Annons:
Etikettmåste-skriva-av-mig
Läst 466 ggr
Shia1
12/5/19, 12:13 AM

(x) 2019 snart slut- mitt år

alltså wow… snart är 2019 slut…

Jag förstår inte att det är December… Detta år, på riktigt, helt sjukt…

Alla mina drömmar OCH mardrömmar slog in. 

kämpat m ätstörningar, depression, självskadebeteende osv flertalet år… men får tillhörde ett utav de värsta åren..

Började m att vi nyss flyttat ut på landet t hästgård. (dröm 1 i uppfyllelse) 

Men… under hösten 2018 hade allt kraftigt blivit värre i mitt mående.. och när vi flyttat, å nytt år, såg jag chansen att nu ska jag rasa i vikt och bli smal till sommaren en gång för alla. Jag började minska m allt, å köpte en våg. 

Jag köpte en våg… (mamma slängde vår gamla i flytten)

Mitt största bekymmer var att få ned den i väskan.. ÖNSKAR SÅ att jag ej fått ned den.. då hade jag aldrig köpt den.. men det gick. 199:- in i helvetet. 

Jag hade ej vägt mig på 1/2 år… och jag hade gått upp mycket… aldrig varit så tung. 

ALLT gick överstyr…  jag började spy mycket mer… inte 2-3 ggr /v som tidigare utan varenda måltid. VARENDA MÅLTID. 

Efterhand… slutade jag inte förens det kom blod… + näsblod.

Jag började springa i trappor på stan…Jag började träna om nätterna. 

Jag red extremt mycket.. men min ridning försämrades snabbt…

ibland, hade jag inte ätit mer än 1/2 dl havregryn över 3 dagar och for upp till ridhuset och red två lektioner på rad.  dagen efter idrott, innan jag sen åt första mål mat på flera dagar.

Grejen är… att då jag mått dåligt flera år, så visste alla som halverst om mina problem, vilket gjorde att det inte var lika tydligt direkt. Utan flera tänkte säkert att det bara var litet återfall. 

Jag visste hur fel allt var. Jag var yr konstant, trappor, idrott, ridning. Jag visste jag skulle bli påkommen… men bestämde mig för att rasa så mkt som möjligt innan dess.. 

mina lärare, blev väldigt oroliga snabbt. Min mentor, och SO lärare. (som för övrigt haft som lärare from 6 tom 9 an, han var bland de första att upptäcka mina problem) iaf… han såg det blev värre. och sa det också. Han sa att han såg att jag mådde dåligt. Han såg att det blev värre. Han frågade som flera gånger förut, om det fanns något han kunde göra… minns jag fick tbx so prov… ett B… jag tog provet, slängde det rakt framför honom, frågade vad fan det var jag gjorde för fel. att jag skrev så jävla dåligt jag fick ett fucking B. stirrade han i ögonen. Jag var inte jag… Han såg chockad ut.. jag gick. 

Min Musiklärare bad att få prata m mig efter musiklektionen. 

Det började m han sa att han skulle behöva höra mig sjunga på ngt sätt framöver för att jag skulle behålla mitt A. Jag tittade in i han å sa att jag kommer inte sjunga. sänk mitt betyg eller va fan du vill. Jag bryr mig inte. sa det onödigt hårt…

Han såg väldigt bekymrad ut. Frågade hur det var. Om det fanns någonting han kunde göra. Att han gärna vill hjälpa allt han kan, bara jag säger till. Att han kan hjälpa. Jag minns hur jag tittade, tog två steg bakåt. sa "Det finns inget någon kan göra för att hjälpa mig. Ingen kan göra något för att hjälpa mig" vände och gick. 

Mina föräldrar kom på mig.. den natten hade jag fruktansvärd panik… skakade, grät, skakade, grät… gick t skolkuratorn dagen därpå.. 

Började gå t ungdomshälsan, vårdcentralen, psykolog hit å dit, BUP, skickades runt, annan stad för utredning. 

allt blev värre å värre…minns sista träningen…

efter Lunch körde jag min häst(då passhäst) i banjobb för första gången- överlycklig och kom tillbaka m ett stort leende-sista leendet på ett väldigt bra tag. 

på kvällen först till ridhuset å rida lektion m ridskolehäst- ingen middag innan.

jag var som borta… och i galoppen, jag satt där men allt snurrade å kändes som jag glidit av för länge sen princip..

sen rida min häst på dressyrträning. 

Var som 10 s sen i alla tandningar å handlingar

efter träningen ville min tränare visa några övningar jag kan göra i trappan för att stärka min hälsena/vad. påväg t trappan sa hon att vi var lika och hade liknande problem- i ridningen(var min första tanke) Hon sa att vi båda var långa och väldigt smala å därav liknande problem i sitsen. grejen var dock att hon sa här, "att hon  senaste året ätit mycket mer och gått upp en hel del, och red mycket bättre samtidigt som hon fortfarande var smal. " samtidigt som hon "kollade" typ såhär bekymrande, elr ja ni vet den där blicken… Insåg här att hon nog förstod… samt att då hon väldigt mkt på sistone dessutom frågat hur det var m mig osv. 

Iaf dagen efter var vi på ngn annan enhet för äs i annan stad för typ utredningen. 

iaf satt jag då inne m en person som kolla typ reflex klämde på mig osv. Jag hade hela tiden tänkt jag ej var tillräckligt sjuk för att få hjälp… 

hon frågade hur jag åt… och såg inte så glad ut. sa att jag bara var yr ibland osv, men ej va så farligt. att jag aaalllldrig var yr på hästryggen nejen… (sista ridpassen på ridbana… var så jäkla yr efter galopperna att jag var tvungen hålla i mig i manen länge efter vi gjort  halt för ej svimma..:)

Hon förklarade hur farligt det var om jag svimmade när jag red. osv. 

förklarade att jag inte skulle kunna rida troligtvis länge till. eller. hon sa att jag inte skulle kunna rida. att det inte stod mellan att rida eller ej. Utan om jag skulle bli inlagd eller ej. (hon sa att hon velat lägga in mig där och då.. men ej kunde tvinga mig där och då. men om jag gick ned 2-3 kg till skulle de int finnas ngt val princip. 

Här slog jag av… 

när mina föräldrar sen kom upp å hon satt där å prata m alla oss tre. jag var så jäkla bitchig…

jag var arg. för skulle ej få hopställa på lördagen.. men fick rida ett sista pass på söndagen, de nya dressyrsadeln hade precis kommit. Jag grät när jag satt av.. för jag visste det skulle dröja innan jag skulle få rida igen…

dagen efter… sa dem att jag uppfyllde alla kriterier för ätstörning, depression osv. jag lyssnade knappt. för de sa att all träning skulle få tas ifrån mig. Jag skulle inte få rida, träna, mocka, vara i stallet, röra mig, gå promenader ingenting. Och troligen ej vara i skolan heller. här brast jag i gråt. skrek. slog av… 

skulle få en chans att äta i skolan… att matpersonalen skulle lägga upp maten. å hålla koll jag åt upp. 

var på skolan någon dag senare… min sv/eng lärare var väldigt orolig över mig. och de gånger jag var på skolan kom hon alltid och satt och pratade m mig på morgonen.

Hon brydde sig. så efter jag vart där på BUP osv å de tog ifrån mig ridningen. kom hon till mig efter ett prov eller så och frågade vad de hade gjort m mig. "vad?" undrade jag. hon sa att, innan jag for dit den där dagen, var jag som fortfarande mig. jag såg fortfarande hemsk ut, men att jag hade någon form av glädje kvar inom mig. men att jag nu tappat den där gnistan. att jag såg tom ut. 

rykte på axlarna. sa att jag ej hade ngt att kämpa för. att de tagit ifrån mig ridningen. hästarna. allt…

minns någon lunch..hon satte sig bredvid mig å mina kompisar. jag satt där. stirrandes på min tallrik. helt ur konversation m de andra. Allt jag hörde var mitt hjärta dunkande å paniken stiga…

hon petade lite lätt på min axel. kollade bekymrat. å sa jag inte åt någonting. skakade på huvudet.. sa jag kan inte…hon sa säkert ngt mer men minns inte… 

sen… var det flera v jag ej var på skolan överhuvudtaget… allt jag gjorde var att ligga hemma i min säng… och åt… 6 måltider/dag.. varje måltid en plåga. fick inte gå på toa direkt efter… ni fattar. 

Ärligt har jag inte mkt minnen härifrån…vet att vi hade en överraskningsfest en gång för en kompis. minns jag vid ngt tillfälle var i stallet ngn förmiddag men samtidigt hur hemskt det var… jag fick inte göra någonting. Tränaren var tvungen se till jag åt fikat osv.. kändes hemskt, pinsamt å skämmigt. 

Värst tyckte jag det var när jag fick veta han visste. jag ville sjunka genom jorden… först anade jag, ha kom nämligen in i stallet på andra sidan, frågade syrran hur det var med mig. hon svarade jag var på andra sidan. tror inte de visste jag hörde..

iaf senare. när vi stod å prata alla tre kring gården osv. sa han att det viktigaste var att det ej blev för mkt för oss. att det viktigaste var att det var roligt och att vi mådde bra. att jag skulle må bra och att jag skulle bli frisk. (fy fan, minns verkligen hur jag skämdes här)

han sa att jag framöver skulle kunna börja köra och rida provlopp, kanske ta litens å tävla nästa år. Men att jag då måste vara frisk. att jag måste äta och må bra och bli frisk. 

Sakta började jag ge upp mer och mer. jag åt. jag gjorde allt sånt å försökte verka som det blev bättre men eg dog jag mer å mer för varje år… skar mig djupare å djupare å brydde mig ej å dölja det längre. varje BUP möte frågade jag samma. när skulle jag få börja rida igen. "såsmåningom" fick varken baka eller rida… (bakning dock- for t min kompis å bakade därXD gosa… skulle aldrig överlevt utan mina två kompisar. kunde ringa och gråta mitt i natten… och 1 h senare kunde de få mig att skratta…)

så. kom en ljuspunkt. jag fick köra en häst i stallet. tränaren var sjuk och syrran skulle ej fixa köra alla själv så tränaren frågade mamma om jag fick köra en häst. (lugnaste snällaste å inte het alls) jag fick det. 

jisses vad svag jag var… hon var inte stark men min kropp värkte efteråt. sen fick jag börja köra henne någon gång då och då. tack vare tränaren som frågade mamma om jag fick… 

inte min häst dock.. då han va så stark osv.

han fick vila i 6 v …..

iaf.. gjorde det så ont inombords att ej få rida… grät varenda natt. ångesten över att ej få rida var värre än om jag ätit en hel dag. 

en lö natt… jag hade fullständig panik.. ville ge upp, ta mitt liv. inte varit så rädd sen jag sist försökte ta mitt liv. MEN jag bestämde mig för att vänta till måndag.. då de va BUP möte.. skulle jag ej få rida då skulle jag ta mitt liv. Men morgonen efter, sa mamma/pappa de bestämt jag kunde få rida om jag ville, 1 gång i veckan. till att börja med lugnt. 

jag höll på brista i gråt,. trodde ej det var sant. for till stallet överlycklig. att sadla dock… fick knappt upp sadeln. sen ta sig upp i sadeln. 

skritt tur på ca 300 m för att ta sig till ridbanan… 

det var hur ostabilt som helst, kändes som jag skulle åka av när som helst. jag var typ livrädd. glad men rädd. red ksk 10 min skritt på ridbanan. provade lite trav, men kunde inte rida lätt knappt ! helt sjukt.. för kunde inte. å var helt dödstrött. å hade värk dagar efteråt. men var hur glad som helst. efter 2 v till fick jag börja rida för BUP och fick då börja rida ti träningarna igen. minns hur rädd jag var inför första ridlektionen…hade hunnit rida 2 ggr innan å kände mig som nybörjare. 

inte sett min tränare på jättelänge heller. Men hon log mot mig när jag suttit upp, frågade om jag var taggad på att rida igen. 

ridpasset var eg basic. skritt och travövergångar- trav långsidor å så ngn övning. eh… imponerad av min häst… han hade alltså stått 6 v, å borde varit galen, men var hur lugn som helst, saktade av direkt jag fick panik å bad han stanna. 

fixade mot slutet trava ett varv i ridhuset… 

DÄR började det vända. DÄR började jag kämpa igen. sakta kom jag tillbaka till liv igen. började rida mer å rida på ridskolan igen. när sommarlovet kom, och jag spelade avslutningslåt på pianot kyrkan… äntligen skulle jag gå ur nian. lämna de här helvetes åren. jag gick ut från klassen och kollade inte bak en enda gång. 

Jag for på sommarföretagskurs. 2 v(tot 8 dagar, 4 i veckan) startade upp ett café. hästarna flyttade hem till oss. bakade och red hela sommaren… kunde gå upp 6, rida osv till 10. sedan baka 10-03.00 och sen sova å likadant dagen efter osv. 

Cafét blev en dundersuccé. hamnade både i tidning 2 ggr å pratade i radio 1 gång. 

fick mycket beröm, utvecklades enormt, blev gladare å gladare. red om nätterna, dansade fram på ängen. minns hur jag där å då sa högt till mig själv att "Såhär kan det alltid få vara, Nu är ALLT perfekt. 

när vi hade återsamling av sommarföretaget stod jag där framme, för 40-50 pers, och redovisade rakt i ryggen å tydlig självsäker röst. kollade in i folks ögon. Och sen, mentor/ledaren för allt. kom fram och sa att han var riktigt imponerad av mig. sa inför alla att när vi först möttes var jag så blyg, vågade knappt prata, försiktig osv. Och nu, stod jag där framme självsäker pratade tydligt. en helt annan ställning. 

jag hade drivit café, engagerat, och pratat.m kunder osv. 

å efteråt sa flera att de var fantastisk redovisning och flera utav de som föreläst sa å det. 

sen började jag gymnasiet. Ny klass å allt. Perfekt. 

lärarna, superbra, klassen-jättehärlig. 

lagomt mycket plugg- 3 prov hittills. dock blev det värre ett tag. men började gå t skolkuratorn, å gick m på mina mentorer skulle få veta om min historia. min ena mentor pratade m mig senare å sa att jag inte skulle gå in i några fler väggar. Att jag skulle ha roligt de här 3 åren här, att jag måste lova att prata m någon av dem om jag känner det blir för tufft eller så. Att det alltid finns prov, inlämningar osv man kan plocka bort. Att jag alltid kan komma till dem.

mina föräldrar kom på mig ännu än gång. 

Tränat hoppning å dr varannan v å jag å min häst har utvecklats enormt.

den 3 sep blev jag friskförklarad + hästägare-samma dag. Fick min passhäst av travtränaren- så står som ägare. 

Nu har vi haft otur sista v m skador/vrickningar pga halkan osv. men han börjar bli bättre nu så snart sätt vi igång igen. 

allt är långt ifrån bra kämpar fortfarande. gör inte alltid kloka val. En del av mig ångrar att 2019 blev så kaos det blev. men samtidigt- är mycket starkare nu än jag varit förut. jag behövde det här året. jag kan fortfarande tänka vissa dagar jag aldrig var "sjuk" att jag aldrig blev "smal "tillräckligt. att jag aldrig var "tillräckligt sjuk" bara för jag ej fick diagnosen anorexia- pga något kg ifrån det/fortf hade mens.

Min och min häst utveckling tillsammans är trots alla motgångar, väldigt stor. (han var svår början på året-blev bra, sen jag. sen blev han halt pga trampat sig, sen svår å pigg sen bra, sen trampa han av sig skon blev halt å sen pigg.sen svår, sen superfin. nu vrickat i hagen men sista passen innan så var han riktigt riktigt fin. 

lärt mig hoppa-och tycka om det. tidigare hoppat, men först nu jag förstått förtjusningen i hoppning. Lärde en hoppad häst hoppa, å han lärde mig orutinerad hopp att tycka om hoppning. sen tror jag dock det blev för tufft för hans framben- tror kan va anledning han lätt vrickade sig i hagen eller känning eller så. 

så vi tar det lugnt nu ett tag å satsar på bygga upp styrka å dressyr. enda anledning vi från början började hoppa var för att förbättra galoppen-vilket vi gjort. 

Han får mig känna glädje de dagar ingen glädje finns. 

Mina klasskompisar är underbara.

mina lärare är väldigt bra. 

dock en del mkt skola sistone och nästa v kommer bli tuff m en del prov..

fick historia prov, c +. Jag var sjukt besviken över mig själv. 

min historielärare kom och sa att de var bra osv. att det bruka se ut såhär de första proven, men att om jag bara utvecklar lite till så får jag högre. 

eller ja, han stod typ å försökte snacka m mig i typ 5-10 min men allt jag tänkte på var att ej bryta ihop alt skrika på han. 

dock på ute samtal sa min mentor att han, historieläraren, kommit och varit som bekymrad. att jag verkade så förskräckt över historia provet fast jag skrev bra å så hela den biten. 

samt har ngn under terminen varit orolig för mig, var i mitten ungefär när jag var hos kuratorn ask 4 mötet, så sa han att någon elev/flertalet  som var orolig gått till en av hans kollegor att den  varit orolig över mig.

-inte ngn av mina närmsta kompisar, han sa det själv han ej visste vem, men att om de va ngn av mina närmsta kompisar bruka de ha gått direkt till honom.

var ett tag på väg att flyga på mina kompisar ilsket å fråga vem de va… men erfarenhet (och misstag från min sida.. och x antal bråk pga alla gånger jag anklagat mina kompisar för skvallrat på mig, orättvist då det flertalet gånger ibland var 5-7 st sompå Min gamla skola gick till ex vår klassföreståndare.. de va väldigt mkt rörigt kring ätstörningar osv å de va frustrerade ingen gjorde ngt(ansåg det) främst jag å en till i klassen som var hårdast drabbade… 

Anyway… kände hur väldigt långt detta blev…men kände att jag skrivit så mkt olika från olika konton osv och ville som bara skriva av mig kring detta år… 

blev inte som jag trodde… men 100 gånger bättre ändå. tycker det är roligt att vara i skolan, och börjar lära mig hantera stressen och ta det lugnare. 

Jag tror att allt kommer bli bra en dag. och jag tror 2020 kommer vara utmanande men om jag tar tag i mina problem tror jag att det kor bli ett väldigt bra år. 

Hur har erat 2019 varit?

Annons:
Lona
12/5/19, 1:16 AM
#1

Vad stark du är!🌺
Men du, ge dig själv lite slack! Skäms inte och ångra inte vad du gjort eller inte gjort, sagt eller inte sagt.
I ärlighetens namn, skolan är inte skitviktig även om man såklart vill ha bra betyg. Sånt går alltid att ta igen, ett kraschat liv är betydligt svårare att lappa ihop igen. Och - även om du mår bättre och känner dig positiv vilket är skitbra så tillåt dig också att må dåligt om du gör det.
Att vara så här sjuk (för det har du ju varit) och gå igenom allt du gjort de senaste åren sliter på en, både fysiskt och mentalt. Låt det ta sin tid! Försök att inte pressa dig för mycket, vare sig i skolan, med hästarna eller med annat.
Stort lycka till och en riktig bamsekram, du är modig som vågar dela med dig!❤️
(Och ge din häst en extra kram, vad gjorde man utan hästarna och stallet när man mår skit?)


"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com

Carmarino
12/5/19, 5:11 AM
#2

Har sagt det förr och säger det igen; är så stolt över dig. Du har utvecklats så enormt mycket det här året och jag är övertygad om att du om några år kommer att se själv hur mycket det har betytt för dig. Har aldrig själv haft ätstörningar, men hade ett år i tonåren när jag mådde väldigt dåligt. Det var faktisk också året när jag slutade nian och började på gymnasiet. Det var det året jag började utvecklas från att vara rädd för "allt" till att våga göra saker som jag aldrig trott att jag skulle våga. Mitt liv kan delas in i "före och efter" det året. Så mycket betydde det för mig. Det är därför jag är så övertygad om att du kommer att klara av allt du bestämmer dig för att göra. Du kommer att stöta på motgångar, men du kommer att klara av dem och bli ännu starkare. Det här är bara början och jag är helt säker på att du kommer att få ett fantastiskt liv med både bakningen och hästarna. Håller dock med Lona; låt det ta tid. Du är fortfarande ung så du behöver inte bli mästerbagare meddetsamma. Tids nog kommer du dit - om det är det du vill. 🤗


¡ɹnʇɐuƃıs ɯos uǝp ɐɥ ɥɔo uǝʇxǝʇ ɹäɥ uǝp ɐɹǝıdoʞ ʇʇɐ ɹöɟ ɹɐlʞ åsʞɔo uɐʇn ʇɹɐɯs ɐɹɐq ǝʇuı np ɹä ɹäɥ ʇǝp ɐsä1 np uɐʞ

[EM_L]
12/5/19, 10:35 AM
#3

Jag är extremt stolt över dig så mycket som du kämpar. Du ger inte upp i första hand och all smärta du har stått ut med… du har gråtit och det visar att du inte är beredd på att ge upp.

Som andra säger! Låt din läkning ta sin tid. Du blir inte frisk på en gång utan din kropp måste återhämta sig!

Bra kämpat och fortsätt att kämpa på som du gör!

Shia1
12/8/19, 10:28 PM
#4

<3 tack för alla fina kommentarer. Betyder mycket!

jo… måste låta det ta tid men är svårt…

Lona
12/9/19, 8:28 AM
#5

#4, Jag drömde ju om dig inatt! VAD det var minns jag inte, något om skolan och hästar… 🐴😁


"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com

Upp till toppen
Annons: