiden och hon kanske glömdes bort). Hon säger alltid att det är skönt att hon slapp det, men nu har jag börjat fundera på om hon faktiskt tycker att det är så ”skönt” eller om hon helt enkelt inte vill erkänna för sig själv att hon behöver hjälp.

Detta börjar kännas lite som pojken som ropade varg...

Själv är jag en person som inte skämtar om döden eller kastar fram att jag vill dö när jag inte förstår en läxuppgift eller någonting, men jag vet att det finns människor som inte tar det på lika stort allvar och kan skämta om det. 

Missar jag helt uppenbara tecken på att hon är självmordsbenägen eller oroar jag mig i onödan och hon bara skämtar om det? Jag vet att ni inte kan veta det, men har ni några tips på hur man kan veta om det är allvar?

Tacksam för svar och tack om du orkade läsa hela texten. Om inlägget är i fel kategori får någon flytta det. 

//Själshjärta 

Welcome to the Black Parade

Anmäl
2018-11-20 16:57 #1 av: Själshjärta

Suck, jag försökte dela upp texten i stycken tre gånger, men det funkade uppenbarligen inte. Nörd

Welcome to the Black Parade

Anmäl
2018-11-20 17:36 #2 av: Xseros

Svårt att säga utan att höra henne. Säger hon det mycket när inget dåligt hänt henne eller bara vit tillfällen då t.ex. de du räknade upp?

Anmäl
2018-11-20 18:39 #3 av: lydisleon

Jättesvårt att svara på... men det är alltid bättre att bry sig för mycket än för lite. 

Anmäl
2018-11-20 18:41 #4 av: Vikan

Du kanske kan tipsa kuratorn om vad hon säger och din oroa? 

Anmäl
2018-11-22 14:42 #5 av: Lona

#4, Jag tänkte samma sak.
TS, du behöver ju inte säga till kuratorn vem det gäller men berätta om din kompis och vad hon brukar säga? Det är klart att det inte helt går att bedöma utan att träffa tjejen i fråga men kuratorn borde ju ha en viss vana vid att tyda tonårstjejer och om de menar allvar eller inte.
Det är jättefint att du bryr dig! Samtidigt är det din kompis eget ansvar att få hjälp OM hon mår dåligt, men man kan ju behöva lite stöttning och hjälp på vägen dit, så att säga.

Halvt OT men jag tror att det är jättevanligt att kompisar inte riktigt vet hur de ska hantera att en i gänget mår dåligt psykiskt. Det kan nog ofta verka som att de inte bryr sig; antingen för att de inte vet hur de ska hantera det, eller att de faktiskt inte förstår vidden av det hela.
Har man bara mått lite halvkasst själv och varit "deppig" så är det ofta svårt att sätta sig in i vad en verklig depression innebär. Det blir lätt lite "ryck upp dig" på något sätt.
Ta hand om dig! 🌹

"Glass löser allt!" /Källa Glassgård, Öland
Toktantens dagbok - Om hästar, hundar och livet i största allmänhetBlomma

Anmäl
2018-11-24 17:21 #6 av: Själshjärta

Tack för alla svar! 

#2 Hon säger det mest vid de tillfällen som jag räknade upp. Jag kan inte minnas tillfällen när hon bara har kastat fram det utan att det skulle ha någon "grund", eller hur jag nu ska uttrycka mig. Men det är bara det då hon faktiskt kan säga att hon hatar sitt liv när hennes schema i skolan visar fel ämnen eller något annat "smått"... blir bara förvirrad då så små saker kan trigga det där. Funderar

#4 Det skulle jag kunna göra. Tack!

#5 Du har rätt, jag borde delvis överlämna detta till kuratorn. Jag finns där för henne om hon tar emot mitt stöd, men hittills ignorerar hon mig bara. Jag får se hur det utvecklar sig...
Det är också sant att kompisar inte brukar veta hur de ska hantera sådana saker om de själva inte har varit med om något sådant, men tyvärr hindrar det inte mig från att mer och mer dra mig undan dem - de tar så mycket mer av mig än vad de ger. Vilar huvudet i handen

Welcome to the Black Parade

Anmäl