Annons:
Etikettalkohol-och-droger
Läst 1118 ggr
[EmoGirl]
7/24/19, 2:10 AM

(X) Orkar fan inte leva längre

Har sedan ett bra tag tillbaka skärt mig och allmänt skadat mig på olika sätt. Efter ett tag lyckades jag ta mig ur det hela men när det blev minsta lilla motstånd så började jag igen, dock extremare. Jag skar mig djupare och när jag inte kunde skära mig så skippade jag måltider. Jag började också få självmordstankar och höll nästan på att ta livet av mig. Sedan blev det hela bättre igen och jag skar mig inte på över en månad. Efter en månad så pallade jag inte längre så jag började skära mig. På avslutningsfesten min klass hade (gick ut nian) så fanns det mycket alkohol. Jag hade tänkt dricka lite mest bara för att prova men eftersom jag mådde så dåligt så drack jag väldigt mycket. Jag minns därför inte hela kvällen. Jag fick extremt mycket ångest dels pågrund utav att jag lovade mina föräldrar att hålla mig borta från alkoholen ifall det skulle finnas och dels för att jag hade druckit så mycket att jag tappade kontrollen och gjorde lite saker som jag ångrar. Pågrund av ångesten så mådde jag uruselt och skar mig ännu mer samtidigt som jag gör mitt bästa för att mina föräldrar inte ska märka. Jag har ingen aning om vad jag ska göra. Ena dagen vill jag sluta skada mig och andra dagen så vill jag inte det och ibland vill jag bara dö. Jag fattar ingenting men vill försöka iallafall att lugna ner mig med självskadebeteendet inför gymnasiet som jag börja efter lovet. Problemet är att jag vid minsta motgång börjar skära mig och ibland till och med tycker att det är det rätta. Jag har haft kontakt med Bris och Shedo men eftersom jag avskyr att öppna mig eller att prata om mina känslor så kändes det meningslöst. Framförallt eftersom jag drack alkohol en gång innan jag ringde till Bris för att jag ville kunna prata öppet. Det känns som om alkohol, självmordstankar, självskadebeteendet och ångesten har tagit över mitt liv. Jag orkar snart inte mer men klarar inte heller att söka hjälp eller prata om det. Behöver bra råd på vad jag ska göra!

Annons:
Cragan
7/24/19, 6:31 AM
#1

kontakta ungdomspsyk och dina föräldrar/vårdnadshavare o säg som det är du behöver hjälp med ditt välmående 

ni/du kan även vilja kolla på en frivillig inläggning

[EmoGirl]
7/24/19, 7:46 AM
#2

Jag vill/kan inte berätta det för dom eftersom jag ska börja på en ny skola som är svår att komma in på och få de ämnena man valt. Jag vill liksom inte riskera att förlora den platsen eftersom jag kämpade för att lyckas få den. Vågar inte häller berätta för mina föräldrar, dels för att jag är rädd för deras reaktion och dels för att dom redan har nog med problem just nu.

Cragan
7/24/19, 2:34 PM
#3

#2 vad är viktigast skolan eller ditt mående (svarar du skolan har du fel)
o tror inte dina föräldrars problem betyder ett skit för dem om något skulle hända dig

Själshjärta
7/24/19, 2:39 PM
#4

Först av allt: jag är ledsen att du har det så jobbigt. 💔 Livet är svårt och orättvist och tonåren är ofta extra tuff. Jag vet hur det känns och hur hopplöst allting kan kännas… men snälla, ge inte upp! Fast allting känns meningslöst ibland/ofta. 

Sedan: jag berättade inte för mina föräldrar hur dåligt jag mådde eftersom jag tyckte att de hade tillräckligt med problem redan. Detta beslut är någonting jag lider av ännu idag (psykiskt illamående av allting som jag aldrig sade) och min mamma säger ofta att föräldrar vill veta om deras barn mår dåligt - att det är bättre att veta än att inte veta. 
Jag känner inte dina föräldrar, men jag tror att de hellre skulle vilja att du berättar för dem hur du mår - hur mycket andra problem de än har - än att du inte säger någonting alls och att de inte vet vad som pågår inuti dig. 

Jag förstår att du är rädd för att riskera att förlora platsen i den nya skolan som du kämpade för, men du kom ihåg att hälsan är så viktig för allting som du gör i livet - också när du går i skola. Hälsan går alltid först; ta hand om den, studera sedan. 

Styrka till dig. 🌺

Welcome to the Black Parade

[Erica. Lundstrom]
7/24/19, 8:42 PM
#5

Först, att du skriver detta är otroligt stark. Och att du inte tagit livet av dig är väldigt stark. Vet ganska mkt hur det kan kännas. Haft självskadebeteende i snart 3 år, försökt ta livet av mig en gång, samt vart väldigt nära flera gånger. (iochmed ätstörning, depression, osv) Låg iprincip endast i sängen i 6 v i våras. Fylld av ångest, ville dö, och allt kändes som det skulle bli så jäkla mkt lättare å ta överdos å dö. Var sjukt nära. När smärtan av rakbladet KÄNNS som det enda man kan hantera. I got it. Känslan när man försöker att inte skära sig, man vandrar runt mår ÄNNU sämre. Men känslan morgonen efter man haft panikattack kvällen innan å skärt sig, jag skämdes å mådde skit över det. För om än ångesten minskar finns skärsåret kvar. Känslan däremot när man vaknar och upptäcker att man överlevde kvällen utan att skada sig, det kanske inte känns bra, men mår inte dåligt över att man ej skärde sig. För är det ngt jag aldrig ångrat är att jag ej skärt mig. Däremot har jag ångrat många gånger att jag skärt mig Jag vet att du är stark. Jag vet att jag är stark. Inte skärt mig på över 4-5 v nu. Jag aa aldrig hur jag mådde. Till ngn. Ljög jämt jag mådde bra eller bättre. Mina föräldrar trodde jag var perfekta dottern med A i allt å bra kompisar å mådde bra. Det var de enda som aldrig insåg hur jag mådde. Kanske för jag försökte dölja mest för dem. Vilket jag tror att du gör. Veckan innan jag försökte ta mitt liv var väldigt många lärare ännu mer oroliga för mig. Mina kompisar var förtvivlade. Bråkade med dem och stötte bort dem. Det finns ingenting jag ångrar mer än att jag försökte ta mitt liv. Att se så många som brydde sig om en så oroliga, sårade, förtvivlade. Alla tänkte att de kunde gjort ngt mer å många skyllde på sig själva. Det var 100 gånger värre att mina föräldrar fick veta hur jag mådde via samtal från skolan/112 som förklara vad som höll på hända/hände(skolkurator fritidsledare å en kompis kom å hämta mig där jag var) Tänk om jag ist skickat sms, sagt till dem, sagt till ngn lärare när den för 100 gången frågade hur jag mådde. Klart det hade blivit kaos. Men inhenting jämfört med det som hände. Vet att spec en av min klasskompis fortfarande kan känna skuld, för hon tror att hon hade del i att jag försökte då vi bråkat. Grejen är jag aldrig var där pga henne där å då. Men de vet ju omöjligt dem. För om man är död kan man ej prata. Förstår din rädsla kring skolan osv å du ej vill mista den. Men mister du livet mister du den. Tar du istället hjälp NU. du kommer inte mista platsen för att du tar hjälp. Men mår du dålggt, skär dogx försök ta livet av dig. Då kom du ej klara av att gå i skolan och leva bra där också. Det kommer inte vara lätt att ta hjälp(isf hade alla gjort det direkt) men det är enda sättet att bli fri från allt detta. För tänk vad fantastiskt det vore att kunna må bra och ej känna behov av att skära sig? Ungdomshälsan har hjälpt mig bäst i min stad. Från 16år. Bup hjälpte ej mig eller ngn vc umo eller så.men ungdomshälsan hjälpte. Väldigt mkt. Att sluta självskada ksk inte är ditt första du behöv hjälp med. För du självskadar pga av att du mår dåligt över något. Om du bara tar bort självskadar slutar du inte automatiskt att må dåligt. Men lyckas du bearbeta det som du mår dåligt över/mår dåligt. Så kommer det kännas lättare att sluta självskadar. Finns om du vill skriva av dig ❤️ är bra på lyssna och skriva

Xseros
7/24/19, 11:16 PM
#6

#5 fantastiskt sagt.


Ljuset är snabbare än ljudet.
Det är därför de flesta människor verkar trevliga tills man hör vad de säger.

Annons:
[EmoGirl]
7/25/19, 12:26 AM
#7

#5 Tack, jag ska på något sätt försöka ta mig igenom det här levandes… Får väl se när jag har mod nog att berätta för någon.

[Erica. Lundstrom]
7/25/19, 12:38 AM
#8

#7 Ibland när man inte klarar av att leva får man fokusera på att överleva. Och du, vänta inte på rätt tillfälle att säga. För det kmr aldrig. Kom 100 perfekta tillfällen för mig men var aldrig riktigt perfekt. Sanningen kanske gör ont, men lögnerna skadar.. . För, okej kmr låta hård nu, men din familj krets osv kommer få reda på allt. Och varför oroa sig över det i två år, å sen bli kaos å sen slippa ora sig å slippa kaoset, eller ta kaoset direkt å sen slippa oroa sig i två år. För värst var det när jag försökte dölja allt för alla. Var sur, tvär, å kom m bortförklaringar hela tiden. Så fort jag misstänkte ngn skvallrat för lärare hoppade jag på den. Sen fick jag veta långt efter, typ förra Våren… Att det inte ens var en av mina närmsta vänner. Att flera killarna frågade om jag slutat äta igen. Å flera andra i klassen. Å sen hade de, väldigt många, gått t våra mentorer/lärare. Dels över mig, dels över en annan m äs, å dels över att de var förtvivlade över att ingen gjorde ngt. I själva verket gjorde alla mer än vad de eg skulle… Men.. Inte så lätt att göra ngt när sne man vill hjälpa end säg allt är bra. I våras låg jag hemma 5-7 v, grät över att äta 1/2 potatis å 1/4 lax, idag åt jag på thai restaurang buffé. I våras var min arm täckt av skärsår å ben å färska. Nu är det ärr kvar av de värsta men inga nya. Förbered dig på det värsts å säg som det är, eller skriv brev eller vad som helst. Eller säg du skulle vilja träffa ngn kurator/psykolog.

[EmoGirl]
7/25/19, 11:36 AM
#9

#8 Tack! Får väl försöka att ignorera den biten av mig som vill ta sig ur det hela utan hjälp och inse att det inte kommer att funka… Ska se om jag lyckas hitta någon kurator eller psykolog som jag klarar att prata med…

[Erica. Lundstrom]
7/25/19, 12:59 PM
#10

#9 låter bra! Mycket få klarar sig ur att må såhär på egen hand. Du får visa den där delen av dig som vill klara sig utan hjälp att du gör det mkt fortare m hjälp. Samtidigt, att du tar hjälp utifrån utesluter inte att du själv också försök ta dig ur det. Men om du inte tar hjälp utifrån utesluter du det alternativet.. Det finns bra kuratorer, ibland närmare än man tror. Ibland är kanske inte heller just en bra kurator det man behöver, ibland kan de vara någon vuxen man har tillit för.för hur det än är kmr man behöva klara sitt mående själv en vacker dag. Men då är redskapen bra att ha med sig.

[EmoGirl]
7/25/19, 10:47 PM
#11

#10 Problemet är bara att jag knappt litar på någon. Har alltid haft svårt för att lita 100% på människor och har blivit sviken väldigt ofta på senaste… så just nu litar jag inte helt på någon…

[Erica. Lundstrom]
7/26/19, 1:01 AM
#12

#11, jag litar inte på någon till hundra procent heller. Var mobbad låg-mellan så sattes mkt tillitsproblem redan där. Sen vid alla krrator å psykologbyten osv så tappade jag tilliten även där. Tbh. Uttryckte mig kanske lite fel. Att ha förtroende för ngn å lita på helt är lite olika. (bakat 15 h nu så sorry om jag är vimsig😂) Tillit t 100% år det få som har t någon, att bygga tillit tar tid. Däremot kan man lita på en person om än man ej litar t 100% i allt. Men för att kunna lita på Ngn måste man våga ge den personen chans att visa den går att lita på, Okej somnar typ men skriv vettigare imorgon😂 kmr undra vad tusan jag skrev nu menmen

[EmoGirl]
7/26/19, 9:51 AM
#13

#12 😂 God natt i efterhand. Förstår vad du menar… är dock rädd för att ge någon den där chansen. Blev nyligen nämligen sviken av en person som jag litade mest på.

Annons:
[Lollo 97]
7/26/19, 12:53 PM
#14

Hej! Vet att det kan vara jätte svårt att berätta för sina föräldrar om sitt mående. Jag tyckte själv att det var bättre för dem att inte veta. Men jag tror verkligen (känner dem ju inte så) att de vill veta och att de vill hjälpa dig. För de vill nog inte se sin dotter må dåligt. Om det känns jobbigt att ta det öga mot öga så kan du ju skriva ner det du känner på ett papper och ge till dem eller berätta i ett sms. Du kan ju även gå till en ungdomsmottagning och prata med exempelvis en kurator där om det känns lättare. Du kan ju visa vad du skrivit här också om du känner att det funkar! Har själv mått dåligt i ca 4,5 år med självmordstankar, självmordsbenägenhet, självskada, ångest, nedstämdhet, svält mig själv m.m. Kämpat nästan helt på egen hand, vilket varit tufft och har många gånger önskat mig att ha någon att prata med (haft två vänner som stöttat mig, men inte velat tynga dem med allt för mycket när vi var runt 13-15. Vi är 17 nu och pratar om allt) Mår bättre nu, men sökt hjälp ändå (av olika anledningar). Får även stöttning från skolan nu (går dock ej nationellt program på gymnasiet då grundskolan sket sig) Det där med skolan också. Din hälsa ÄR VIKTIGARE! För mår du inte bra kommer du troligen inte fixa att va i skolan efter en period, hur mycket du än vill. Så sök gärna hjälp och försök tänka bort skolan lite. För jag tror verkligen inte du kommer mista din plats och sräskilt inte för att du mår dåligt och behöver ta hand om dig själv 💕

anonympajas
7/27/19, 7:51 PM
#15

Jag är med dig. Känner verkligen inte att det är lönt att leva längre, inget planerat men ser inte helt att jag kommer leva till nästa sommar haha

[EmoGirl]
7/27/19, 8:12 PM
#16

#15 Sitter och dricker en cola just nu… asså vet ej hur många gånget det har räddat mig när jag ville göra något jag antagligen skulle ångra. Kämpa vidare… har själv egentligen ingen lust att göra det… men jag vill inte att min familj ska lida. Antar att vi båda kommer att ta oss igenom det… levande

[Malou04]
7/30/19, 11:45 PM
#17

#0 I feel with u… ❤️ Ne men… har liknande problem (typ) o förstår hur du mår. Berätta för dina föräldrar… de kanske inte kan få bort ditt självskadebeteende… men de kan försöka att stötta dig o finnas där för dig. Ta det chill med alc… tro mig… ja e typ beroende av att dricka tills ja deckar omnja väl har börjat… Må dåligt å alc e ingen bra kombo… Du bör kolla om du inte kan få antidepressiva utskrivna… det brukar hjälpa extremt bra…

[EmoGirl]
7/30/19, 11:51 PM
#18

#17 <3 😅 Jag klarat verkligen inte att berätta för dom… Har en kusin som mår dåligt (depression) och när dom pratar om henne så känns det som om dom inte kommer att reagera bra (asså så bra det går) om jag berättar. Ehm… Ska göra mitt bästa men tackar liksom inte nej ifall någon erbjuder mig alkohol. Dock så lever jag just nu på cola😂 så det bör vara lugnt än så länge. … Har hört lite dåliga saker om antidepressiva och för att kunna få det utskrivet måste man ju få en diagnos av en läkare (alltså kommer mina föräldrar få reda på det)

[Malou04]
8/2/19, 10:36 AM
#19

#18 Överväg ändå om du inte bör berätta… dom reagerar antagligen annorlunda ifall deras dotter mår dåligt. Okej… omformulering… undvik att bli för full och drick max en gång en gång i vekan för att inte råka bli beroende (eftersom det händer ganska lätt om man mår dåligt och hittar något man mår bra av)

[EmoGirl]
8/2/19, 11:06 AM
#20

#19 Får väl hoppas det… Ehm… att säga åt mig att inte bli för full när jag väl dricker är som att be en blind leta efter din bil i ett parkeringshus (ehm… konstig liknelse jag vet) Kan liksom inte stoppa mig när jag väl har börjat… Framförallt ifall jag mår dåligt just den dagen.

Annons:
[Zingo.s]
8/2/19, 5:37 PM
#21

#15 Har känt precis samma! Jag kände att det var onödigt att gå i skolan när jag ändå skulle dö samma år. Idag mår jag rätt så bra och har inga självmordstankar alls. Får bara obehagskänslor av tanken nu för tiden.

[EM_L]
8/4/19, 5:25 PM
#22

Jag har också mått dåligt. Från September 2018 till Mars 2019.

Inte så allvarligt att jag fick självmordstankar eller självskadebeteende. Men ändå tillräckligt illa för att inte orka mer. Det finns ingen som jag har tillit till. Har förtroende för vissa.

Av allt skiten jag utsattes av. Killar som trakasserade, vänner som ljög, skolan som kändes som hela rena tvättmaskinen med en ända snurrande röra.  Minnen från när mamma levde dök upp och jag blev bara mer deprimerad.

Orkade inte plugga efter skolan. Kunde knappt koncentrera mig, önskade hela tiden att jag vart långt borta i ett annat land.

Jag var nära flera gånger att sluta äta. Jag var flera gånger nära att springa ut från klassrummet, bort från skolan och till kyrkogården för att minnas den i alla fall goda tiden.

Jag har aldrig varit en av dem som folk vill prata med i skolan. Jag har varit utfrysen kan man säga. Inte fått någon plats, men samtidigt ville jag inte ha den.

Det var inte förens det utvecklingssamtalet som pappa berättade hur hängig och orkeslös jag var för min lärare. Jag vågade inte möta hennes blick.

Jag fick testa at gå i den parallella klassen som nu är min klass. Är bättre nu, även om jag är ensam så är det mer gemenskap tycker jag. Killarna är störiga, visst. Men på ett annat sätt. De andra var task störiga, skulle hela tiden vara på mig.

Kämpa på! Finn personer som du kan bygga upp tillit och förtroende för.

[EmoGirl]
8/4/19, 9:59 PM
#23

#22 Tack Får väl hoppas att jag hittar någon som jag vågar lita på. Ska börja i en ny klass… får väl hoppas på det bästa… Kan bli lite problem med mitt avvisande sätt och min attityd men, men… det får man tåla om man vill umgås med mig 😁😅

Upp till toppen
Annons: