Annons:
Etikettkänsliga-rummet
Läst 576 ggr
Livetsugeribland
12/16/18, 6:10 PM

Vet inte om jag ska dö eller leva

Jag vet inte vad jag vill ha sagt och vag vet inte heller vart jag ska lägga denna tråden. Förlåt om det är fel. Jag är 15 år och bor med min pappa, 3 systrar och pappas Ex-fru som jag dessutom är uppväxt med. Älskar min familj, inget fel på pappas sida iallafall. På mammas sida har jag en bror, träffar knappt dom då jag inte kommer överens med mamma eller någon av släktingarna på den sidan. Åker dock dit ibland för att träffa min bror. Eftersom flytten från mamma till pappa var ganska dålig så har det tagit på mig enkel psykiskt. Har sen 7an haft självskadebeteende, räknar dock inte mig själv som deprimerad då jag vägrar gå till doktorn för att de ska ta reda på allt fel. Gick till BUP några gånger när jag bodde hos mamma och dom pratade om att jag eventuellt har tinnitus, ångest, deprition, schitzofreni och sånt. Gick ut genom dörren innan mötet ens hunnit halvvägs och kom aldrig tillbaka. Många i min släkt har massa psykiska diagnoser och alla är lipkärringar som skyller ifrån sig på diagnoser som de övertalat doktorn att ge dom. Min nya skola hos pappa suger. Är uppväxt i en stad och har alltid älskare landet mer för jag trivs inte i stan. Men skolan är hemsk, har du på dig ett par udda skor blir du genast mobbad. De första månaderna i skolan var polisen där flera gånger och det sker massa slagsmål. Blev kompis med en tjej, nu är vi dock fiender. Hon lade ut opassande bilder på mig och var allmänt taskig. Har dock blivit kompis med fyra andra, dom är okej, men är relativt glad att jag slipper dom om ett halvår när 9an är klar. Det är två killar i min klass som alltid blir slagna och nedtryckta, vet inte varför. Dom två killarna är dom enda snälla i hela klassen. Finns nån macho-kultur på skolan antar jag. Pappa har lovat mig 3 helger i rad att vi ska fixa moppen, tändstiftet behöver bytas och bromsklossar. Vet inte hur man gör något av de. Men idag när vi skulle fixa moppen så ska han iväg på dejt. I skolan blir jag nedtryckt för att moppen aldrig funkar, för jag kan inget. Kan knappt köra. Har verkligen försökt lära mig och sökt upp info på nätet i timmar, men jag förstår inget. Vill verkligen kunna skruva för jag tycket det är väldigt roligt, dock så kan jag inget och det slutar alltid med att jag inser hur misslyckat jag är. I januari ska man välja till gymnasiet och jag vill skita i allt. På mammas sida tjatar alla om hur viktigt de är med gymnasie och skolan, de sätter en enorm press på mig. Speciellt när de två äldre kusinerna ska bli pilot och nån data-skit. De har toppbetyg och går på väldigt fina skolor i Stockholm. Jag vet vad jag vill göra i livet, pappa säger alltid år mig att satsa på mina drömmar, men när jag väl fixar så jag är ett steg närmre så fuckar han alltid upp det. Mamma ska vi inte ens tala om. Vill jobba med galopphästar, fixade så jag kunde få åka ut till en jokey/hästägare, tog kontakt själv. Men pappa lät mig inte åka. Det tog mig en månad att få kontakt med honom och jag utmanade alla mina rädslor. Jag hatar att prata med människor och jag blir alltid nervös och börjar skaka. Kan inte gå ut utan att ha musik i lurarna. Har jag inte musik börjar jag skaka och kan knappt gå för jag är rädd för alla människor. Jag har alla möjligheter i världen att skaffa häst, dock har jag inte råd& jag måste betala allt själv. Får barnbidraget av pappa och ska betala alla kläder, skor, mat till min hund och sånt. Har sökt jobb i över ett år, men är inte tillräckligt gammal för typ allt häromkring. Hade jag haft jobb hade jag kunnat ha hästar eller en till hund. Djur är det ända som ger mig lite livslust. Är så himla trött på livet, vill bara dö. Jag försöker verkligen sträva efter mina drömmar, men det går alltid åt helvete. Jag känns mig så instängd, kan inte ta mig hemifrån då vi bor mitt ute i ingen stans, finns inga bussar. Måste cykla en mil till närmaste busstop och det går inte nu när det är snö. Jag har verkligen försökt, jag har ringt massa ställen och sökt jobb, tagits kontakt med en galopp-person, har tillochmet kontaktat en skola i England som jag verkligen vill gå på, har besökt ett gymnasium, men inget funkar. Pappa fortsätter säga ”vi kommer laga moppen denna helgen.. vi fixar den imon.. nästa helg..” osv. Mammas sida fortsätter tjata om betyg och skola, mina betyg är helt okej, har några B och ett A och är godkänd i allt. Jag klarar inte av detta mer, hur mycket jag än försöker så funkar det aldrig, jag försöker sträva efter mina drömmar, jag försöker skaffa ett jobb, jag försöker sluta skära mig själv, men jag misslyckas alltid. Allt jag gör misslyckas och blir fel. De senaste månaderna har jag bara velat dö, hoppa framför tåget eller något. Överdosering av sömntabletter funkar inte. Prata med kurator eller psykolog går alltid åt helvete då de säger till mamma och pappa och dom blir förbannade. Vet inte vad jag ska göra mer.

Annons:
Lussan20
12/16/18, 6:22 PM
#1

Du känns som en stark tjej. Klar med hur allt är runt omkring dig. Ser de mobbade killarna. Du kanske är den enda som gör det. Kanske är det du som gör att de kan härda ut. De mår säkert hemskt illa av mobbingen.

Många känner som du, men på din mammas sida kanske man mörkar problemen, man vill ha en fin fasad istället.

Säg till din pappa att du vill ha moppen fixad och om han inte gör det så får han lämna in den. Lite kan man väl kräva av sina päron va?

Jag hade flera tjejer på kliniken där jag arbetade som skar sig. Idag är de ca 30 år, jag möter dom med vagnar på stan och de jag ser som vinkar ser ut att få ordning på sina liv.

Kämpa du tappra tjej, du har alla möjligheter som jag ser det. Sänder styrkekramar från WL🌺

Livetsugeribland
12/16/18, 6:48 PM
#2

#1 nämnde aldrig om jag är en tjej eller inte och pappa lämnade in moppen på nån verkstad så den var borta i 3 månader och de försämrade den. Så tror inte att han kommer lämna in den igen

[Maria0303]
12/17/18, 9:35 PM
#3

Jag går också i nian, och ibland känns det dystert. Man tänker väldigt hemska tankar och har svårt att känna sig glad. Snart är det jul och nyår i alla fall, det kanske är något att glädjas åt. 

Gymnasiet är nog något att längta efter, man får som en ny chans att visa vem man är och skaffa nya vänner.

Jag var grymt blyg förut, men lyckades träna bort det när jag var på ett läger och behövde sova över i flera nätter in en gympasal med 80 pers, skaffa vänner då jag kom ensam och stå själv på scen och sånt. Vilket läger, det var verkligen det jag behövde. 

Jag brukar tänka att de som jag pratar med eller går förbi eller något ändå inte bryr sig om ifall jag skulle agera på något konstigt sätt/skulle glömma bort det inom någon dag. Jag glömde bort de tankarna först när jag skulle prata med någon 01:a på öppet hus på en gymnasieskola och blev alldeles röd, men kom tillbaka i de här tankarna och blev mycket säkrare. 

Vad kul att ha en moped! Skulle så sjukt gärna vilja ha en. 

Finns här ifall du vill prata :)

Rafflan
12/18/18, 2:53 AM
#4

Vill bara ge ett tips om gymnasiestudier, naturvetenskap med inriktning emot häst. Då borde din mammas släkt bli nöjd och du får plugga med inriktning häst som du vill :)
Det är även en bra gymnasieval då du kan jobba med hästar efter det, men även vidare utbilda dig till veterinär, djurskydd, mm :)

Upp till toppen
Annons: