Annons:
Etikettkropp-och-själ
Läst 1345 ggr
anonympajas
2019-02-24 17:39

(X) vill dö

Hej där. Mitt liv är bra. Ok? Jag har en familj med helt ok ekonomi, har kompisar och en bra hobby. Men det är som att det inte räcker till. 

Jag har levt med självskadebeteende i 1-2 år. Jag skär mig och slår i saker tills mina knogar börjar blöda. Jag tror inte det är en sån big deal, alla har väl nåt sorts självskadebeteende. Men aa det är väl ändå värt att nämna (:

2018 började jag tänka på min kropp. Jag kände mig alltid större än mina vänner och började äta mindre, men jag gick inte ner i vikt utan tänkte bara lite mer på vad jag åt och så. Men nu 2019 har det blivit värre, kan ligga till 03 på natten och bara kolla på Anorexi-videos på Youtube och thinspo. Jag äter mindre och vantrivs i min kropp. 

Klarar inte av att äta bland folk, inte heller ljudet av andras ätande. Får sån jävla panikkänsla att jag antingen börjar slå mig själv eller går därifrån.

Min familj… Usch jag hatar den. Jag har två syskon och två föräldrar, en mamma och en pappa.  Min syster har haft anorexia (tror ja) och självskadebeteende. Så därför får hon så jävla mycket uppmärksamhet och mina föräldrar favoriserar som fan.  Hon har alltid rätt och får allt hon vill.  Ah och min mamma.. Fyfan. Hon tittar på min kropp, på ett äckligt sätt. Jag vågar inte ha byxor som sitter tajt eftersom hon då kollar på min rumpa, inte heller tajta tröjor då hon kollar på min bröst och allmänt min kropp. Hon har alltid en kritisk blick, som att jag aldrig räcker till.  Min brorsa.. Han är några år äldre än mig och snackar aldrig med mig. Såfort jag kommer in i rummet går han därifrån, oftast suckande och ger mig inte en blick. Han tittar konstigt på mig och gör ljud, som att han tycker jag är äcklig. Och min pappa är allmänt dum i huvudet. Skyller allt på mig, skriker för minsta grej och håller alltid på med allt skit. 

Får sån jävla ångest när jag är nära dem. Hatar dem.

Känns som att jag inte har några riktiga kompisar, alla snackar säkert skit om mig bakom min  rygg. Eller jag vet att alla gör det.

Vill även hellre vara kille.. Vill inte vara tjej längre.. Men antar att jag bara är förvirrad.. Skulle aldrig kunna gå igenom en könskorrigering heller för det är för mycket jobb och jag vill inte att folk ska lägga tid på mig..

Känns som att jag inte passar in någonstans. Allt blir bara ångest.. Har flera gånger frestats vid tanken på att bara dra, antingen dra ett sista drag med rakbladet eller rymma till typ södra sverige. Bara börja om… 

Äsch jag vet inte.. Men vill inte leva längre. Jag ger som upp..

Annons:
anonympajas
2019-02-24 17:40
#1

hatar även hela min släkt o sånt skiet

taxarärbäst
2019-02-24 18:04
#2

#1 jag vet hur det känns! jag ogillar många i min släkt men det kommer bli bättre! ge inte upp

silverfiisk
2019-02-24 19:09
#3

Har du pratat med en kurator eller psykolog någon gång? Om inte så tycker jag att du ska göra det. Det kan kännas jättejobbigt i början men blir ofta bättre efter ett par gånger. Du skriver att det inte är en big deal att skada sig själv, men det är det visst. Det är ju ett tecken på att du inte mår bra, och om du inte kan må bra på egen hand så är det läge att ta hjälp. Hur känner du när du tittar på videos om anorexia? Tycker du att personer som bara är skinn och ben ser ut att må bra? Vill du själv hamna där? Angående din familj så tycker jag att du ska försöka prata med dom och berätta hur du känner. Din mamma kanske inte alls tittar kritiskt på dig, utan du kanske bara tänker så för att du är osäker eller mår dåligt? Oavsett så tycker jag att du ska berätta hur du känner. Förhoppningsvis kan din familj förstå och stötta dig.

eeriksson65
2019-02-25 06:20
#4

Snälla prata med din mamma, pappa och dina syskon. Man kan alltid tro att människor kollar på ett speciellt sätt eller beter sig ett speciellt sett mot en än vad de igentligen menar. När din mamma kollar på dig på ett speciellt sätt så kanske hon inte menar det som du tror hon menar, därför är det bäst att få klart på varför hon kollar på dig! 

Det med din pappa tycker jag du borde ta upp. Det kan alltid vara bra att säga vad du känner och tycker när han skriker och sånt mot dig! Det kan alltid hjälpa och om det är så att det blir värre så tycker jag att du bör prata med någon kurator osv som #3 sa.

Sedan så vill jag bara säga att du inte ska tänka för mycket på din kropp och försök att sluta kolla på sånna videos, det kan bara framkalla anorexia osv. 

Jag vet inte vad för årskurs du går i men jag vill påminna dig om att allt drama och sånt som händer i lågstadiet till 9:an och även gymnasiet betyder ingenting när du är äldre! Jag själv hade lite ångest med kompisar och sånt när jag gick i 6:an, 7:an, men när jag flyttade skola och försökte tänka mig bort från att blanda mig i i drama så mådde jag genast bättre. Snälla tänk på det.

Visst har jag också känt att jag vill hellre vara kille, jag kan tycka att det finns många positiva saker med att vara en kille, men både du och jag måste tänka på att det är inget man kan göra åt saken och istället göra det bästa av situationen! Som sagt, vet jag inte hur gammal du nu är men när jag var yngre kände jag mig osäker med min kropp, när brösten började växa osv. Men det gick över med tiden! I slutändan så skulle jag inte bli en kille om jag fick valet för det är ändå många bra saker med att vara en tjej. Att ta sitt liv löser inte detta, det kanske känns bäst, men du måste veta att det finns människor som bryr sig om dig!

❤️

anonympajas
2019-03-04 14:22
#5

Nej jag gör det. I slutet av denna vecka kommer jag inte finnas längre.

anonympajas
2019-03-04 15:01
#6

Ah ingen jävel bryr sig ett skvatt ändå

Annons:
taxarärbäst
2019-03-04 16:13
#7

#6 jag finns här om du behöver någon

akvarium123
2019-03-04 16:24
#8

#5 Snälla gör det inte. Jag förstår att livet inte alltid går på röda mattan men ibland så måste man nå botten för att sedan vända och få gå på röda mattan igen!

91Marran
2019-03-04 21:27
#9

Skriv om du behöver prata med någon. Vi kan skriva eller ringa.

Mvh
Mig

Travis D
2019-03-05 08:07
#10

Eftersom vi tar tid att skriva att du it ska ta livet av dig så räknas väl det som att vi bryr oss? Om du verkligen hatar ditt liv så mycket sä är det ditt val men det är dumt och själviskt att göra d. Bättre att försöka lösa det som är svårt än att bara avsluta allt och antagligen krossa familjens och vännernas hjärtan och förstöra deras liv..

Emptymoment
2019-03-06 15:43
#11

Till TS, som många andra redan sagt i tråden: Flera av oss finns här, ge en av oss en chans att hjälpa dig må bättre. Skicka ett meddelande så tar vi det därifrån. Du har inget att förlora på det!

#10 Att ta sitt liv är aldrig en självisk handling. Ja, det drabbar oftast de efterlevande(om det finns några), men det är verkligen inte den avsikt som den som tar livet av sig har. Det är sista vägen ut när man inte orkar lida längre. Det handlar ofta inte om att man vill dö, utan att man bara inte vill lida mer. Men däremot att upprepade gånger hota om att ta sitt liv, tjata om det och använda det som argument så fort man blir ledsen eller arg, det är väldigt själviskt och ett hån mot dem som faktiskt vill avsluta sitt liv. Men jag förstår vad du menar.

That body doesn´t have a Monado anymore, who knows how much life it´s got in it?

Travis D
2019-03-06 17:27
#12

#11 tro mig jag vet. Anledningen till att jag faktiskt färsöker orka med detta lidande är för att jag inte känner att jag kan överge Kakan för jag vet att om jag dör kommer det slå hårt på familjen och mamma kommer inte kunna ha kvar våra hästar och jag vet att om vi inte kan ha kvar Kakan kommer hon börja om från 0. Rubriken är "vill dö" så ts vill ju dö.. det jag menar med själviskt var att man blir så uppe i hur man själv mår och vill ta den enkla vägen ut att man inte tänker på vad det kommer ha för effekt på nära och kära.. men ja man kan väl inte kalla det själviskt..

Calcifer
2019-03-06 17:44
#13

Precis som #11 säger så är självmord inget som ska ses som själviskt. Och det ska absolut inte slängas mot någon som mår så dåligt. Man skäms redan tillräckligt och känner sig usel, så det hjälper inte att säga sånt. 

TS, om du behöver hjälp och inte vet hur du ska göra, kontakta gärna mig privat. Det var länge sen jag var tonåring och jag har fått psykiatrisk hjälp från många ställen i världen och kanske kan jag hjälpa.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Annons:
Emptymoment
2019-03-06 17:51
#14

#12 Jag vet att du har det väldigt tufft själv, mår fruktansvärt dåligt och känner likadant som TS ibland. Jag ville bara säga min åsikt på den punkten angående att det var själviskt. Jag tror vi förstår varandra och jag försökte inte vara otrevlig, så om du uppfattade det så, då ber jag om ursäkt ❤️

#13 Tack för uppbackning!

That body doesn´t have a Monado anymore, who knows how much life it´s got in it?

[Erica. Lundstrom]
2019-03-11 07:49
#15

Hej, kan relatea till mycket av det du skrivit. När ens liv kan verka vara perfekt med ekonomi, familj, osv men det i själva verket kan vara kaos. Att inte kunna äta bland folk utan det enda man göra än fåår panik å kollar på allt de ät. Tuggljudet, man kopplar bort allt annat. Det om din syrra favorisera å alltid får som hon vill… Min syrra är alltid den som fått hjälp med läxorna, beröm vid (för henne) bra betyg, typ party lm hon fick ett C. Osv… Om det hjälper ksk jag kan berätta lite om hur allt var för mig? Det ksk kan hjälpa lite, iaf med att du inte är ensam och att det går fortsätta kämpa. Kämpat med mat tankar, minska på mat. Spy, svälta mig i snart 5 år. Skärt mig i 2 1/2 år. Försökt ta mitt liv en gån, men hade i Nan dess tänkt på det typ 1/2 åt(samt nät jag var ännu yngre) Jag trodde ingen skulle bry sig. Dragit mig undan å bråkat med alla mina kompisar, för jag ville inte "de skulle förstöra" min viktnedgång. Mamma klagade jämt på hur mkt jag kostade dem osv. Mitt självmordsförsök, är det värsta jag gjort. Tankarna i huvudet blir inte mindre om än det kan kännas så när du bestämt dig. Tänk dig en person som står å skriker upprepade saker, den personen klonas 100 gånger om å tillslut står en hel folkmassa inne i ditt huvud å skriker olika saker. Jag trodde jag skulle känna en lättnad, men den timmen innan var den värsta på riktigt. Så mycket tankar, ångest. Gråtattackrr, panik, var rädd för mig själv. Hur mkt man än försök tänka på ingenting, kommer tankar på det man gjort, familj, kompisar, alla bra stunder. Hur gärna man än vill tänka på det värsta. För vem kan ta sitt liv med tankar på när man lärde sig cykla, rida. Glädje. Vill inte säga hur jag försökte, men en äldre dam stoppade mig och fick mig i säkerhet. Väl där kom min ena kompis, livrädd, med skolkurator å en annan skolfritissledare från skolan. Jag grät. Skakade. Ångesten var kvar. Men på något sätt kändes det som att faran var över. Det enda jag tänkte på veckorna efter var den stunden, återupplevde den varje klockslag, osv. Det där, är mer än 1 år sedan nu. Jag kan inte påstå jag mår bra nu, då det vart mkt upp å ned å strul, men om jag jämför mitt mående där å då, jämfört med nu, om än allt känns skit nu är det bättre än då. Många tänker att bättre=inte ha några tankar alls. Men för varje minut utan jobbiga tankar, ju närmare kommer man ett "bra liv. Jag är inte där än. Men en dag kmr jag vara stolt jag ej tog mitt liv. Stolt att jag överlevde, stolt över att jag tagit mig till den jag är. Det där om att det är själviskt att ta sitt liv? Faktum är att jag inte hört en enda person säga det. Varken efter jag försökt eller när en av mina kompisar försökte. Då jag även vet hur det känns att ena kompis är påväg att ta sitt liv /försökt ta sitt liv. När jag fick veta hon försökte, var min första tanke vad tusan tänk hon på! Så själviskt. Tänk hon inte på oss? Men, sen insåg jag att för att ens vilja ta det steget, måste man ha sjukt mycket ångest och tankar. Och det som får en att just inte göra det, är tankarna på de få som vart bra i livet. Sök hjälp är drt jag vill komma fram till, hade jag sökt hjälp (0 vart ärlig) hade jag ksk inte försökt å sparat sååå mycket lidande! Personer jag aldrig trodde skulle bry sig, brydde sig. Jag VET att du en dag kommer klara det här. Att du en dag kommer känna glädje igen. Om än inte du tror det. Vad har du att förlora på att försöka? Ärligt. Vad kan bli så mkt värre eg? Du kan ge upp, bara ligga i sängen å inte göra ngt om det är så. Men ge för all del inte upp livet. Hoppas detta ksk hjälpte dig eller ngn annan lite. Jag önskar dig, å alla andra som mår dåligt all lycka.

LinneaWik
2019-03-11 16:51
#16

Du vet väll att du kan ”ta kontakt” med tjejzonen eller bris också? Det kan iaf vara värt att försöka👍🏼

anonympajas
2019-03-12 10:04
#17

Jag vill inte att folk ska behöva lägga ner tid på mig. Finns dem som har der värre… hade aldrig heller klarat av att se mina föräldrar om de fått reda på vad jag gör i min ensamhet. Att jag vill dra ett sista snitt med rakbladet.

silverfiisk
2019-03-12 12:10
#18

#17 Så ska du inte tänka. Det kanske alltid finns någon som har det värre, men det betyder inte att dina egna problem är för små eller onödiga. Jag tycker att du ska ta kontakt med en psykolog som kan hjälpa dig. Du förtjänar att må bra och du är värd att lägga ner tid på, även om det kanske inte känns så just nu.

Xseros
2019-03-12 15:34
#19

#17 Dina föräldrar kommer vara långt mycket värre att se om du dör än om du ber om hjälp..


Ljuset är snabbare än ljudet.
Det är därför de flesta människor verkar trevliga tills man hör vad de säger.

Upp till toppen
Annons: