Familjen

Orkar inget

2019-08-19 14:35 #0 av: lollouy

Hej! Vet inte riktigt var jag ska börja men gick ut gymnasiet i år. Har alltid varit väldigt högpresterande av mig och haft höga ambitioner, vill nämligen bli läkare. Så i gymnasiet var jag under dom 2 första åren bäst i klassen, hade högst medelvitsord o.s.v. Handlar såklart inte om att jag är något naturligt geni som inte behövt lyfta ett finger för att få högsta betyg, utan har lagt ner otroligt med tid på varenda minsta projekt och uppgift, att läsa inför prov och allt annat som rör skolan. Och det har jag gjort för att jag vetat vart jag velat efter gymnasiet och det är också därifrån jag fått motivation att orka. Vet inte riktigt vad som hände men i ungefär halva 2an började det gå utför. Blev otroligt skoltrött, tappade motivationen och började få sämre betyg. Jag orkade typ inte läsa på prov och blev alltmer obrydd i skolan. Sista året i gymnasiet är kritiskt eftersom det är då alla studentskrivningar är, men jag orkade verkligen inte läsa på studenten. Kändes verkligen som att det var fysiskt omöjligt för mig att ta fram boken och börja läsa. Skrev dåligt i prov, skrev dåligt i studenten, skolkade, missade alla deadlines o.s.v.  Det här blev värre och värre enda tills jag gick ut trean i våras. Har en teori om att jag tog ut mig så mycket under min första tid i gymnasiet att orken helt enkelt tog slut och inte räckte ända till slutet. Sommarjobbade inte den här sommaren för jag orkade inte söka jobb, vilket stack i mina föräldrars ögon och dom var ganska arga. Kunde utan problem sova 20 timmar i dygnet och få en hel dag att gå genom att bara ligga i sängen. Slapp inte heller in till läkare eftersom jag försummade min skolgång där mot slutet + orkade inte läsa på inträdesprovet + jättesvårt att komma in även om man är jätteduktig i skolan och läser. Jag vet inte vad som hänt med mig men mitt problem är att jag orkar ingenting, har sjukt svårt att ta tag i saker och skjuter upp allt. Har inte ännu heller sökt arbete och mina föräldrar blir bara argare och argare. Men förstår nog dom lite, fattar ju att det inte är hållbart att jag bara sitter hemma om dagarna och snyltar på dom, men jag vill ju inte heller vara såhär. Mamma skriker på mig typ varje dag och säger att hon skäms över mig, att jag plågar henne genom att vara såhär, jag sårar henne genom att vara såhär, det kommer aldrig bli nån läkare av mig o.s.v. och pappa håller med. Blir såklart ledsen då dom säger så, men förstår dom på ett sätt då de enda dom ser är att jag bara ligger härhemma och latar mig, men skulle aldrig kunna säga så åt mina egna (framtida) barn och kan ju inte heller öppna upp mig för dom då dom bara skriker och är hysteriska. Vet inte heller hur jag ska komma in till läkare för orkar inte läsa på inträdesprov fastän jag har all tid i världen. Måste också skriva om en del studentskrivningar i vår för att mamma och pappa vill, och nog vill jag också höja mina betyg och på så sätt ha större chans att bli läkare, men hur fan ska jag orka med det + läsa på inträdes + eventuellt/förhoppningsvis jobba? Mamma stör sig också av nån anledning på att jag inte tränar eller rör på mig så mycket (en annan sak jag inte orkar), så hon har knåpat ihop ett tränings-/motionsschema åt mej som hon vill jag ska följa varje dag (handlar inte om att jag är överviktig). Orkar inget av det och ju mer jag inte orkar, desto argare blir mina föräldrar. Har fortfarande svårt att komma underfund med ifall jag är extreeemt lat eller om det är något allvarligare fel på mig. Vet inte vad jag ska göra och vet inte vad jag vill. Vill inte sitta här och göra ingenting och ruttna bort, och vill ju slippa in till läkare nästa år, men ser inte hur det kommer vara möjligt för som det ser ut nu kommer jag inte klara det, och är orolig för hur det kommer gå med mig. Vill att mina föräldrar ska lugna ner sig, men förstår inte mig själv så vet inte hur dom ska kunna förstå mig. Värt att tillägga är att jag aldrig känt mig deprimerad eller nedstämd under längre tid, isåfall typ likgiltig/apatisk. Till exempel så tänkte jag inte få studenten för hade en uppgift på hälft, och fastän jag visste att jag inte får studenten om jag inte har den här uppgiften klar, sköt jag bara på det och gjorde den aldrig. Men min lärare hade haft överseende med mig och låtit det passera, så då resultaten kom hade jag nog blivit student ändå. Vet helt enkelt inte hur jag ska göra, hur jag ska kunna hitta orken och ta tag i saker. Skriver mer i kommentarerna om jag kommer på nåt.

Anmäl
2019-08-19 15:25 #1 av: Namiko

Ta kontakt med vården och se om du kan få någon hjälp där. Du kan helt enkelt ha blivit utbränd och då handlar det inte om lathet (inte för att jag tycker att det låter som lathet ändå), det finns helt enkelt varken energi eller motivation till att göra något då. Är det inte utbrändhet så kan det vara något annat fysiskt eller psykiskt som ligger bakom. Hur som helst är det värt att kolla upp så du kan få hjälp att komma tillbaka och uppnå dina drömmar.

Tell someone you love them today, because life is short. But yell it at them in German, because life is also terrifying and confusing.

Anmäl
2019-08-19 15:43 #2 av: Maria

Så ledsamt att höra att dina föräldrar pressar dig så istället för att vara oroliga för dig och hur du mårLedsen

Försök att sök vård precis som #1 skriver. Det finna alla möjligheter att läsa vidare sedan när du mår bättre.

/Maria

 

Anmäl
2019-08-19 16:13 #3 av: Sindri

Ett av mina barn brände ut sig, och jag blir så upprörd över dina föräldrars oförstående, speciellt när de vet att du presterat och jobbat så hårt. Det du beskriver är typiskt grund för utbrändhet.
Du bör omedelbart ta kontakt med vården, du behöver stöd psykiskt, och kanske du även rubbat processer i kroppen som gör att du fått näringsbrist.
Om du inte vet vart du skall ringa så börja med 1177. De kan ibland t.o.m. hjälpa till att boka tid. När du fått kontakt med vården så bör de också prata med dina föräldrar och få dem att förstå.

Och du (och framförallt dina föräldrar) måste ha tålamod - det tar lång tid att läka kroppen och man får inte stressa på den. Tack och lov hade vi ekonomiska möjligheter att stötta vårt barn, jag hoppas dina föräldrar kan och vill ställa upp för dig ett tag.

Du bör kanske inte sätta igång att hårdträna nu, men promenader, helst i naturen är läkande för kroppen, men räkna med att du behöver minst ett år för att läka. Regelbundna vanor och sund kost gör också sitt till för att läka kroppen. Att du får skäll och blir attackerad för att du mår dåligt är verkligen inte bra.  Du behöver kärlek, omtanke och stöd. Du måste vara mer tydlig över hur du mår och inte stänga in dig i din bubbla. Jag hoppas verkligen du får dina föräldrar att förstå, och att de kan stötta dig.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.