Måste skriva av mig

(x) ätstörning, självmordsförsök, självskade

2019-10-05 23:01 #0 av: Shia1

Jag, måste tillhöra bland de universums mest korkade personer. Jag förstår inte varför jag gör om allt detta om och om och om igen. Jag förstår inte VAD som i hela som är fel med mig. 

Jag är 16 år nu, går 1 an på gymnasiet, estet bild och form. Bor på en hästgård m 7 hästar varav en är min. Har de bästa vännerna jag kan ha. en fantastiskt bra klass, bra lärare, bra skola. 

Jag vet inte när det började, men misstänker i 4-5 an. Minns jag var väldigt besatt av vågen och vad jag vägde. Har svaga minnen från 35,38 sen ned till 36, upp till 42, tänkte jag ska under 40, ner till 34, tänkte aldrigöver 40, sen var jag 45, 47, 42 osv ni fattar. Var väldigt besatt av vågen tidigt. m tanke på min längd, alltid varit lång, tror jag att det började väldigt tidigt. Lärare började vara oroliga i 4 an....

minns vi for till Rhodos senare det året och åt pizza där så himla mkt, när jag kom hem skulle jag skärpa mig sa jag för mig själv. Började 6 an, ny skola, ny klass. En bra klass m bra lärare, kompisar. 

Började rida två gånger/veckan på ridskola och vara mer i travstallet hos travtränaren och rida en av travhästarna där i skogen söndagar. Fick ganska snabbt höga krav på. mig själv, och väldigt fort noterade lärarna det och minns hur de sa till mig att jag skulle vara försiktig så jag er pressade mig för hårt, att jag kanske fixar det nu men att jag kommer krascha innan nian om jag pressar mig för mycket. Jag skrattade och log och sa att jag fixar det här. Att de ej behövde oroa sig. Innerst inne hade jag dock en orolig känsla...

6 an gick ändå helt okej, mådde inte bra men dolde det väldigt bra. Skippade ofta frukost, åt sällan lunch, osv. 

Minns inte så mycket från sommaren, men gick upp en hel del. (kan säga att iochmed jag växt har jag aldrig kommit ned till vikten jag var på när jag började, vilket är gsk naturligt osv.)

I sjuan kan man verkligen säga allt rasade. rasade i vikt, (kommer inte nämna siffror)

men var nog på lägsta vikt/min längd där... började spy, skära mig själv. frös konstant... åt aldrig skollunch, var otroligt aggressiv mot mina vänner och stötte ifrån dem. När de var oroliga vart jag arg på dem eller skrattade bort det. 

Minns en gång de sa allihopa "Ifrån" och sa jag skulle dö om jag fortsatte såhär, att de ej ville jag skulle dö. 

Frös konstant, mina händer var blåa... men va aldrig yr här. det kommer först senare.

Minns första gången jag spydde, var under höstlovet. Satte på duschen och kröp ihop över toaletten. Smärtan skar genom hela min kropp, mina tårar forsade ner,snoret rann, och min mage vändes ut och in. Där och då lovade jag mig själv att ALDRIG göra det igen.... två dagar senare satt jag där igen...

Min dåvarande mentor och sv lärare bad att få prata m mig efter en eng lektion. Var livrädd, satt å skakade hela 35 min vi pratade.

jag ljög, ljög, ljög. DÄR hade varit det perfekta tillfälle att bara berätta allt. ÅNGRAR verkligen det där...

Hon frågade hur jag mådde, bra, är det verkligen så? 

Efter det där samtalet, insåg jag att jag behövde dölja allt bättre. 

kan tillägga att här kom en ny häst till stallet som fick bli min passhäst. Han har räddat mig fler än en gång och idag är han min. hade aldrig varit här utan honom...

Över jul åt jag massor... Gick upp allt jag gått ned och mer.. Men, trodde folk skulle kommentera men ingen gjorde det. när jag sa jag faktiskt gått upp 10 kg, sa dem att det inte syntes. att jag skulle behöva gå upp 10kg till. 

Ärren på mina ben blev fler och fler, mina kompisar såg dem. 

lärde en kompis till mig att spy... för att rädda mitt eget skinn, så hon ej skulle skvallra om mig. ångrar det något grovt för... hon gjorde det mer och mer osv. 

Förstår inte hur jävla dum jag var, jag visste hur fel det var.

Mina kompisar försökte nå ut till mig, jag isolerade mig. Mina lärare förstod det ej var bra, jag ljög och sa det var bra.

Gick till kuratorn där, vt i sjuan. Var livrädd men visste det var fel att spy osv. Ville inte leva och beslöt att ge det en sista chans. Gick till kuratorn och sa. "jag spyr... spyr upp mat"

Hon var bra, hon kontakta mina föräldrar. de reagerade chockat men sen var det som inge mer. Skolkuratorn skulle skicka remiss någonstans, men den tappades bort och fick aldrig någon kallelse(tror det var BUP)

Sommaren... Mådde riktigt dåligt. Allt var kaos, kände mig inte hemma, stallet var mitt hem. I stallet var jag mig själv, glad, lärde mig mycket och utvecklades snabbt, vågade pröva och var inte rädd för att göra fel för visste att världen ej skulle gå under då.

vi for till höga kusten några dagar. Minns att här började tankarna på att ta mitt liv komma på allvar. 

Men började må bättre i mitten på sommaren, började kunna slappna av... men då började jag oroa mig för skolstarten. Dagen innan skolan började grät jag... jag var så jävla rädd. 

jag rasade i vikt snabbt, var nära att svimma flera gånger på idrotten. Bråkade massa med mina kompisar, isolerade mig. Stötte ifrån mig dem. de ville hjälpa, jag ville inte ha hjälp. Lärare försökte prata m mig. andra i klassen började notera. Minns att en av killarna minns jag frågade mig i korridoren vid skåpen. " Äter du någonsin hemma? " " ?? heh, vad för fråga är det?" "du äter ju aldrig i skolan, och dina föräldrar måste vara oroliga"

Allt rasade mer och mer.. försvann... som man kompisar förklarade. bestämde mig för att ta mitt liv. Men var först tvungen att bete mig som skitstövel till mina kompisar, för då skulle de ej sakna mig tänkte jag. minns att fredagen den 13 i oktober pratade jag med min mentor och so lärare, Han var orolig osv. Sa att han såg jag ej mådde bra osv,att han ville hjälpa. att jag alltid kunde komma till honom. Jag log och sa det varit tufft men att jag mådde bättre. Måndag... 16 okt...for till skolan, och efter idrotten skulle jag hem å hämta en sak sa jag. cyklade till bron..

skrev mitt brev, grät.Här stannade tiden. allt var tyst, det var bara jag och resten var en dimma. Hade panik, en sån fruktansvärd panik, Tankar strömmade i huvudet och allt jag ville var att sluta tänka. Klev över staketet, släppte taget. tog ett steg närmare kanten. kollade. var en solig höstdag. helt plötsligt kände jag ingenting. 1,2...

Ljudet av en bil som tävrstannade fick mig att "vakna" En äldre dam hoppade ut och kom fram. Minns inte vad som sades, men hon sa ngt , tog tag i mig, höll mig riktigt hårt, jag grät bröt ihop. Min telefon ringde hela tiden (såg senare det var polisen/ambulansen som ringt mig) klev över till rätt sida. Då kom i ilfart en bil. Ur hoppade skolfritidsledaren innan skolkuratorn ens hunnit stanna bilen, och ur andra dörren min kompis. Skolfritidsledaren rusade fram till mig och kramade mig. Jag grät och skakade. Men kände en enorm lättnad. Det var över nu. 

Mina kompisar hade blivit oroliga, och när jag ej svarade sprungit till skolkuratorn som ringde mina föräldrar som ringde 112. Hon hämtade skolfritidsledaren och de och en av mina kompisar hoppade in i bilen. Min andra kompis, stannade kvar. Hon var rädd hon skulle göra det värre för vi hade bråkat dagar innan.  Hon berättade senare att hon var livrädd och suttit gråtit och skakat under lektionen. De andra i klassen reagerade på att jag var borta och när de såg hur hon såg ut vart de oroliga och undrade vart jag var och vad som hänt. 

Iaf. for vi tbx till skolan där mina föräldrar kommit och vi for sen till BUP. 

Sen är allt en dimma, minns det var mkt bup möten, mina kompisar var i chock och rädda. de mådde dåligt och de trodde det var deras fel. Mina lärare var i chock. min so lärare/mentor kom en morgon när jag satt i korridoren inför en lektion och frågade hur det var. sa att han var glad att jag inte hoppade. att jag alltid kan komma och prata med honom, att han alltid ska göra vad han kan för att hjälpa. 

Mina klasskompisar gav mig kramar och tvingade mig att lova att säga till om jag mår så pass dåligt igen. Mina föräldrar var i chock och livrädda. 

Bup möten hit å dit,olika personer. Jag ville gå ned i vikt igen så började ljuga allt var bättre. Fast jag ville ta mitt liv så sa jag inte det. Det kändes som att min fasad bara pang försvann ned. 

drog jag ned stresstempot i skolan? nej. blev maten bättre? nej.

Jag madde mycket sämre. Tankarna var hela tiden på mitt självmordsförsök. enda gångerna jag var mig själv var i stallet. Där hade jag min passhäst. även de andra hästarna i stallet jag hjälpte å red in å red. 

Våren i åttan vart allt sämre... skar mig mer och djupare. Spydde upp till 4 gånger/dag de dagar jag åt vill säga. Ibland gick 3 dagar utan jag åt annat än drack vatten. 

min mentor/so lärare försökte prata med mig gång på gång på gång. Bröt ihop under prov, bröt ihop på lektioner, panikattacker på toaletterna. Satt ibland 20 min på toaletten i fullständig panik och gråt. Bar alltid m mig ngt att skära mig med. Skar mig 2-3 ggr/dag. 

Sommaren jobbade jag och sålde glass. jag var i stallet 8-13 och jobbade 14-21 iprincip varje dag. for hemifrån 7 och kom hem 22. 

Jag skippade maten så ofta jag kunde. Kastade den i buskar, soptunnor osv. 

Åt dock mkt glass. överlevde nog tack vare det.

Men jag mådde mkt bättre. Att jag gjorde något hela tiden, Helt plötsligt kunde jag något mer. sälja glass, kassa, disk, kaffe osv 

var yngst på jobbet, fick beröm typ hela tiden, var så glad. både där och i stallet. 

Till hösten började jag nian, slutade gå till BUP. Men började gå till skolkuratorn. fortsatte med maten och det blev sämre å sämre å sämre. Hade lite nya lärare och min sv /eng lärare frågade vad det var som hände med mig. jag sa inget. 

Vi flyttade ut från villaområdet till på landet. Var så glad där ett tag och trivdes direkt i nya huset kändes som hemma direkt. Om det bara inte vore för maten hade allt kunnat bli bra. 

Åt mkt över jul igen.. Efter det bestämde jag att 2019 ska jag lyckas bli smal. skolan började. Allt vart kaos. rasade i vikt, mamma kom på mig, for överallt, skolkurator, vc, sjukhus, ungdomshälsa, Bup, utredning, bud i annan stad. Jag var ärlig, för tänkte att det ask vart minst hemskt då. 

minns en i Bup/sjukhuset sa att hon inte skulle tveka att lägga in mig, att jag var sjuk. och gick jag ned med skulle d göra det. här kom hotet om dra in ridningen. 

24 mars fick jag ätstörningdiagnos, depression(å så ngt som va typ depression fast lång tid?)

Vart av m all ridning och träning. där dog jag. Bokstavligt. när jag kom t skolan nästa gång. frågade min sv/eng lärare vad de gjort med mig. var 2 v sen jag sist var på skolan då. Hon sa att jag helt tappat den lilla gnista jag hade kvar och såg helt tom ut. "de tog bort ridningen" hon vart helt frustrerad på dem över sättet de gjorde det på. för,,, hon såg smärtan i att jag ej fick rida. 

Sen tog de bort skolan. fortsatte gå ned i vikt, fick typ bara vara på mitt rum. Fick inte baka, och fick inte laga mat, fick knappt ens vitsas i köket. 

Det tog bort allt jag hade, ridningen, bakningen, skolan.Fick vara i stallet för mina föräldrar 1-2 förmiddag/veckan men inte mocka, fylla hö, vattna eller ngt, end typ smörja sele/sela/borsta. fick även vara med och kolla på min ridlektion varje tisdagkväll. följde med min kompis. Minns första gången. Min gamla ridlärare kom då och frågade hur jag tänkt rida i de där skona. "ska ej rida..." "va? varför" "får inte... träningsförbud" Hon kom tillbaka senare å sa hon pratat med vår ridlärare och de bestämt jag ska stå med nere i manegen för att jag lärmig bättre där och ser från en helt annan vinkel. 

Jag märkte dock här att många stöttade mig. så många fler än jag kunnat tro. 

Jag Mådde extremt mycket sämre, var flera gånger påväg att ta mitt liv men stod ut. Var yr konstant, frös, skakade, kunde knappt gå i trappen. 

en natt trodde jag att jag skulle dö. Skulle gå på toa och allt skakade, snurrade, kunde knappt andas osv. svimmade. 

efter 6 v började jag rida smått igen, och efter 9 veckor fick jag tillåtelse från BUP att börja rida. (ljög från dag 1 utan rinding att jag mådde bättre och "åt" för att få börjarida så snabbt som möjligt igen)

Grät nästan av lycka när jag skulle sitta upp. Fick dock knappt upp sadeln och var dödsslut efter 5-10 min av skritt... träningsvärk hela kroppen men överlycklig. 

här började jag kämpa delvis, men främst ljög för BUP. tänkte att så fort jag blir av med dem kan jag gå ned igen. 

att rida igen var en stor lycka. men var rädd...osäker, för min balans var borta. Var nästan nybörjare igen.  Första dressyrträningen igen var jag livrädd. Men min tränare log mot mig och frågade om jag var taggad på att rida igen? ja. 

det passet red jag otroligt hemskt.vågade knappt trava. bröt av ofta. Min passhäst fick mig att börja se framåt. slutet på maj flyttade hästarna hem till oss. När sommarlovet började var jag på företagsutbilndning och lärde känna många nya människor och prata med nytt folk. startade upp ett eget café. Mina dagar bestod av att jag bakade 8-22 och red 23-02 och sov 02-8.

var inte en enda dag på stranden XD

cafét var en succé, det strömmade in folk. var livrädd det ej skulle komma någon men det var kö ut utanför dörren flera gånger!

Skolan började. 1 an på gymnasiet, bild. ny klass, skola, lärare. direkt hittade jag och  2 till varandra och blev en grupp. fantastisk klass på 21 pers. engagerad, glada lärare. 

den 3 sep blev jag friskförklarad, och samma dag blev jag även hästägare. Fick min passhäst. 

Hopptränar varannan v och dressyrträning varannan v för tränare på ridhuset. kan verkligen rida nu. På idrotten kan jag verkligen ta i, och fixar det. Allt blir verkligen bättre. Inte helt frisk ännu.. tankar osv fortfarande kvar men är på god väg frammåt. Av m BUP så behöv ej oroa mig för dem åt 1 kg godis förra helgen- denna vecka. åt kinamat förra helgen och thaimat och godis igår. Måste bara lära mig att äta lagomt och få med allt jag behöv få in och inte falla tillbaka. 

Men går till skolkuratorn som är bra, för vill ej falla tbx. Räknat ut han är den 18 jag gått till. på 2 1/2 år...

jag fattar inte att jag hållit på med det här i över 5 år... Jag måste hålla mig på den bra sidan nu.. för mitt mål är att efter gymnasiet att komma in på beridarutbildningen. Och sedan jobba som beridare och utbilda och tävla dressyr eller hopp.

att näsa år kunna tävla med min häst. vänster galoppen är så svår men tids nog så.

jag vill ha roligt de här tre åren på gymnasiet.  

Detta vart väldigt långt....Men ville skriva av mig och få med det hela. 

jag är jäkligt glad jag har såpass bra människor runt omkring mig. som jag vet stöttar mig. 

Anmäl
2019-10-06 09:40 #1 av: silverfiisk

Du är grym som fortsätter kämpa fast det säkert är jättejobbigt och svårt! Det är tydligt att du är stark, du ger inte upp. Du kommer att klara det, det är jag säker på. Fortsätt kämpa, förhoppningsvis kommer det en dag då de jobbiga tankarna är borta och du inte tänker så mycket på vad/hur mycket du äter.
Hoppas att du mår bra och är glad, för det är du värd. Du är jätteduktig som kämpar och faktiskt tar emot hjälp!

Anmäl
2019-10-06 10:39 #2 av: MEML

Okej, förlåt. Jag håller på att gråta, dels för detta. Men också för andra grejer.

Du är så stark! Och jag vill att du ska veta att du har människor som bryr sig.  Alla personer som hamnade i chock och var rädda den dagen då du skulle ta ditt liv. De älskar dig, det vet jag.

Fortsätt att kämpa och se det roliga i livet! Alla vi här som läser detta ser att du är så stark och inte ger upp!

I am that I am

I will never give up my Pride


Anmäl
2019-10-13 12:55 #3 av: Shia1

#1/#2

HjärtaTack

Jag tror, att den dag jag väl tagit mig ur allt det här kommer jag tagit många steg framåt. Finns mycket jag ångrar. Men samtidigt gör detta mig till den jag är. 

Om än det mesta fortfarande är kaos och känns som kaos, så är det ändå mer under kontroll eller vad man ska säga... Slipper liksom den här skammen kring att dölja allt och rädslan att bli påkommen, för ärligt.. var som mest rädd innan någon kom på mig. sen har rädslan minskat allt eftersom. 

Insåg faktiskt häromdan,,, att trots alla middagar, godis, kakor allt jag ätit. jag må ha gått upp men ligger ändå stabilt. Inte gått upp 1 kg sen i april/maj. eller ja, pendlar ju 1 kg hit å dit, men överlag samma. Och där i april/maj var jag livrädd att om jagskulle fortsätta äta skulle jag fortsätta gå upp i vikt. helt fel.

Jag vill inte sabba allt som är nu, har allt perfekt egentligen. Min häst är superfin att rida och jag börjar bli bättre å bättre i sadeln. For igår ut och red i 2-2.5 h, hade innan kört honom 1.3 mil dessutom XD Och var bara så härligt!

i fredags tog han galoppen direkt, min reaktion var att sitta och skratta. För sån är jag, känns det bra när jag rider så skrattar jag och tänker "är det såhär det känns när det är enkelt?"

Likadant vet jag att han nästa v kan vara svår igen men att han sen kommer bli fin igen. Ungefär så tänker jag kring mig själv. det finns bättre å bra dagar, men kommer sämre dagar men efter de sämre dagarna blir det bättre igen. basicly börjar man aldrig om, för allt man gör hamnar i ens bagage. 

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.