Annons:
Etikettkropp-och-själ
Läst 396 ggr
unicarl
2019-10-30 09:39

Vet inte vad jag ska ta mig till

Vet inte ens vad det är som händer med mig nu. Har inte känt såhär sedan jag gick i åttan. Känns som jag tänker 1000 tankar i sekunden som min hjärna inte kan sortera samtidigt som det står helt stilla. Är så trött hela tiden och tappar motivationen för allt. Fattar inte heller varför jag är så trött, sover ju typ 9h varje natt. Fattar inte ens vad det beror på. Vill vara med mina kompisar för blir stressad om jag inte är led så det känns som om de lär känna varandra jättebra utan mig samtidigt som jag typ inte orkar vara social? Känner typ att jag håller på att tappa greppet fullständigt igen och jag vill verkligen inte det för jag har ingen anledning att känna så som jag gör. Vet inte ens varför jag skriver detta eller vad jag vill få ut av det för jag är bara en klagare, det finns folk som har det så mycket bättre än mig. Jag är duktig i skolan, har en superfin familj och vänner, världens bästa hund och inget annat som borde få mig att känna såhär. Är på semester och vill egentligen bara vara ensam i mitt rum för jag orkar inte umgås. Vet inte ens vad som får mig att känna såhär och säkert bara jag som inbillar mig allt men vet inte vad jag ska göra.

Annons:
unicarl
2019-10-30 10:03
#1

Kan även tillägga att det känns som om jag konstant går runt med typ en ”klump” i magen, asså typ som en konstant ångest, vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Samt att jag typ de senaste dagarna inte varit hungrig.

Morphalum
2019-10-30 10:08
#2

#1 Det låter som en liknande situation som jag är i. 

Är det några stora förändringar som skett eller som väntar? Är det något som du på djupet är orolig för som du behöver ta tag i eller som du väntar på? Är du djupt rädd för att något kan hända? 

Är det väldigt mycket för dig? Får du vila någonsin eller rullar det på med saker hela tiden som händer och du hinner aldrig riktigt pausa? Jag menar på riktigt pausa, alltså, inte göra något, bara vila.

unicarl
2019-10-30 10:26
#3

Alltså den enda förändringen är väll att jag nyligen börjat gymnasiet, går natur. Och ja, för att vara helt krass å är det mycket som händer hela tiden. Dock vill jag ju verkligen gå natur! Har en underbar klass och älskar skolan och även om skolan skulle vara problemet vill jag inte förändra det. Tror dock inte endast att det är det, tror det är mer som ligger och spökar även om det delvis är skolan.

unicarl
2019-10-31 09:04
#4

#0 Så menade jag ju såklart att det finns folk som har det så mycket värre än mig.

Morphalum
2019-10-31 13:11
#5

Nu är jag bara en vanlig kille och ingen expert men jag kände igen mig i det du skriver så tänkte att jag kanske kan hjälpa på något sätt. Men hursomhelst: 

Ja vissa har det säkert värre men man måste ju få uttrycka det man känner, även om man har det materiellt bra ju eller bra socialt liv! Tycker jag! Vi har ju vår verklighet vi lever i med våra egna referenser medan andra har sina referenser. Det man kan säga är väl att man i stort 'väljer lyckan' genom de val man gör i livet, men det är inte alltid det är så lätt!   

Det är ju stort att du precis börjat gymnasiet och allt vad det innebär! Är säkert lite stressigt att gå natur, mycket krav ibland, även om det såklart är värt med utmaningar och man får goda möjligheter för framtiden? 

Det låter på dig när du beskriver som du är orolig och det är mycket du behöver bearbeta. När hjärnan hela tiden jobbar och bearbetar så blir man ju väldigt trött dessutom och du verkar ju sova bra i övrigt så. Det du beskriver med kompisar osv, att du blir orolig att bli utanför (som jag tolkar det) är ju jobbigt och det kanske sätter sig när du blir tryggare med vem du är i gruppen :) 

Det där som du beskriver det att du håller på att 'tappa greppet'. Så kände jag för några år sen när jag tog examen från universitet, fick ett tufft jobb (Det jag hade pluggat för) och dessutom fick barn. Det var för mycket förändringar på samma gång och jag hann inte med. Jag var trött jämt, hjärnan jobbade hela tiden, jag grät ganska mycket, var irriterad. Jag blev superdeprimerad helt enkelt. Då sa en läkare till mig att jag måste låta det ta tid och att jag måste ge mig själv tid att vänja mig, för människor reagerar ofta så när det är mycket förändringar på samma gång.

Jag tror inte du kommer tappa greppet! Men du kanske har en tuff period som du måste ta dig igenom, för eller senare kommer hjärnan och känslorna att komma ikapp och du kommer känna dig lugnare. Du kommer se ! :) men däremellan hoppas jag att du aldrig blir ensam och du har människor som du verkligen kan vända dig till. 

OCH VIKTIGAST AV ALLT! ATT DU KAN VARA RAK OCH ÄRLIG OCH INTE GÅR OCH HÅLLER INNE MED SAKER DU KÄNNER. Det är nog det värsta man kan göra, att bli tyst. När man öppnar sig och är rak, det är då det börjar hända grejer, oftast bra grejer i slutändan.

Upp till toppen
Annons: