Alkohol och droger

(X) Inte ens familjen räddar mig...

2019-07-30 23:38 #0 av: Malou04

Hej

E ny här men nvm...

Ja e 15 o skär mig sedan närmare 5 år tillbaka. Mina föräldrar vet om de o jag har kontakt me sis... etc. ja har även suttit inlåst pg av tvångsvård i 1 år. Anledning va för att ja va full och hög (med 13) o eftersom ja redan hade fått hjälp tidigare men frivilligt (ja drog efter en månad eftersom det blev för jobbigt) så låste dom in mig.

Har gått hyfsat bra i ett år... har knappt duckit eller varit hög... har derämot skärt mig extremt ofta. Blir fett lätt sur/ledsen (asså egentligen deprimerad) o brukar inte tänka mig för.

Är på besök hos min släkt med min familj. Jag (och även mina föräldrar...) hoppades på att ja skulle må bra av det o inte skära mig eller röka... etc. (dels eftersom inte alla (framförallt) min gammelmormor o gammelmorfar ska slippa få reda på det)

Men lilla puckade jag tog me mig rakbland för att kunna skära mig, en flaska med vodka och cigg...
fattar ärligt talat ej varför mina föräldrar fortfarande tar me mig eftersom jag alltid måste förstöra allt me mitt självskadebeteende. Min ena kusin (hon e 5) undrade om mina sår... (hade skärt mig) å hela min släkt kollade besviket på mig.

Mina föräldrar har stöttat mig i fem års tid o gjort allt för att hjälpa mig... men de ger långsamt upp. Har under dessa fem år haft två killar varav båda gav upp eftersom jag bara blir sämre...

Varken sis eller någon psykolog hjälper. Jag ska få en ny sort antidepressiva (får inge bröja ta dom en då min psykolog har semester och han måste hålla koll) och därför så får jag inte ta några just nu...

Har sån fet ångest inför skolan då jag hittills för de mesta skolka pg av ångest...

Yup... thats my fucking life... hehe

ne men det känns typ som om inget funkar o som om ja har fastnat i en ond cirkel av droger, alc och självskadebeteende... o ångest o skolkande...

Har på senaste typ brutit all kontakt me vänner å så eftersom ja inte vill bli sviken av dom (blev sviken en gång av nån som stod mig nära så ja vågar liksom inge släppa in någon i mitt liv)

Har nån några tips... erfarenheter eller liknande?

Anmäl
2019-07-30 23:55 #1 av: EmoGirl

Har inte skärt mig lika länge som du... och inte så mycket erfarenheter när det gäller att sluta och så eftersom jag alltid ger upp...
Men det jag har upptäckt som funkar bra för mig är cola😁 Asså Coca Cola...

Sedan så är det väl bara att kämpa vidare som finns... mycket har med ens vilja att göra...
Om man vill ta sig ur måste man vara så stark men jag antar att du kan klara det bara du vill...

Anmäl
2019-07-31 11:25 #2 av: Calcifer

#1 Var riktigt försiktig när du säger saker som "Om man vill ta sig ur måste man vara så stark men jag antar att du kan klara det bara du vill..." Det handlar så otroligt ofta inte om någon "vilja". Man kan vilja mer än allt annat i hela världen att klara sig igenom tuffa tider, depressioner, ångest, osv, men det behöver inte allt betyda att man bara klarar det eller blir stark etc. Jag har själv kämpat med mycket av det ts beskriver i 20 år, och tro mig, jag har haft viljan att bli bättre men det är ingen garanti.

#0 Det är ofta tufft för familj och vänner när någon mår så pass dåligt, ofta för att de faktiskt inte vet hur de ska göra för att hjälpa. Min mamma har alltid försökt stötta mig men genom mina tonår blev allt bara fel. Hon trodde hon hjälpte och menade väl med allt hon gjorde men det gjorde saker värre och jag mådde sämre. Det var inte fören jag blev över 20 som vi lyckades hitta en bättre förståelse för varandra och nu vet hon exakt hur hon ska stötta och hjälpa. Speciellt släkt som du kanske inte träffar så ofta, som inte har en hel bild av allt du går igenom. Då är det lätt att de blir besvikna istället för sympatiska - om de inte vet allt, eller förstår allt, kan det ju vara lätt för dem att tro att jaja hon är 15, det är vanlig tonårstrots, usch vad jobbigt. 

Det var vad flera av mina syskon trodde, t:ex. Sen konfronterade jag en av dem när jag var runt 24-25 och sa exakt hur illa allt var, de diagnoser jag faktiskt fått, hur jag tänker och känner och gjort sen barnsben och då ändrades deras attityd mot mig totalt.

Det jag försöker säga är att jag vet inte exakt vad det är som kan behövas för att du ska kunna ta dig igenom det här. Att du söker professionell hjälp är bra, att din familj försöker hjälpa är bra, men utöver det är det svårt att ge några specifika råd eftersom så olika saker hjälper olika människor. Visst har jag många år av erfarenheter, men jag är ju inte utbildad inom ämnet och några diagnoser kan jag inte sätta eller så. Däremot har du åtminstone en familj som VILL hjälpa. Sen att de kanske inte kan, ja så kan det vara. Men försök hitta en liten tröst i att de vill hjälpa.

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2019-07-31 11:36 #3 av: Malou04

#2 Ja förstår va EmoGirl mena med vilja. Utan att man vill ta sig ur det så går de inte. De har ja märkt.

Vet att de är bra att min familj stöttar mig å så. Men min pappa har börjat skita i att ja mår dåligt... han har börjat tro att ja bara fortsätter för uppmärksamhetens skull. Min mamma gör allt i sin makt för att hjälpa mig.
Därför har de börjat bråka så ja är knappt hemma just nu... Är hos en kille som är den ända som ja litar på o vill prata/vara med. Orkar liksom inte med mina föräldrar. Min bror har också fått nog... Han har en lägenhet men brukar bo hemma... nu har han flyttat till lägenheten igen o är bara kort hemma för att se hur ja mår o så.

Anmäl
2019-08-01 21:17 #4 av: engla16

Jag rekommenderar att köpa ett husdjur och gå ut och motionera! Typ en katt

Anmäl
2019-08-01 21:40 #5 av: Malou04

#4 min pappa är pälsdjursalergiker... o vi har inte tid för ett

Anmäl
2019-08-01 22:09 #6 av: engla16

Ok men känner du någon kompis eller någon som har ett djur så kan du kanske åka dit ibland

Anmäl
2019-08-01 22:24 #7 av: Malou04

#6 Ingen som jag pallar att vara med i mer en 1min 😂

Får väl börja bli social igen...

Anmäl
2019-08-01 22:34 #8 av: engla16

Aa det är bra

Anmäl
2019-08-01 22:34 #9 av: engla16

Aa det är bra

Anmäl
2019-08-01 23:07 #10 av: Lona

#3, Att din pappa har "börjat skita i det" kan förstås stämma men det kan också vara så att han inte vet hur han ska kunna hjälpa dig. Min pappa gick totalt i baklås när jag "kraschade" som tonåring. NU kan jag ju se att han var lika engagerad som min mamma men då upplevde jag honom mest som kall och krävande.
Jag menar definitivt inte att skuldbelägga dig, det är INTE ditt fel, men det är givetvis jobbigt att ha ett barn som mår förjävligt oavsett vilken sjukdom det beror på. (Hade lika gärna kunnat vara cancer, ibland är det lättare att jämföra med en konkret somatisk sjukdom. Det finns så mycket fördomar och okunnighet kring psykisk ohälsa.)
Det är bra att din familj finns där för dig och även att de fortsätter att ta med dig på släktträffar och annat. DU förstör inte, lika lite som någon med cancer förstör. Däremot kommer det alltid att finnas folk som inte fattar och som tror att man VILL må så och tex skära sig. Så småningom lär man sig att sålla bort de som inte begriper, eller åtminstone att kunna ignorera dem.
Sen kanske det inte är så pedagogiskt att skriva detta och jag menar inte att du ska skolka men skit i skolan för tillfället om den får dig att må sämre. Det viktiga nu är att du försöker fortsätta kämpa för din egen skull, inte för att klara skolan. Den går alltid att ta igen senare, men se till att skippa skolan på rätt sätt. Ha en dialog med dem så det inte klassas som "skolk" utan som sjukfrånvaro.
Jag vet dessvärre inte vad som kan hjälpa dig men du är inte ensam om att må såhär. Försök att inte ge upp och om det blir för tufft så snälla, ta kontakt med psykakuten. Ring 112 om det är riktigt illa. ❤️
Hoppas att din nya medicin blir ett steg åt rätt håll - vet du vilken de tänkt sätta in?

"Glass löser allt!" /Källa Glassgård, Öland
Toktantens dagbok - Om hästar, hundar och livet i största allmänhetBlomma

Anmäl
2019-08-02 10:07 #11 av: Malou04

#10 Vet att det inte är lätt för dom... det var därför jag höll det hemligt i början. Men jag försöker liksom... Hoppas väl att dom hinner inse att jag inte låtsas innan jag råkar göra något riktigt dumt.

Ska se om jag kan få ledigt från skolan. Förra året skolkade jag så... hoppas väl att jag kan bli sjukskriven istället för att bara skolka...

Inte helt säker vad dom hade tänkt ge mig... tror dom velade mellan två... jag är dock sämst på att komma ihåg namn, etc. haha

Anmäl
2019-08-02 17:40 #12 av: [Zingo.s]

#11 Jag var hemma från skolan hela nian pga ångest. Ettan på gymnasiet gick jag knappt och i höst ska jag börja tvåan och då ska jag försöka få höga betyg så jag kan få de jobb jag vill ha.

Anmäl
2019-08-25 21:40 #13 av: Malou04

Som någon/några kanske har märkt så har ja inte varit särskilt aktiv på senaste...

Men ja tänkte uppdatera er lite om mitt liv.

Ja har för det första undvikit min mobil ett tag o bara skrivit via snap med andra för att minimera stress o ångest. O så har ja försökt att bara må bar o njuta av livet.

Ja har gått typ tre dagar i skolan hittills (då ja inte orkar mer) Men när ja är där så känns det ok. Ja har liksom hittat någon som pratar med mig men inte kräver att ja svarar eller berättar allt om mitt liv o hur ja mår.
Sedan så har ja knappt druckit då ja fick mina antidepressiva tidigare än vad som var tänkt från början (skrev i en annan tråd om alkoholproblemen o iallafall så lyckades ja få en tid så nu har ja antidepp igen)
Har annars mått bättre än vanligt o till o med umgåtts med min familj (haha... kändes så stelt då ja knappt pratar me dom) Men dom är nu också mycket gladare o så.

Ja... de va typ de. Ja mår bättre o vill inte dö längre (om de beror på mig eller mina antidepp e lite svårt att säga men antar att det är en kombi)

Iallafall så uppdaterar ja er väl lite om hur det går i närmsta framtiden så får vi se hur det slutar...

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.