Ja mitt 2018 har varit fullt av förändringar. Skaffade första helt egna husdjuren och med det blev involverad i en ny förening, med de jag träffat via föreningen håller jag även nu på att utbilda mig till PET domare för gerbil (och hoppas på att kunna skaffa några fler ;) ). Jag tog även studenten och gav mig ut på arbetsmarknaden för första gången. Båda sakerna som givit både en hel den positiva och negativa bitar. Hade väldigt svårt att hitta jobb, då jag inte hade någon tidigare jobberfarenhet. Men nu under de sista veckorna har jag äntligen börjat få ihop ett helt veckoschema, då med tre olika anställningar att bolla mellan. På grund av detta och att alla mina ganska klasskompisar flyttat iväg, pga vidareutbildning, har jag knappt sett någon vän face to face på typ 2 månader. Ända sociala jag har är familjen och de klienter jag arbetar med… så inte speciellt mycket. Har en del jag pratar med online, men det är inte riktigt samma sak. Min plast farfar gick bort i höstas, men vi stod inte varandra speciellt nära. Han var dock den första av mina far och morföräldrar som gick bort. Min farmor slutade även känna igen resten av familjen under ungefär samma tid pga demens… så ja inte roligaste sakerna att hända på den fronten. Jag hoppas att jag under 2019 kan ta över min farmor och farfars gamla längdenhet och flytta hemifrån, samt att jag kommer in på den utbildningen jag väljer att söka inför nästa höst. Jag hoppas att jag träffar lite nya vänner eller får upp kontakten med de gamla igen och att jag kanske även får utöka mitt antal gerbiler med ett par hanar, jag hoppas även att jag klarar provet för att bli PET domare. Är säkert en hel del annat man hoppas kommer hända och som man ser fram emot, men detta är det man kommer på just nu :)

Väldigt mkt har hänt för mig. Början på året. Kaos, lögner hit å dit lärare oroliga bråk med mina kompisar om min ätstörning. Mitten på terminen-se på hur det blir mkt tjafs mellan andra I klassen och en tjej-också pga ätstörning. Sedan sedan ett bråk m mina vänner igen som ledde till jag ej prata med dem på 2 veckor. Började dock vara med några från 9 a då. Sommaren-sjuka hästar och varmt och jäkligt. Red och utbildade många gäss tar och lärde mig jättemycket. Sommarjobbade på glass ställe. Min passhäst var brudgubbe på bröllop. Hösten. Tävlade första dressyrtävlingen på lokal nivå med min passhäst. Kraschade u skolan igen. Å allt varit precis som vanligt. Lögner, svek, svält, träning, besvikelse, hetsätning. Stallet brann, mkt konflikter med travbanan ang vissa saker. Sedan flytt till landet. Det bästa med året-min passhäst kommer inte säljas. Har utvecklas ngt grymt i ridningen. Lever fortfarande. Nya vänner och klivit fram mer i klassen. Värsta Stallbranden, Sjuka hästar, Panikattacker Bråk. Konstrar fortfarande med mat Ingen våg sedan 4 veckor. Ngt som vart svårt å jobbigt är att maten tar mer å mer problem i vardagen. Killarna i min klass. Främst tre. Har konfronterar mig rätt så många gånger vid lunchen och påpekat rakt ut. Att jag sorterar maten I likadana högar varje dag men aldrig äter. Första gången de kommenterade tänkte de säkert inte så mkt. Men för varje gång märkte jag hur de kollade på min tallrik varenda gång. Och de kommenterade mer och mer. Var flera gånger nära på att slänga iväg tallriken skrika å typ fara iväg. Men såg på mina kompisar de vart oroliga när killarna kommenterade. Då de vet mkt mer om mig å. Mina problem. Så bestämde mig för å verka lugn å ej bry mig ist. Var dock en gång de vart för mkt så reste mig upp och gick. Utan ett ord eller titta på dem. Jag har insett att jag inte har ngn kontroll över mig själv. Samt att iprincip ingen jag känner vet om hela min story. Då de flesta endast känt mig från 6 an. Vet inte hur många gånger folk frågar vrf jag bytte skola. Senast i torsdags. Svarat undvikande å bortförklara. Inte ens i to när jag var och pratade med en i klassen när vi hade syslöjd (hon å jag har snackat en del över snap ang ätstörning osv.. Och ja) kunde jag säga som det var. Att jag var mobbad å utfryst osv. Utan jag aa att mina föräldrar tyckte bättre om denna skola. Så vart så. Ska välja gymnasium snart å hsr ingen aning vad jag ska gå. Prstst med syven, lärare.allt. Å alla säg samma sak. Som jag redan vet. Natur tror jag är bäst för mig. Men då kan jag inte ha alla krav på mig för då går jag under igen vilket jag är livrädd för. Hoppas 2019 blir ett lugnt å roligt år. Men ändå mkt nytt å bra förändringar.

Typ allt jag kommer ihåg från 2018 hände ju på konfalägret i sommras (Mullsjö(om du någon gång får en chans att åka på det gör det)). Nästa år börjar ju vi 03or gymnasiet och det kommer ju bli riktigt spännande. Man får hoppas man kommer in på Natur. Annars så hoppas jag också på ett lungt år.

Jag har haft ett sjukt spännande och kul år! Jag firade in nyåret på en strand i Thailand, då var jag ungefär halvvägs igenom min Asien resa som även inkluderade Kambodja, Vietnam och Malaysia. När jag kom hem igen i ferbruari packade jag direkt väskan igen och köpte en enkelbiljett till England. Jag blev äntligen sambo med min pojkvän. Efter lite pyssel, ett par möten och en hel del samtal fick jag klartecken att få börja jobba och jag fick direkt jobb i en djuraffär. Ett halvår senare köpte jag ytterligare en enkelbiljett, hem till Sverige igen denna gång. Nästa destination var Uppsala och Sveriges lantbruksuniversitet där jag började studera till djursjukskötare. Efter någon månad köpte jag mina två små familjemedlemmar, två råttor som charmar mig lite mer varje dag. Sedan jag började plugga i september har mitt liv varit fyllt av djur, härliga vänner och en hel del väldigt tufft men också väldigt intressant plugg. Min största lärdom från i år är att jag oroar mig mindre. Jag var fruktansvärt nervös inför både långresan, flytten till England och studiestarten, men nu när jag ser tillbaka inser jag ju att allt löste sig. Det blev alltid bra i slutändan, även om det inte alltid blev som planerat.

Kul tråd Shia!

Mitt 2018 har varit precis allt möjligt för mig. I våras så mådde jag inte alls bra vilket egentligen berodde på något som har hänt ganska långt tidigare. Och även varit inne Hösten 2017 så att jag i Våras fick ta hjälp av professionell hjälp att hitta tillbaks till mig själv🙂 Och få bort ångesten. Men det var inte det som var min räddning utan det var när jag sista veckan i skolan pratade med personen som jag hade ångest över som jag faktiskt mådde mycket bättre! Så nu mår jag mycket mycket bättre även fast att jag tänker på det kanske någon gång då och då. 

Jag har fått nya vänner i höstas som jag pratar med dagligen vilket jag är jätteglad över. Trodde aldrig vi skulle kunna bli kompisar men idag så är vi om inte bästa kompisar😃 

Jag har även för bara någon vecka sedan (inte ens en vecka sedan haha) så blev jag av med min stora kamp med att åka utomlands så nu är jag fullt redo att åka utanför Sverige. Och jag har även förstått till viss del hur jag har fått denna rädslan åt att åka utomlands/flyga. Även fast att jag inte gillar att lyfta så har jag inga problem med det längre och behöver med det sagt inte vara kvar i Sverige i 5 år för att klara av det för att åka utomlands. Detta var ett nytt kapitel i mitt liv🙂

Mina planer för 2019 är att nu satsa på de högre kunskapskraven i skolan. Samtidigt som jag även har som mål att börja träna mer regelbundet med en eventuell PT i framtiden för att genomföra mina egna mål kring min träning. Ett annat mål jag har är att gå på Bio en gång minst varje månad. Jag vet att jag hade det detta året som årslöfte men det har inte blivit av. Men detta året ska jag bli noggrannare med det! För det är viktigt att ta hand om sig själv också🙂

2019 kommer bli en mängd olika saker för mig att hitta på som är nya saker för mig och jag ser fram emot detta år🥳

2018 har minst sagt varit ett händelserikt år. Hösten 2017 mådde jag väldigt dåligt psykiskt, men under våren började jag må stundvis bättre, även om jag ibland fortfarande mådde väldigt dåligt. Jag började få flashbacks från mobbningen på högstadiet. Det var så mycket att gå igenom. Jag hade också mina första föreställningar med teatern. Jag kom in i gruppen och kände för första gången att jag verkligen passade in någonstans. Jag fick min första pojkvän. Jag fick mitt första jobb. Samtidigt som allt det där hände, så började även världen rasa för mig. Mitt förflutna började jaga ikapp mig, delvis i samband med att mina föräldrar planerade en flytt till London. Jag fick ta bort min hund i mars. Min kusin tog studenten. Vi var förut bästa vänner, men nu är vi bara främlingar för varandra. Det har vi varit i tre års tid, ungefär. Min pojkvän gjorde slut med mig. Jag började med antidepressiva, och fyllde 18. BUP gjorde ingen återuppföljning på mig och min psykolog och läkare tog ledigt under sommaren. Medicinerna fick (som väntat) mig att må mycket sämre. Ångestattacker utvecklades till panikattacker. Självskadebeteendet och ätstörningen blev allt tydligare. Precis när skolan började igen efter sommarlovet brakade allt samman. Jag blev inlagd på sjukhuset. Fick en doshöjning som nu funkar relativt bra, och fick även lugnande mediciner för vid behovs användning. För första gången på alldeles för lång tid (jag kan inte ens minnas en gång innan den gången) så hade jag inte självmordstankar. Det varade bara i någon timme, men det var tillräckligt för att jag skulle bryta ihop och gråta i lycka när det hände. Jag fick också träffa en massa andra sjuka människor som alla var där av olika anledningar, men alla mådde dåligt, på sitt sätt, och ingen dömde den andre. Jag fick nya diagnoser, bland annat ptsd, som bidrog till mitt beslut att försöka distansera mig ifrån min familj. Jag blev omhändertagen av mina två bästa vänner. En av dem fick jag bo hos i två-tre månader, tills jag fick min lägenhet. Jag fick se allt jag missat under min barndom och fick även börja sörja allt osm hänt, på riktigt. Jag fick även vara del av en väldigt fin familj, åtmisntone för ett litet tag. Jag kände mig hel, och trygg. Jag kommer alltid bära med mig det. Den värmen jag kände där. Jag klamrar mig fast vid den när de mörka tankarna kommer tillbaka. Jag är så tacksam. Jag har underbara vänner. 2019. Oavsett hur man vänder eller vrider på det, så kommer någonting att hända. Jag kommer att ta studenten. Jag kommer förhoppningsvis på kontakt med en psykolog och individstöd från kommunen under januari. Jag ska även starta en egen stödgrupp för psykisk ohälsa i stan, där jag är ledare, så det ser jag framemot. Det kommer bli häftigt. Just nu känns det lite konstigt, eftersom jag varit ledsen så länge. Idag har inte varit en så bra dag. Men det är ändå häftigt att jag fixat det där själv. Sedna så ska jag också framföra min andra föreställning med teatern, vilket är spännande. Jag ska på fler studentfester. Umgås ännu mer med mina vänner. Jag ska försöka fokusera på mig själv. På det jag behöver. Jag ska försöka leva så mycket som möjligt. Jag ska överleva. Det ska jag. Jag ska överleva hela 2019. En dag i taget. Mer än så vill jag inte riktigt tänka, åtminstone inte idag.