Hej alla fina! Jag såg ett inlägg idag som fick mig att tänka på ett problem som jag ofta ser uppstå bland annat i juletider (menar absolut inte att peka ut någon! Det är många som tänker så och jag förstår er och jag brukade också tänka så en gång i tiden - ibland gör jag fortfarande det). Det handlar om ätstörningsproblematik, och därför satte jag ett X i rubriken. Däremot så handlar det mer om peppning än någonting annat. Jag vet hur det är att känna mig ful och tjock. Oavsett vilken storlek man har på kroppen, oavsett om ens BMI säger att man är underviktig eller överviktig eller normalviktig, så kan alla utveckla ätstörningsproblematik som är kopplat till ett missnöje över sig själv! Och jag vill säga det att oavsett hur mycket ni går ner i vikt, eller upp i vikt, så kommer ni med stor sannolikhet inte nöja er med det heller. Man kan alltid vara "lite smalare", och det kan alltid vara "lite värre". En ätstörning är ALLTID ett problem man SKA söka hjälp för. Det kommer aldrig komma en punkt där man känner att "okej, nu är det bra, nu är jag smal nog för att söka hjälp". Det säger jag för att jag vet att många, inklusive jag själv, brukade tänka så. "Andra har det så mycket värre", "jag är inte så sjuk", "jag är inte tillräckligt smal än", osv. Om ni känner att ni har ätit för mycket nu i jul, och känner att ni vill fasta (och inte äta någonting några dagar framöver), så vill jag bara avråda er från det. För det första så vill jag inte att ni ska bestraffa er själva för ett missnöje över er själva (!!!), och för det andra så kommer det inte ge det resultat ni vill ha. Att fasta gör INTE att man går ner i vikt. När kroppen går på lågvarv, på grund av att den fått för lite energi i form av mat, kommer den börja förbränna muskler istället för fett, eftersom det ger mer energi, och då bildas istället giftiga ämnen som är skadliga för kroppen. Att fasta gör alltså att man förlorar muskler, och fettet blir kvar, som den där lilla irriterande jäveln som ni kommer bli stressade och ledsna över att den finns där, och ännu mer missnöjda för att ni inte blir av med. Jag brukar jämföra regelbundna matrutiner med hur vi dricker vatten. Om vi häller allt vatten som vi ska dricka på en vecka i ett och samma glas, så kommer glaset att svämma över, och vi kommer inte alls få i oss allt det som vi behöver under en vecka. På samma sätt kan vi inte svälta oss själva för att "kompensera" för att vi ätit "för mycket" mat en dag tidigare. Att vi svälter oss själva innebär att vi får glaset att svämma över, och vi får inte alls ut det vi vill av beteendet vi har. På samma sätt kan vi inte hålla hos vakna i en vecka bara för att vi sover i ett helt dygn. Kroppen går på rutiner, och processerna i kroppen är tajmade. När man fastar är risken också stor att man blir jättehungrig och äter jättemycket sedan när man inte orkar gå hungrig något mer. För det första så krossar det ofta vår självkänsla, eftersom att "binge-äta" ofta får oss att känna oss dåliga och tjocka. I själva verket försöker kroppen bara kompensera för den brist på energi som varit under fastan, men egentligen så får vi inte alls i oss det vi förlorat under fastan. Även om vi sover i 20 timmar efter att vi har varit vakna i fyra dygn och känner oss friska och pigga efter det, så har vi ändå förstört våra kroppar genom att vara vakna alldeles för länge, liksom. För det andra så går kroppen som sagt på rutiner. Om den går in i svältläge kommer den göra allt för att få i sig mat, men risken är stor att den inte klarar av allt den får i sig. Det gör att den ändå blir tvungen att förbränna muskler istället för fett. Kroppen kan också lägga på sig mer fett, som ett sätt att skydda sig själv, vilket ju är motsatsen mot det de flesta vill uppnå genom att fasta. Jag säger inget av det här för att vara elak. Jag dömer ingen. Jag har också fastat. I somras kunde det gå flera dagar innan jag åt nästa gång. Men jag gick inte ner i vikt för det. För några månader sedan, när jag faktiskt åt regelbundet men i något mindre portioner, då gick jag ner i vikt. nu har jag försökt lägga på mig det jag förlorade då, för jag insåg att den där rösten som sa åt mig att jag skulle vara "så mycket finare om jag var smalare", bara snackade en massa skit och gjorde mig ännu mer olycklig. Så. Det jag vill säga är: TA HAND OM ER. Ni är alla underbart fina och vackra människor. Insidan och utsidan. Ett kroppsideal kommer inte göra er lyckliga, att acceptera sig själv och våga älska sig själv oavsett hur man ser ut; det gör en lycklig. Nästa gång ni ser er själva i spegeln, säg något snällt om den ni ser där. Ni måste vara er egna bästa vän. Och skit i vågen. Varje gång ni ser den och tänker att ni vill stå på den: tänk istället att ni väntar och gör det nästa gång ni ser den. Jag har undvikit att ställa mig på vågen i hallen i tre veckor nu, bara för att jag hela tiden säger till mig själv: "håll ut en gång till, gör det nästa gång", och sedan upprepar de orden varje gång jag vill ställa mig på den där vågen. När ni känner att ni inte vill äta, tänk: "bara för den här gången, nästa gång jag känner såhär behöver jag inte äta", och så bara skjuter ni upp alla saker som skadar er själva på det sättet. Ett moment i taget. En dag i taget. När jag har självmordstankar brukar jag försöka tänka så. "Jag väntar tills imorgon". Morgonen därpå tänker jag igen: "Jag väntar tills imorgon". När jag vill skada mig själv tänker jag: "jag väntar i 10 minuter, om jag fortfarande vill skada mig själv då, då kan jag tänka om", och så väntar jag i 10 min till och 10 min till osv. Det här är ett lite rörigt inlägg. Men men. Ta hand om er!