Hur "läka" och börja om?
Jag är 16 och ska börja gymnasiet om några dagar. Har inga vänner, mest på grund av att jag har isolerat mig själv i så många år. Jag är ärrad efter allt som hänt och känner att jag har tappat bort mig själv. Är rädd för människor och för att visa mig utomhus. Hur ska jag kunna börja om och våga skaffa ett liv? "Kortfattad" historia: Allt började när jag var 12. Folk började gå in i mig och kasta saker på mig. Satt alltid själv i ett hörn på rasterna. Jag mådde väldigt dåligt och blev svårt sjuk i anorexi och fick grov depression. Efter ett tag blev jag tvångsinlagd på sjukhus för min kraftiga undervikt. Fick ha sond och sitta i rullstol. På min första permission försökte jag ta livet av mig genom att ta flera burkar tabletter. Blev magpumpad och därefter inlåst på psyk. Där fick jag stanna i 1,5 år och mådde extremt dåligt varje dag. Efter 2 år kände jag mig redo att gå tillbaks till skolan. Allt gick bra första veckan men sen började allt igen fast ännu värre. Folk tog mina saker och slog mig. Satt alltid inlåst på toan och gömde mig på rasterna. Alla var fullt medvetna om vad som hänt så en ringde på Skype och sa att jag "gärna fick sända live på Youtube när jag tar livet av mig" hur ful och äcklig jag var. Många skickade även sms där dom förklarade hur glada dom skulle bli om jag gick o dog. Har inte gått i skolan under hela högstadiet men har jobbat upp godkända betyg hemifrån och har kommit in på ett gymnasium. Jag bryter ihop så fort jag tänker på skolan och vet inte om jag kommer lyckas ta mig dit någonsin igen. Klarar inte ens av att gå ut med hunden själv.
Kära du!
Det låter hemskt med den svåra mobbning du varit med om, att folk kan vara så grymma, eller barn ska man kanske skriva. Hur dåligt mår de inom sig? Att plåga andra för att må bra själv måste vara hemskt. De ser vilka de kan gå på. Jag var också hemskt mobbad som barn.
Min familj var fattig och sedan flyttade vi till ett nybyggt område dit många fattiga fabriksarbetare flyttade, så började mobbningen från barnen från rikemansområdet bredvid. Vi hade fula kläder, dåliga skor och såg väl annorlunda ut. Mobbningen var grov och hade mobilerna funnits hade vi nog fått som du, hemska meddelanden på den.
Fröken sade att vi nya barn blev -hackkycklingar- direkt på ett föräldramöte. Att våra föräldrar skulle se till att vi flöt in mera. Vilket innebar att vi skulle få finare kläder mm. Det fanns inga pengar. Jag började köra tidningar och hade kraften att ta mig ur min situation, men inte min lilla vän, hon drog sig tillbaka som du och isolerade sig. Men det finns hopp, du ska se på dig själv, inte de andra. Se ditt eget liv och framtid och tänka och planera för den, ge inte makten åt andra att mäta ut ditt liv. Se sanningen om dom! Du har chanser att bli och få bättre liv än dom.
Våga tro på dig själv-att du kan- man ska aldrig ge andra sin makt. Börja i det lilla, gör något du är bra på. Jag är helt säker på att du duger då din kraft kommer tillbaka att ta tag i ditt liv.Det är ditt liv som du kämpat för att födas till.
Har dina föräldrar kunnat hjälpa dig? Har du någon du kan anförtro dig till?
Jag har varit lärare många år på den gamla-OBS klinikerna, det är 20 år sedan. Många av de mobbade barnen har det gått så bra för, mobbarna har inte alla fått så bra liv. Jag önskar dig allt gott och tror att du kommer ta tag i ditt liv och forma det som du vill. Det är ditt liv! Kram från Wonnalesan!🌺(vi och alla mobbade ska ta tillbaka makten för våra liv)