Måste skriva av mig

(X) Skriva av mig #15

2019-10-18 12:41 #0 av: MEML

Hej. Den förra tråden blev så lång och kommer snart att stängas så tänkte att en ny Skriva av mig tråd kunde vara bra.

Om admin inte tillåter att en en vanlig medlem gör en ny så ta bort den och jag ber om ursäkt.

/mvh

MEML

Inga problem att göra en ny tråd, här är länken till förra tråden: LÄNK

Och så kommer vi alla ihåg att skrivreglerna gäller även här och håller god ton i tråden! Tummen upp

/// Moderator

I am that I am

I will never give up my Pride


Anmäl
2019-10-18 22:38 #1 av: Shia1

Blir tokig... knappt två månader har jag gått nu i gymnasiet..

Hade hoppats på nystart vilket det var! första veckan var fantastiskt!

Jag var jag och ingen visste om mina problem eller bakgrund!

efter någon vecka började dock fasaden brytas ned gång på gång och sen pang bom. 

Började gå t skolkuratorn för att försöka undvika allt detta... undrar hur det blivit om jag ej gått dit. förmodligen mkt värre å snabbare. 

Tydligen är flera oroliga för mig sa kuratorn idag på samtalet. en-några hade gått till en kollega till honom som gick till han då. 

Blivit jäkligt svårt att prata på samtalen...liksom är fullständigt kaos i mitt huvud och hjärnan tänker hit å dit och jag får inte ens till några ord inom mitt huvud... än mindre ut. 

Min mentor samt andra huvudlärare vet om my story. vilket ändå känns rätt så skönt. spec pedagogen vet om å hon är m på typ varje lektion så det är å skönt.  

Jag förstår bara inte vad som är jävla felet på mig... inte ens gått ned ngt i vikt hittills pga ätit som tusan om helgerna osv... 

Allting borde vara perfekt nu. Eller är det för att allt är bra som jag nu har möjlighet att tänka på mig själv... försöker hela tiden uppehålla mig med saker för att slippa tänka har jag insett. 

har gått två månader och redan nu är lärare å klasskompisar oroliga... de vill hjälpa, de ber mig säga vad de kan göra för att hjälpa, svaret är,jag vet inte.

Jag tror inte att någon kan hjälpa mig. Är jag själv som måste fatta det där jävla beslutet...

Borde sluta tänka på vad jag skulle gjort annorlunda för 4 år sen och istället göra det annorlunda nu...

Anmäl
2019-10-19 11:27 #2 av: MEML

#1 Ta det lugnt Shia1. Att läka sig själv och återhämta sig tar lång tid. Och du kommer att känna såhär många gånger. Det ända du kan göra är att fortsätta att kämpa och ta din tid när du pratar med tex till din kurator.

Kaoset i ditt huvud finns såklart kvar och kommer kanske finnas kvar i bakhuvudet för alltid. Klandra inte dig själv för kaoset, för du är förvirrad och du kämpar fortfarande med detta.

Och nej. Allt borde inte vara perfekt nu när det var typ i mars som du sökta hjälp för detta. Inget blir perfekt, tro mig. Och det är det som är det bra med det. Allt kan inte bli helt perfekt. Det finns bristningar i princip allt.

Låt dina vänner och lärare veta när de kan hjälpa dig.  Ta din tid att återhämta dig och tänk på hästarna, bakningen och så vidare.

Det finns någon som kan hjälpa det. Visst, du måste fatta det beslutet själv. Men dina vänner och nära kan hjälpa dig att fatta ett beslut.

---------------------------------------------------------------------------

Jag är förstörd igen. Den kommentaren av henne, fick bägaren att rinna över.

För att inte nämna deras riktiga namn så kan vi kalla dem Drew och Clarisse.

Drew sa alltså till mig "Kom nu, det är kallt ute. Clarisse ser bara oss som slavar som ska hänga efter henne"

De säger så mycket skit om varandra till mig och nu får det räcka.

Jag sprang uppför trapporna till mitt skåp. Hämtade halsduken. Full av ilska springer jag ut igen och upp för trapporna på andra sidan. Tillbaka till mitt skåp, hämta chromebooken och hörlurarna. Ser dessa två "kompisar" sätter mig en bit ifrån sätter på hög musik i hörlurarna. De vill att jag ska komma till dem.

Jag skrek. "Lämna mig utanför! Så som ni gör mot varandra bakom ryggen mot varandra!?" Och tystare muttrade jag. "Falska vänner, bara falskare för var dag som går" De skrattade åt mig, de skrattade åt mig.... låtsades som inget.

Jag gick in på toan och satte mig på golvet gråtandes med den låten i hörlurarna som jag gillar så mycket.

Jag satt och skakade och i princip mässade. "Låt mig vara. Jag vill inte ha något med er att göra"  Det sparkades på dörren, men jag brydde mig inte.

Efter att låten var slut så gick jag ut. Helt uppriven skulle jag gå till skåpet, ångrade mig, ångrade mig igen för jag kom på att jag behövde mina spanska grejer.

Jag satte mig ute i trapporna i väntan på lektionen när min klassföreståndare kom upp för trapporna. Hon såg att jag var fokuserad och liksom borta. Undrade ifall jag var ok. Jag ljög. "Ja, bara trött"

Jag svär vid-. Detta får vara nog. Jag märker allt mer hur falska vänner de är. De ljuger för varandra. De kallar varandra dumma i huvudet för mig. Den ena säger att den andra är taskig för mig. Jag står i mellan och kvävs.

Jag skiter i vilket. Jag ska visa vilka skitstövlar dem är. de ska se min ilska och besvikelse. Och nej, jag tänker inte slåss eller säga detta till andra elever.

Jag ska bara ignorera dem och säga till var en av dem hur de behandlar varandra. Helst när de står bredvid varandra.

Lärarna får gärna springa efter mig och fråga vad som står på. Varför ska jag då inte säga. "Ursäkta, jag har bara två j*kligt falska vänner. Något problem med att jag är arg på dem och inte hänger med dem igen?"

Mina händer skakar nu och har varit kalla sedan igår. Så jag ska gå och värma dem i Miras varma päls.

Jag är hellre ensam i skolan än att hänga med sådana "vänner"

I am that I am

I will never give up my Pride


Anmäl
2019-10-20 15:49 #3 av: Calcifer

#2 Ledsen att behöva tala om det, men om de talar OM varandra TILL dig, talar de också om DIG till VARANDRA. Såna människor gör alltid så. Jag har alltid aktat mig noga för de som är så villiga att snacka skit om andra människor bakom deras ryggar - garanterat gör de då detsamma om mig.

Så ja, dissa dem omedelbart. Varför de satt och skrattade var väl förmodligen för att de har sina inside jokes om dig när du inte är med också. Och såna människor kommer aldrig få uppleva en äkta, riktig vänskap, utan kommer förbli såna som har bara falska vänner där ingen egentligen kan lita på varandra.

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2019-10-20 16:27 #4 av: MEML

#3 Du behöver inte vara ledsen för att säga det.
Jag är arg och fattar detta. De gör förmodligen så mot mig med varandra.
I prefer to be alone now

Värsta är att jag har blivit sviken så många gånger att det kommer förmodligen att bli svårt för andra att få mig som vän. Just för att så många vänner har svikit mig eller startat bråk.

Jag börjar misstro människor allt mer...

Jag sitter faktiskt nu på kyrkogården och njuter av att vara ensam. Och tänker. Varför beter sig så många människor så konstigt?

I am that I am

I will never give up my Pride


Anmäl
2019-10-22 15:26 #5 av: MEML

Jag. Rent. Ut. Sagt. Hatar. Dem

Hur ska jag göra på fre när vi har musiklektion... jag jobbar med dem med en låt och den ska snart vara färdig. Jag måste prata med läraren imorn eller på tors...

I am that I am

I will never give up my Pride


Anmäl
2019-10-22 22:52 #6 av: Shia1

Har NK prov på torsdag och känner mig faktiskt redo för det. Vi har det rätt så lugnt så har kunnat lägga fokus på att börja plugga inför det. Haft studietid att plugga på också och försökt plugga hemma också. 

Snart har halva terminen gått. Ärligt trodde jag att jag skulle krascha totalt. Men grejen är att, "det enda" som kraschar mig nu är min ätstörning/mig själv. Liksom. skolan- hittills ingen press alls känns det som. Är snarare så att alla lärare är rädda att vi ska känna stress å pressade. 

Och det känns så bra för plötsligt är inte skolan det där jobbiga. 

Luncherna är jobbiga. men försökt börja ta lunch. åt lunchen i fredags, för andra gången denna termin XD(första var inför bud mötet, var rädd ifall de skulle väg mig)

och idag tog jag en halv örtstekt potatis och 1 skiva mjukt bröd. fixade inte å ta mer men att ta lite och äta upp är ju alltid något framsteg... 

jävligt tacksam över mina vänner. idag tex, var 100 på de skulle kommentera jag måst äta å va typ påväg å bryta ihop. min ena kompis säger. 

"wow, 1/2 potatis och bröd! är ju fan stolt över dig!"(och hon menade det)

Har bad om 3 veckor m klassen... alright, vet en som skärt sig också, och antar mina kompisar sett mina ben när vi bytt om i idrotten och säkert någon annan förhoppningsvis. De har sett mina armar om de tänkte på det första veckorna(hade t shirt då det var varmt)

meen... mina lår är inte så vackra... min arm har jag ändå accepterat, liksom de syns som bara om man kollar på just det (alright, i våras när de var nyare å vips blev 28 grader varmt= t shirt i skolan såg en av mina nyare kompisar först vid lunchenXD Höll på dö i skratt dock. Hon såg typ livrädd å i chock å fastnade i blickenXD 

de visste mina ben men ja. 

iaf, klassen i sig gör mig ej nervös, menar de vet typ halverst om mina problem. (gsk obviously) 

heh.. men idrottsläraren om hon ser mina ben XD känner att lärarna inte blir mindre orolig av det, om än min mentor osv vet. 

över ett år sen jag sist badade, och minns det var svinkul att simma. 

Anmäl
2019-10-23 09:51 #7 av: MEML

Har snackat med musikläraren och det känns bättre. Så hon och min Eng lärare vet att vi tre är ovänner.... men inte riktigt hur.

I am that I am

I will never give up my Pride


Anmäl
2019-11-02 17:50 #8 av: MEML

Jag lyssnar på låten om och om igen. Jag vill skrika. Jag vill gråta. Ja, jag vill slåss. Allt är bara fel. Jag börjar att tappa motivationen för skolan. Allt jag orkar är att lyssna på musik, rita, kolla Netflix och sova. Och ta hand om Mira, men knappt det.

Jag har rivmärken på armen. Jag har gjort dem med hjälp av en säkerhetsnål.

Jag orkar inte. "Vänner", skolan, systrar och en människa som jag älskar som är sjuk. Min röst, det känns som om jag inte kan prata längre.

Men jag gör mitt bästa i skolan även om jag inte vill. Även om min motivation nästan är borta. Jag ser inte den meningen längre. Jag hör inte mig själv säga "Jag ska gå på den gymnasieskolan!"

Jag blickar inte så långt framåt längre.

I am that I am

I will never give up my Pride


Anmäl
2019-11-03 12:52 #9 av: Själshjärta

#8 Blomma

Anmäl
2019-11-04 17:21 #10 av: Shia1

Åt just 1 sport choklad och 62 g annan choklad...
Hate myself...
Fick B på matteprovet dessutom... Hade alla e och c p men bara 2 av 7 a p.. Begriper inte hur jag kunde skriva så dåligt. Just å Pass B....

Anmäl
2019-11-08 23:59 #11 av: MEML

#10 Don´t hate yourself. Du betyder så mycket för så många människor.

----

Var på gymnasiemässan idag och gick runt till olika skolor. Två öppet hus ska jag till. Det var okej på mässan. Väldigt mycket folk dock.

På Hkk lektionen så gjorde vi ugnsbakad potatis med Rhode Island sås och det var så gott att jag dör...

Och så blev jag halvt vän igen med en av tjejerna. Kommer dock inte lita på dem lika mkt som innan eller vilja höra något skit. Men vi är inte fiender eller vad man nu ska säga.

I am that I am

I will never give up my Pride


Anmäl
2019-11-09 14:19 #12 av: Calcifer

#11 Ibland räcker det att åtminstone inte gå omkring och hata varandra. Nu när jag blivit mycket äldre än tonåring har jag insett att jag gärna, om det går, avslutar vänskapsrelationer på bra sätt. Även om det är så att vi verkligen inte kan vara vänner föredrar jag att man åtminstone inte kliver ur varandras liv med en massa extrem ilska. Ibland går det inte, ibland är folk arslen, men det brukar kännas skönare, speciellt när man måste träffas ibland, att man inte blir upprörd av att se dem.

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2019-11-11 09:00 #13 av: MEML

#12 Ja. Det är ju mycket bättre.

Dock så frågade tjejen samma dag som vi hade varit på gymnasiemässan med klassen ifall jag ville följa med dagen efter dit med henne och en annan tjej som jag också bråkade med. Jag tackade dock nej.

I am that I am

I will never give up my Pride


Anmäl
2019-11-13 09:58 #14 av: MEML

Vi är vänner igen alla tre. Men som sagt har jag inte ett lika stor förtroende och vill inte höra några hemligheter. Visst, om de behöver prata ut sig om något har hänt i skolan eller hemma så finns jag där. Men inte när de ska snacka skit.

I am that I am

I will never give up my Pride


Anmäl
2019-11-13 10:33 #15 av: MEML

Fick reda på att jag har A på biologin! Har höjt mig från ett B.

I am that I am

I will never give up my Pride


Anmäl
2019-11-22 13:00 #16 av: MEML

Är så trött på skolan och en person som jag inte förstår mig på.

Blev bråk igår mellan en vän och en annan tjej. Lyssnar på musik och skriver när detta händer. Märker att något är fel bakom mig. Slänger av mig hörlurarna och klättrar över bänken där jag satt för att stoppa min vän. Ren instinkt, ingen tvekan. Jag gjorde det bara automatiskt. Efter skakar jag.

Idag kommer en, två, tre, fyra lärare totalt som lägger en hand på min axel och säger att det var bra gjort och modigt. Jag bara: "Säg det till de andra två som också försökte att stoppa A och B"

Jag känner mig inte modig. Jag bara gjorde det utan att tveka.

I am that I am

I will never give up my Pride


Anmäl
2020-01-04 09:08 #17 av: Shia1

Alright... Mötte en kompis igår jag ej träffat på 1.5 år isch, (mammas kompis dotter, hon e 2 år äldre)
Iaf...

Vad mycket folk kan förändras, insåg dock inte end hon förändrats utan även jag 😅

De weird va de första vi börja snacka om all skit.
Hon m ptsd, depression å fd självskade beteende å bodde på hvb hem. (hemma på besök nu)
Å så kom vi t mig😅 jag typ jadu... Depression/dystomi(långvarig depression typ över flera år men inte lika intensiv hela tiden isch) ätstörning självmordsföfsök självskade osv.

Vi typ satt tysta en stund å så jadu... Mkt hänt.

Iaf, haft panik över julmat och godis osv å över jag gått upp...

Men så de första hon sa vad att jag förändrats, att jag dels blivit lite längre men att det syntes jag blivit väldigt mkt smalare.... (inte såhär positivt Wow utan ja..)
Jg typ höll på dö i skratt för liksom... Den här när man oroar sig vad andra ska säga om att man gått upp å så får man höra det å jag typ... Eeeh? Gått upp typ 10 kg sen april.

Å andra sidan ser man nog på sig själv på annat sätt....

Anmäl
2020-01-20 18:43 #18 av: Oklartliv123

Så trött just nu. Ångest som inte ger med sig. Mår så dåligt över min kropp, helt besatt av nyckelben. Äter knappt. Funderar på att ta av min pappas hjärtmedecin. Vill bara att folk ska förstå. Vill bara ha lite uppmärksamhet, vill att någon ska förstå att jag är på botten. 1000 kalorier per dag. Försöker äta mindre. Försöker somna hungrig, väger mig flera gånger per dag. Vill skära djupare. Är för feg. Vill slå min idiot och misshandlande mamma, vågar inte. Så trött.

Anmäl
2020-01-24 12:19 #19 av: MEML

Är det så svårt att förstå "Det finns inget att berätta" när läraren frågar vad som har hänt?

Kan inte den läraren inte förstå att man kanske inte vill berätta? Att det kanske är privat?

Att man inte vill prata om det under tiden man äter?! Hur kan den läraren vara så dum i huvudet!

I am that I am

I will never give up my Pride


Anmäl
2020-02-28 19:42 #20 av: MEML

Den senaste månaden... har jag varit sjuk. Psykiskt...
Vet inte hur jag ska orka med detta. Jag kämpar varje dag för att få det djuret att må bra ända in i sista... och slutet är nära. Döden står utanför dörren och bara väntar på att ta henne ifrån mig.

Skit hemma med föräldrar som inte riktigt förstår... att jag kan läsa manga OCH studera inför prov osv...

Fick också ett brev hem igår att jag måste göra ett färdighetsprov för bild o form på gymnasiet jag vill gå på... men klarar jag det?

Sedan jag kom hem... så har jag inte kunnat lämna mitt djur i mer än fem minuter utan att få panik.

Den senaste månaden har jag somnat på golvet för att jag inte har velat lämna henne. Och idag... kommer jag också att somna på golvet.

Minnen väcks... rädslan att förlora nära och kära väcks... åter igen...

I am that I am

I will never give up my Pride


Anmäl
2020-03-05 20:45 #21 av: Lona

Hemskt att så många ungdomar mår åt helvete psykiskt idag.
Inte bara "den vanliga tonårsosäkerheten" med diverse dippar utan med djupa depressioner, svåra ätstörningar, självskadebeteende och annan skit.
Jag har inga kloka ord men alla ni därute, ge inte upp! Det är flera av er som man "träffar" här inne; fina, omtänksamma, underbara personer.
Kämpa, ni är inte ensamma. Stor kram till alla som behöver det.Blomma

"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok - Om hästar, hundar och livet i största allmänhetBlomma

Anmäl
2020-03-07 23:32 #22 av: Shia1

Okej... hittade ett dokument där jag skrev i från början i 7 an tom slutet av nian, högstadiet princip. typ som "dagboksaktigt" läser igenom den just nu(har även en fysisk bok jag också skrivit i från 6- 9an, så det som inte står på det ena står i den andra)

och jag blir ärligt talat så jäkla frustrerad när jag läser det. Framförallt försöker jag förstå hur allt blev som det blev och... börjar göra det. 

7 mars 2017

<för tre år sedan, var utanförskapet en vardag. Alla hårda ord. Men då kunde jag äta vad som helst när som helst och baka m gott samvete. Nu, får rida X & X 2-5 ggr v, trivs i skolan och har faktiskt vänner. För första gången ser någon mig. Hade aldrig kunnat drömma om det skulle vara såhär bra. Men...önskar att jag aldrig börjat minska på maten, träna kcal i fyran... Då hade jag inte haft något problem nu. Mår så jävla dåligt och hatar mig själv.  Man kan inte ångra ngt man gjort eller få det ogjort. Man kan bara fokusera framåt, vem vet vart jag står om 3 år? vad kommer jag tycka om de val jag gjort då? vad gör jag då?>

började alltså i slutet av fyran m maten....  Varpå jag början av sjuan började tvinga mig själv att spy samt skära mig själv... var även där folk omkring mig började bli oroliga. minns måndagen efter höstlovet, min mentor:

"XX kan jag få byta några ord med dig?"

kortfattat, hon sa hon var orolig, lärare var oroliga och mina klasskompisar. hon sa att hon ville att jag skulle fortsätta vara jag, att hon var rädd jag skulle bli ngn annan, att jag skulle "försvinna" 

minns hon försökte prata m mig i 30 min... hur hon kollade oroligt men bestämt i mina ögon. satt i skräddarsits på bänken... i vanliga fall hade jag kollat bort, mumlat. men jag hade redan börjat "försvinna" stirrade henne i ögonen. sa att det var bra, skrattade (falskt) och sa att jag inte skulle gå någonstans . samtidigt som jag skrek inombords "ser du inte att jag behöver hjälp? snälla hjälp, fixar inte det här,"

där å då hade jag kunnat sagt sanningen. men jag gjorde det inte. och ångrade det djupt sen men kom fortfarande att göra samma misstag om och om igen.

iaf... 

3 år senare... 

jag önskar så jag kunde gå tbx till mitt 13 åriga jag... Jag VISSTE allt det där var fel, men ändå fortsatte jag. det handlar inte om enstaka dåliga beslut. utan det små val jag tog varje dag. 

Önskar så jag kunnat säga att "stå ut 3 år till, då har du en egen häst, bor på landet m 8-9 hästar på gården. har eget café på sommaren på gården"

att ta emot hjälpen... att inte se varje människa som bryr sig som ett hot... 

Jag gör fortfarande dåliga val. Men försöker undvika göra samma misstag. ex har jag försökt sluta ljuga och berätta mer sanning. min mentor har varit orolig för mig på sistone, och när hon snackat m mig å frågat hur det var osv. har jag faktiskt varit rätt så ärlig. 

varpå hon då fixade tid hos nya kuratorn osv. 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.