Annons:
Etikettkänsliga-rummet
Läst 904 ggr
[EmoGirl]
2019-07-01 22:03

(X) Självskadebeteende

Jag gjorde det här inlägget eftersom jag dels vet att flera på iFokus har problem med någon form av självskadebeteende och dels för att dom som har vänner med sådana problem kan få reda på hur folk med självskadebeteende tänker kring det hela. Jag skulle alltså uppskatta om några kanske vill dela med sig av sina erfarenheter och sådant. Själv har jag skärt mig i närmare ett år. Jag har sökt hjälp eftersom jag tack vare en dokumentation insåg hur långt det kan gå. Mitt självskadebeteende kommer lite i faser. Jag kan må topp i över en månad och sedan må lite dåligt pågrund av någonting och därför skära mig. Jag har även haft självmordstankar innan jag började skära mig och ett självmordsförsök (där jag stoppade mig själv eftersom jag fick ångest över hur vänner och familj skulle må ifall jag tog livet av mig). Just nu mår jag väldigt dåligt men som tur är så har jag berättat för en kille i min klass. Jag ångrar verkligen inte att jag vågade berätta för honom. Trots att jag vet att mina ärr (och mitt självskadebeteende) är en del av mig och min historia så har jag ibland grov ångest. Men jag ger inte upp 😁. Om man inte försöker att kämpa vidare för sig själv så kan man göra det för sin familj och sina vänner.

Annons:
[Erica. Lundstrom]
2019-07-02 12:16
#1

Har en lång historia med många delar… Men ska försöka fatta mig kort😂 Pga mobbning i låg/mellanstadiet bytte jag skola t 6 an. Höstterminen i 7 an började jag skära mig själv, (min ätstörning började verkligen ta fart där, om än den uppkom kring slutet på femman) Börjad även spy upp maten. (var kring samma period) Våren i 7 an började jag gå till skolkurator, berättade att jag hade problem kring maten samt skärde mig(mkt av allt detta låg i att jag hade enorma prestationskrav på mig själv) Hon ringde hem och där vart allt bättre ett tag, den skolkurator var väldigt bra. Dock, ångrade jag det för gick upp å slutade då gå hoss denne å börja svälta mig igen. Då mina skärsår var långt uppe/slutade med det kring april det året, så syntes de ej väl å då sommaren var kall överlevde jag den utan å visa dem. Hösten i åttan kom självmordsförsök (där en okänd äldre dam stoppade mig, sen kom min kompis med skolkuratorn/skolfritidsledaren då de fattat misstankar, vad jag skulle göra,) sen kom bup in i bilden. Skärde mig mer å min äs vart starkare. Började ljuga för bup direkt då jag ej ville ha hjälp. Skärde mig hela det året samt våren i åttan, slutade kring maj å börja skära mig på ett annat ställe där det ej syntes. Under sommaren badade jag och mina föräldrar såg då skärsåren, men vart som ingen större grej av det då de visste hur jag mått. Hösten i nian slutade jag helt på bup(sista återbesöket i sept) å sen börja jag gå till den nya skolkuratorn. Avslutade dock där i början på Jan då jag ville ha min äs för mig själv. I feb vart jag påkommen av min mamma å ungdomshälsan kopplades in å vc osv, började då även gå till skolkuratorn(gick till skolkuratorn för jag hade sån panik över gå till ungdomshälsan, å bup å allting,) började då även skära mig på armen… Började gå t bup där jag fick ÄS diagnos å vart hemma från skolan 6-8 veckor, vart skadefri sen slutet på april, (när jag fick börja rida igen) Dock kom nästa problem nu. Att gå i t shirt… Kom en värmebölja och var tvungen at ha t shirt för ej svettas ihjäl… Min klass/kompisar osv vet om mina skärsår på benen(sett i omklädningsrummet osv) men inte på armen… Så var skiträdd men gick dit i t shirt. Ingen kollade konsiigt på mig. (okej, vid lunch såg min ena nyare kompis å hon hade ju ej sett jag skärt mig, så märkte hur hon typ vart chockad å kollade å fastna m blicken, men ja, tänkte hon säkert vart chockad. Men mina andra kompisar sa ingetd(de visste ju mer osv) På företags utbildningen jag vart nu två v, har jag gått i t shirt för det mesta å shorts någon gång. Var livrädd först, men kändes bra att jag vågade.. För ingen kommenterade eller kollade konstigt. Dag tre kom en ny person, hon hade kortärmat och hade skärsår längs hela båda armarna, men hon verkade så obrydd. Senare hörde jag den gruppen prata om jämlikhet osv och hon pratade om att hon alltid var lärd att kan man hjälpa så hjälp man, att alla är lika mkt värda å borde respekteras lika mkt oavsett om man är tjej eller kille, hbtq, smal/tjock, lång/kort, har skärsår på kroppen, att alla är lika mkt värda oavsett. Förra sommaren var det en tjej som handla glass med sin pappa på Cafét jag jobbade på. Hon var ksk i min ålder/ngg år äldre. Hon var smal så la märke till henne när hon kommenterade hur tjock hon var för sin pappa. Hennes arm hade tydliga ärr. Men hon verkade helt obrydd dem å var framåt å glad. Jag skäms inte över mina ärr på armen. Eller på benen. För, det är en del av min historia och kamp. En kamp som jag fortfarande kämpar med, men överlevt hittills. Det påminner mig varje dag om att jag fortfarande lever. Att jag haft sämre tider men överlevt. Jag tänker faktiskt inte mkt på dem varje dag, som jag gjorde förut. De finns där. Beroende på väder syns dem olika mkt. Men det är mängder med människor som mår dåligt och mh skär sig, och jag vet att jag inte är ensam. Jag vet inte om folk kollar på mina armar. Men mina skärsår är bara en av många saker jag gjort illa mig själv med. Men det är det enda som finns kvar morgonen efter. Om än ångesten är mindre är såren kvar. Jag tror inte heller folk drömmer mig för mina skärsår, för, jag är övertygad om att de allra flesta någon gång kommer ha en vän, närstående eller så som har skadat sig på ett eller annat sätt.

Xseros
2019-07-02 23:51
#2

Tänkte säga det att du har skapat två mycket lika trådar på kort varsel, nu är inte jag en admin eller liknande men det hade varit bättre om du bara "puttade" din förra tråd om du inte var nöjd med svaren. Inget illa menat, bara ett litet tips


Ljuset är snabbare än ljudet.
Det är därför de flesta människor verkar trevliga tills man hör vad de säger.

[EmoGirl]
2019-07-03 07:32
#3

#2 Kanske. Men den ena ber jag ju om hjälp och undrar saker och här är tanken att folk ska dela med sig av sina problem för att hjälpa andra och så.

[Lollo 97]
2019-07-12 23:04
#4

Har alltid varit ett oroligt barn mer eller mindre, fått känsloutbrott osv. Men när jag var 12 år började jag få mer värk i kroppen, fick komma till läkare osv (visade sig att jag hade barnreumatism, osäker på om det hänger ihop men jaja). Så när jag var 12,5 så började jag bli nedstämd, ibland väldigt nedstämd, orolig, kunde sitta i mitt helt nedsläckta rum i timmar, ibland helt apatisk, fick ångest, grova självmordstankar (letade efter bästa sättet att ta livet av mig på på nätet, GÖR INTE SOM JAG!), var påväg att ta mitt liv vid ett tillfälle, jag svälte mig själv, pratade knappt längre, rispade mina armar (inte så att det gick hål!). När jag var 13 var jag ofta orolig, stressad, var nedstämd, hade självmordstankar osv. Så en dag, i skolan dessutom, så tog jag ett vasst föremål och rispade min arm, några dagar senare gjorde jag samma sak. Ett par veckor senare tog jag en rakhyvel och skar i min höft. Det blev fler gånger. Sen i handlederna. Så fortsatte det. När jag var 14 mådde jag lite bättre. Men sen i slutet av 8:an kom nästa dipp. Jag blev trött, mer omotiverad, tappade verklighetsuppfattningen, fick ännu mer koncentrationssvårigheter, blev glömsk, velig, sluddrig i talet osv. I 9:an var jag knappt i skolan då jag var så sliten i hjärnan. Självskadade vid enstaka tillfällen. Klarade ej heller 9:an… Var även självskadefri i över ca 6 månader. Tills det gick nedför igen. Skulle hemskolas då jag inte klarade av att vara i skolan. Så en kille/man skulle komma hem till mig 3 dagar i veckan för att jobba med matte 2 dagar och 1 dag för annan aktivitet. Så vid ett tillfälle frågade han om jag tyckte det var jobbigt att prata om psykisk ohälsa. Han berättade själv att han mådde dåligt, gick KBT osv. Så ville jag prata med honom om nåt så fick jag det. Grejen är ju den att jag är otroligt känslig för andras mående. Vissa personer mer andra mindre. Men jag skar mig samma kväll han berättat detta och jag bröt även ihop totalt (pga mitt mående och min slitna hjärna + min personlighet har jag blivit väldigt känslig…), inte bara en gång. Där ökade även min oro markant. Var lugnt ett tag tills jag en dag märkte att han mådde dåligt. Jag smsade honom på kvällen och frågade honom om det (då han inte ville svara rakt på sak tidigare under dagen). Han mådde skit. Men det gick två veckor, jag har orolig. Jullovet kom och min oro var outhärdlig. Jag var orolig för en kusin att han skulle ta sitt liv och för denna kille/man som jag också var orolig för att han skulle ta sitt liv + att jag hatar julen pga mycket bråk. Så den 25:e december fick jag en panikattack och skar i min höft. Dagen efter det mådde jag skit så skar mig i armen. Så pågick det i 5 veckor och jag skar mig nästan varje dag. Sen bröt jag ihop totalt och efter det började jag successivt må bättre, sen någon dipp ibland. Just nu mår jag faktiskt bra! Mem kämpar nästan dagligen ändå med tankarna på att skada mig. Men har nu efter 4 år tagit kontakt med BUP. (blev lite mer detaljerat detta sista men det är fräschast i minnet hah) Kan även säga det att jag berättat om mitt självskadebeteende, oro, ångest, självmordstankar osv för denna kille/man. Vilket jag oftast inte gör då jag inte litar på människor, men han bevisade senare att jag kunde lita på honom. Nu smsar vi och frågar varandra med jämna mellanrum och frågar hur den ene mår. Tycker det är viktigt att hitta någon man känner att man kan prata med (face2face eller över sms eller liknande) och lita på oavsett om det är föräldrar/vårdnadshavare, lärare, kurator, skolsköterska, psykolog, vän, någon annan inom skola (som i mitt fall. Blev sms för min del då jag har selektiv mutism och inte klarar av att prata) osv.

[Malou04]
2019-08-03 10:15
#5

Ja e 15 o skär mig sedan närmare 5 år tillbaka. Det började pga att jag fick grov ångest för att ja tjuvrökt (med 10) Jag skar mig bara lite lätt… mest för att testa eftersom jag mådde skit för att jag ljög för mina föräldrar. Men insåg att de var skönt o att ja kände mig bättre efteråt. Samma år så blev allt värre… min lillasyster blev påkörd och dog. Då skar jag mig för andra gången… men djupare och mer. Eftersom jag avskyr att prata om känslor så antar jag att det var därför det slutade så. Sedan under det följande året så var allt bra igen… förutom grov ångest. Ja fick hjälp på slutet av året i en månads tid. Året jag fyllde tretton mådde jag skit pga att min syster hamster dog (hon älskade den över allt o jag fick massa minnen… så ja fick ett typ sammanbrott) Iallafall så drev jag upp alkohol och någon drog (var så full när ja köpte den så ja vet ej var det va) Som tur va blev ja påkommen o hamnade hos sis för tvångsvård… Mina föräldrar fick typ panik o så när dom fick reda på vad som hade hänt. Jag fick tillbringa ett år inlåst utan min mobil o så… under de året insåg jag hur kreativ ja e (på ett negativt sätt) eftersom ja tog själva bladet (eller vad de heter) i pennvässarn och skar mig (AVRÅDER FRÅN DET) Iallafall så var det anledningen till varför det blev ett år o inte ett halvt… då ja blev påkommen. Året efteråt (då ja va 14… har typ ingen aning vilken klass ja skulle ha fått gå i eftersom ja missade allt… haha) så drack o rökte jag enstaka gånger o skar mig när ja inte orkade med hemma. Ja började också undervisas hemma av nån gammal lärare som inte hade mycket förståelse för att ja mådde dåligt. Hon sa ibland att dagens ungdom beter sig löjligt o att vi låstas må dåligt för att få mer uppmärksamhet. Nu i efterhand önskar jag att ja hade skitit i hennes kommentar… men samma dag när det skedde gick ja o söp o höll på att ta livet av mig… Detta år har gått ganska bra… har ibland druckit, rökt eller skärt mig när de blev för mycket men annars är det bra. Jag berättade i efterhand om dagen ja ville ta livet av mig för mina föräldrar… dom tog det ändå ganska bra då ja stoppade mig själv… eftersom ja viste hur dom reagerade på min systers död. Har kontakt med Sis o så o går regelbundet till en psykolog. Tar antidepressiva (fast måste byta nu så har just nu inga) Skulle väl säga att mitt självskadebeteende blir bättre ibland o ibland känns det som om allt bara blir värre… men ja kämpar vidare. Har dock brytit kontakten till typ alla mina vänner… för ja pallar bara inte att prata just nu… Jup… de va typ min livshistoria…

Upp till toppen
Annons: