Annons:
Etikettkänsliga-rummet
Läst 682 ggr
Shia1
2020-01-23 22:39

(X) kompis m självmordstankar/plan.... (x)

hej.. 

Min kompis mår dåligt.. riktigt dåligt och jag vet inte hur jag ska hjälpa henne på bästa sätt. 

Vi har känt varandra sedan 6an- parallellklass men vi båda gick franska. och nu i ettan på gymnasiet går vi i samma klass. 

Började märka i höstas hur hon såg ut att må sämre och sämre… hon sov väldigt dåligt osv. skrev en del m henne och berättade jag fanns där om hon ville prata, samt att hon kanske skulle behöva snacka m någon. Tänkte gå t min mentor, för att berätta för… av erfarenhet brukar det inte bli bättre av att inte göra något, men så skrev hon att hon började gå t en psykolog på hälsocentralen. 

tyckte det började bli bättre, och som hon själv sa idag- hennes sömn blev bättre..

men… sedan början av året, har jag tyckt hon har blivit sämre i måendet… 

speciellt senaste veckan…

skrivit m henne en del, och skrev och var ärlig häromdan m att hon såg ut att må ännu sämre, och frågade hur det gick att gå hos psykologen- sömenn blev bättre, men de fokuserades inte så mkt kring hur hon mådde. och de rösterna inom henne. 

rösterna som sa åt henne att hon inte var värd något osv…

varit orolig ett bra tag på om hon har tankar på att ta sitt liv… men när jag frågat om hon haft tankar har hon svarat att hon haft tankar på att rymma men ej ta sitt liv… 

idag.. vet inte hur jag ska beskriva men hon såg tom ut… frågade om hon ville snacka varpå hon nickade…

vi satt ask 30 min i soffan och pratade…. hon berättade om rösterna som sa att hon inte var värd något, inte var värd att ha några vänner, att hon gör allt fel. är värdelös. 

kramade henne och sa att hon var värd allt gott, att hon är en underbar vän, att jag aldrig kommer lämna henne. Tittade henne i ögonen och sa lämna mig inte, okej? hur tufft det än är finns jag alltid, och jag kommer aldrig lämna dig..

iaf.. nästa möte m psykologen var om en månad.. jag sa till henne att jag ansåg det var på tok för länge.. att allt för mkt kunde bli värre under den tiden. och frågade om hon skulle kunna tänka sig prata m skolkuratorn. att jag följer henne dit. hon gick med på det och vi gick ditbort, ingen av dem var där så vi gick till skolsköterskan istället. Sa jag skulle säga till vår lärare vi var där, och komma tillbaka sen på en stund.

gick tillbaka, ingen lärare där så försökte måla medans jag väntade men tårarna bara trängde sig på… gick ut på toan å grät… är så jäkla svårt att se ngn annan må dåligt… att hon mår så dåligt… tankar på dagen jag försökte ta mitt liv dök upp… 

gick tbx till klassrummet, sa jag följde henne till skolsystern. "bra, vad snällt av dig!" samt sa jag ska gå tbx dit senare.. försökte måla men gick inte… jag bara skakade… så ledde bort min målning och sa jag skulle gå tbx t henne. 

kom in dit och kramade om henne. och höll hennes hand.

de hade kommit en bit i samtalet och skolsystern berättade hon hade tankar och även planer… och att de kommit till punkten hon skulle ringa t hennes föräldrar osv. 

så hon ringde hennes mamma, samt bup jouren och sedan hennes pappa som skulle komma på en stund. 

hon skulle t bup morn då de ej fanns akut tid idag. 

hon bad om ursäkt och sa förlåt, flera gånger. förlåt och att hon inte ville dra ned mig i det här. tittade henne i ögonen, och sa att hon inte har någonting att behöva be om ursäkt för. att hon inte drar ned mig i någonting och betyder jäkligt mycket för mig.  varpå mina tårar sakta rann längs min kind. försökte hålla tillbaka dem men gick inte. 

hon sa att hon det syntes att jag var rädd. och sa att ja, jag är livrädd att mista dig. 

kramade henne gång på gång och sa att det kommer lösa sig. att hon kommer få Hjälp, att hon inte är ensam och att jag finns där.

hennes pappa kom (första gången jag mötte honom) och det blev inte fullt kaos som jag bävat för. utan från min synvinkel, verkade det rätt så sansat. när de alla pratat (och jag satt och höll hennes hand, kändes verkligen skumt att se det hela från den synvinkeln.) 

När de pratat klart så gick vi ut från skolsysterns rum, varav hennes pappa kollade på mig och sa tack, för att jag följde henne å fanns där. 

jag- hade inte så mkt ord kvar vid det här laget efter 1.5 h…

följde henne t skåpet medans hennes pappa körde fram bilen. hon verkade lite mindre förstörd nu och sa lite mer på skämt att om BUP inte ser till hon får hjälp den här gången, och om de e rena skitbehandlare- så flyttar vi utomlands och blir skattesmitare, att vi minsann inte skulle betala skatt till dem.. varpå hon skrattade lite svagt. kramade om henne ytterligare en gång och sa återigen det skulle bli bra. 

att hon alltid kan höra av sig till mig, och att hon fan inte ska ta livet av sig. att jag inte fixar ngt utan henne osv, att hon är den bästa människan som finns och att hon av alla inte förtjänade att må såhär dåligt…

Jag vet inte vad mer jag kan göra… 

samtidigt som jag är livrädd och vågar inte tänka vad som kunnat hända om jag ej gjorde något.. om hon ljög och sa allt var bra… 

önskar jag gjort något tidigare…. kanske hon ej mått lika dåligt då… 

Jag vill bara hon ska må bra… gråter typ nu… 

och jag kan inte sluta tänka på när jag stod på bron… 

hur jag kunde tro att ingen skulle bry sig… 

hur det enda jag sa t mina föräldrar närmsta timmen var förlåt. förlåt. förlåt…

Jag bara… kommer aldrig förlåta mig själv om ngt händer m henne…

en kompis jag hade förut.. (vi har knappt kontakt längre pga byte av skola osv)

försökte ta sitt liv.. fick veta ngn v efter för… hon ville ej jag skulle veta då jag försökt och hon visste jag skulle ta det hårt…

jag klandrade mig själv så jäkla hårt… 

behövde skriva av mig… förlåt om det blev rörigt… tar gärna emot tips på hur jag kan hjälpa henne… hon säger jag hjälper mer än tillräckligt av att finnas där… men vill bara det ska finnas något sätt att få henne må bra…

Annons:
Calcifer
2020-01-23 22:59
#1

Det bästa du faktiskt kan göra är som sagt att bara finnas där för henne, när hon behöver dig. Om hon mår så fruktansvärt dåligt så kommer det behövas mycket för att hon ska hamna på rätt köl igen, och det mesta måste hon göra själv med hjälp från bup och sin familj, och att veta att hon har en vän vid sin sida också kommer hjälpa mer än du tror. Det finns liksom inte så mycket du kan göra, förutom att stötta, men det räcker gott och väl. När man är deprimerad och mår dåligt är det guld värt att veta att man har någon vid sin sida.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Lona
2020-01-24 00:34
#2

Instämmer med #1. Du finns där, och det är som sagt guld värt.
Jättebra och starkt gjort av dig att följa med henne till skolsystern!❤️

Vill du skriva av dig så finns det ju rätt många här med liknande erfarenheter, både av att må dåligt själva och att vara kompis/anhörig.
Hoppas att hon får vettig hjälp nu!


"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com

Shia1
2020-01-24 18:44
#3

<3

mm… 

känns bara så konstigt och ovant att plötsligt vara kompisen som finns där för ngn och gör ngt…

samt att se och höra allt det där… från vinkeln jag satt i… 

Jag är inte van att snacka om känslor på det sättet.. kommer från en rätt så känslokall familj. Vi snackar aldrig kring känslor ler mående. 

eller jo, de gånger allt vart så jäkla uppenbart allt går åt skogen, eller kuratorn ringt hem eller mamma hittat vad jag skrev på iFokus från ett tidigare konto, då. DÅ blir det plötsligt sååå intresserade i hur jag mår, försöker vara mindre hårda, försöker visa någon slags att de bryr sig. men så fort det blir minsta bättre, då försvinner de igen. kraven och tonen blir hårdare. sen skyller de allt på mig kort sagt. 

2 år kvar tills jag gått ut gymnasiet och flyttar söderut.

men iaf… när hon satt där i soffan, tårarna rinnandes längs hennes kinder. jag visste bara inte hur eller vad jag skulle säga eller göra. 

först nu, i gymnasiet, lärarna börjat ta upp kring psykisk ohälsa. bla var det en föreläsning igår som en fd elev höll om psykisk ohälsa/självskadebeteende(som jag o min kompis då ej gick på. )

vår nk lärare hade powerpoint innan jul å tog uppmätt kring ätstörningar, depression, självmord, självskapad, varningstecken osv. hur viktigt det är att våga fråga hur det är, och om en har tankar på att avsluta sitt liv osv. 

men aldrig. aldrig har ngn sagt hur man ska reagera i det läget. stötta- men hur?

jag hoppas jag gjorde det rätta… försökte få henne förstå att jag lyssnade. upprepade ibland vad hon sa och frågade om jag förstått det rätt.

min mentor skickade sms och skrev t mig igår kväll.

"tack för du följde x till skolsköterskan"

svarade 

"visste inte vad annars jag skulle göra… förlåt för att vi gick efter rasten mitt i allt utan att säga till. att jag hade tänkt säga men inte vågade lämna x själv. "

varpå hon svarade

" du gjorde HELT rätt, bra jobbat! och att jag var en bra kompis. "

På allt nu har jag massor att göra lås top motion film på historian, samt måste jag leta fakta t instuderingsfrågorna där (om industriella revolutionen, franska revolutionen, upplysningen osv) för att kunna börja plugga sen. 

skriva fakta om fantasy på svenskan- gotisk, historical samt steampunk kvar. 

sen skicka in läsloggen på eng (gjorde nyss) 

samt skissa på skissläxa

skissa på fantasy karaktär/bakgrund på digskapande. 

nk uppgift som ska in till helgen. 

och min hjärna bara snurrar och fixar det inte… med nöd å näppe klarat mig hittills… men allt blir som mer och mer kaos… precis börjat komma upp i de högsta betygen nu igen… låg mkt kring B-C ibörjan på i höstas, men av de vi fått tbx nu från slutet av hösten har jag legat på A igen på allt. 

haft svårt m skolan sen jag var sjuk förra våren och inte fick fara t skolan pga min ätstörning… 

och just nu tänker jag jäkligt mkt kring allt… spec på förra våren…. 

samt hur mkt jag hatar min kropp och vikt…. väg samma som förra vintern… gjort i ett halvår… inte gått upp ens ett kg sen sommaren… (inte sen jag vägde mig sista gången på BUP ärligt talat) men… att väga sikt mkt mer än förra våren… att se sig som en stor fet klump i spegeln… men inte kunna göra något åt det för man då kmr hamna i skiten igen och bli av m hästarna…

ska börja gå t skolkuratorn igen.. men är en ny nu då han i höstas är pappaledig denna termin.. 

för…. vill inte hamna så djupt som Min kompis ännu en gång…

Shia1
2020-02-05 17:04
#4

Okej…

var hos henne i lördags(första gången) vi hade grymt kul, byggde snögubbe som såg ut som en tecknad apa typ XD 

bitvis ser det ut som hon släpper allt, men så kommer det stunder när det syns de mörka tankarna kommer tbx hos henne…vi snackade ej så mkt kring mående, utan vi snackade mest om allt annat. men… en sak som fick mig att bli orolig var att hon i sin byrålåda hade en kniv… kökskniv…

där å då frågade jag ej mkt. (hon visade typ runt å vad hon hade i lådorna å typ oh. fick denna av en i min gamla klass som han hade hittat) "gick med" på den förklaringen då.. men är tveksam då den såg ny ut och såg ut att passa in i deras kök.

Iaf har jag inte vetat vad jag skulle göra… För.. är fortsatt orolig. hon var på bup igen i måndags, de gör typ ngn utredning samt utredning om hon ska få hjälp där ler på vårdcentralen.

hon har sett lite gladare ut senaste dagarna… Men samtidigt är det som inte riktigt hon-glad…

vilket nästan gör mig mer orolig för vet det kan verka som det blir bättre fast det blir sämre… egen erfarenhet samt tidigare kompis…

och att hon har en såpass vadd kniv sånär till hands… 

bestämde mig idag för att berätta det för vår mentor… hon vet om allt det där innan. Tänkte eg redan i måndags gå men vågade inte… är så jäkla rädd för snacka m lärare… å visste inte vad jag skulle säga eller bara överreagerade… samtidigt kände jag exakt såhär innan allt, och var orolig hon hade tankar. men var nästan för sent ute…

efter en hel lektion m läraren och jag satt end å tänkte på det där… var lektionen slut när ett tillfälle dök upp. 

-X, kan vi prata?

hon såg ut att hoppa till lite i förvåning.

-självklart!, kom ska vi se,,, vi kan gå in hit. 

vig gick in i ett grupprum. .

"det är om #..:.jag vet att hon börjat gå t bup nu osv. men jag är än mer orolig… var hos henne för första gången i lördags och i hennes byrå i hennes rum hade hon en kniv… en ny vass kökskniv…..

kunde se i hennes blick att hon blev bekymrad..

är bara det att… känns så fel och oroväckande att hon har en kniv sånär till hands… menar… känns som för lättillgängligt och om hon får ångest och panik eller infall… 

hon kollade på mig och sa att det var väldigt bra  och viktigt att jag sa det där till henne. Att hon hörde m # efter det som hände hur det var och att hon då sagt hon vart suicidal å haft tankar å planer. 

Hon sa att hon genast skulle prata m skolsyster/skolkurator, och att jag gärna får säga till om jag ser fler tecken eller liknande. 

Men sa hon, det är väldigt viktigt att du förstår att hennes mående och om någonting händer, så är det INTE på ditt ansvar. att jag inte hade ansvar om ngt händer utan att det är BUP, skolan, hennes föräldrar som hade det ansvaret. men att det bästa jag kan göra är att finnas där för henne och berätta som nu. 

vi snackade även lite till påväg tbx t klassrummet. 

Just nu… känns det skönt att ha sagt ngt… för. skulle något hänt, å jag ej sagt eller gjort något…

och är glad över att hon lyssnade å tog det på allvar… känn mig hemsk som gör såhär utan # vet om… men är rädd för att om jag berättar för henne kmr hon gömma kniven någon annanstans osv…

 Jag vet folk omkring mig gick t lärare/skolkuratorer/skolsköterskan osv kring mig… det i sin tur hjälpte mig inte mkt där å då trodde jag… men inser såhär i efterhand har jag insett att det var det som ändå fick mig att behöva tänka igenom allt ännu en gång. och hade jag velat ha hjälp och om så bara sagt hjälp, hade jag fått det. jag gjorde det inte. jag hoppas min kompis vill ta emot hjälpen…

jag vet inte varför jag bryr mig så mycket som jag gör. och jag vet inte om hon förstår det nu eller tror jag bara säger det för att. men jag hoppas hon förstår det någon gång.. och jag hoppas jag gör rätt….

Calcifer
2020-02-05 17:39
#5

Det är bättre att gå bakom hennes rygg när det gäller något som kan vara farligt, än att låtsas som inget. Oavsett om hon skulle bli skitarg om hon får reda på det eller inte. Hellre att hon är arg på dig än att hon skadar sig själv, eller hur? Jag ringde 112 när en internetvän sa farväl till mig. Till en början var hen jättearg för att jag ringt, men senare så sa hen att jag räddade hens liv, och att hen var så fruktansvärt tacksam över att jag hade sett till så att hen blev stoppad. 

Men din mentor har rätt, det är inte på dina axlar eller ditt ansvar. Jättebra att du stöttar och att du säger till någon vuxen om du ser något som oroar dig, men OM något skulle hända så är det aldrig någonsin ditt fel.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Shia1
2020-02-05 20:51
#6

jo…

jo. jag vet det egentligen men är så lätt att klandra en själv.. menar tänker att om jag sagt t ngn innan hade hon ksk aldrig mått såhär pass dåligt samtidigt som jag ändå kan förstå lite…

I mean… mina kompisar… skyllde mycket på sig själva för att jag försökte ta mitt liv. vet spec min ena kompis tog extra illa vid sig då vi bråkat dagar innan och hon trodde det var en av sakerna som gjorde jag tog beslutet att försöka avsluta mitt liv…

även fast jag den dagen på bron inte alls hatade dem eller ansåg de kunnat gjort ngt annat… tvärtom var det tankarna på dem, familj å djuren som fick mig avstå. för förstod innerst inne de brydde sig. 

trots detta är det fortfarande svårt .. vill göra vad som helst så hon mår bra samtidigt som jag förstår jag ej kan göra mkt mer å det tar tid å jag gör allt jag kan. 

och allt det här får mig att tänka på mig å mitt mående å den perioden i att liv jag försökt förtränga… flashbacks från då kmr upp vilket gör allt sjukt mkt jobbigare…

Annons:
Shia1
2020-02-07 17:52
#7

imorse bad min mentor att få prata med mig. Dels sa hon att hon pratat m skolsystern om det osv. 

Sen frågade hon hur jag kände mig/mådde osv.

Hade här kunnat ljuga och sagt något helt annat, ljuga och säga att det var bra.  

Övervägde det för en kort sekund, att le och säga det var bra. Men jag kunde inte göra det. kunde inte förmå mig att ljuga ännu en gång, ännu ett perfekt tillfälle att säga hur det egentligen är.  och är det ngn av lärarna jag skulle säga sanning till så vore det henne eller min idrotts/mattelärare. 

sa att det kändes tufft det mesta nu. bla iochmed allt nu senaste v har jag tänkt mkt ja… den tuffare tiden som var förut. och att oron över henne tog mkt osv för vill inte det ska gå lika långt osv.. 

minns inte mkt av vad hon sa. men vi satt å snackade lite och hon sa och la fram att det kunde vara bra att prata m ngn, dels om oro för ngn annan samt ens egna mående.  och föreslog lite försiktigt å frågande att hon skulle kunna prata m kuratorn så jag får en tid hos henne(är en ny vikarie denna termin)

här chockade jag mig själv ännu en gång… nickade och gick med på det. 

så hon skulle fixa det.

chockad ärligt över mig själv… men jag kunde inte ljuga ännu en gång. för minns hur mkt jag ångrade att jag ej var ärlig när min mentor i sjuan frågade hur det var i 30 min. å alla de gånger min senare mentor i 8-9 var orolig osv. och i nian när typ alla lärare var oroliga… då skrek jag på dem och ljög och svor och ja…

men grejen är… tänkt mkt på å prova gå t kuratorn här nu… i typ 3-4 veckor. och även tänkt tanken be min mentor om hon kunde fixa tid hos kuratorn. Jag har inte vågat det. och nu erbjöd hon det som rakt till mig.. vore grymt arg på mig själv om jag nekade mig hjälp ännu en gång.

En annan sjuk sak. Imorse när hon frågade om hon kunde få prata m mig. Första gången en lärare säger det och jag ej blir nervös eller orolig och tänker 100 tankar. (tro mig… hänt MÅNGA gånger) 

 jag hopps bara jag kan göra allt annorlunda denna gång… vill inte falla tbx igen.

Sindri
2020-02-14 12:13
#8

Du verkar ha sån otrolig potential inom dig att hjälpa både andra och dig själv. Vad du har mognat sista tiden - var glad och stolt över det. Du märker väl att du är  och kan mycket mer än du själv tror om dig.

Du är en otroligt modig, rak och engagerad kompis och har gjort en fantastisk insats för din vän. Och du gör det för dig själv också. 

I och med att du förstår mycket av det som hänt och händer dig och kan sätta ord på dina känslor, låter du dem komma fram istället för att försöka trycka tillbaka.
Ingenting blir någonsin bättre av att förneka sig själv. Du har en orolig och osäker liten människa inom dig som du skall ta hand om, och vårda och släppa ut i världen.
När du lär dig älska den personen så kommer du att må mycket bättre. Du kommer också att märka att andra också älskar den personen. Inte alla - men tillräckligt många.

Stor kram och lycka till och fortsätt på den vägen du slagit in på. En stor 🌺 till dig.

[EM_L]
2020-02-17 20:05
#9

Jag gråter bokstavligt talat när jag får läsa din utveckling. Du har kämpat så hårt och gör det fortfarande. Både för dig själv och andra som du förmodligen håller nära ditt hjärta. Du verkar vara en begåvad person som skulle kunna blomma ut så otroligt mycket när du väl har kommit till slutet där du mår riktigt bra och inte har dessa j*vla ätstörningar som förstör ditt liv och dig. Jag har fel där faktiskt. Du blommar ut, sakta men säkert för att du inte ska krascha eller gå sönder. Fortsätt att slåss för ditt välmående och förneka aldrig hur du mår. Mår du dåligt så tillåt dig själv att stödja dig mot någon som kan hjälpa dig att må bättre. Om drt är hästar eller människor borde ju inte spela någon större roll. Låt din kompis se hur mycket du har gått igenom för stt visa att det är inte omöjligt att kunna dras upp från den mörka havsbotten där inget ljus finns. För det finns en liten glimta ljus som hjälper dig. Och det ljuset är allt du håller kärt. Det som motiverar dig och som håller dig kvar på jorden. Det som ser till så att du älskar att vara med hästar, baka och rita. Fortsätt på det sättet du gör! Låt det ta sin tid och kämpa på! Jag hejar på dig och kommer alltid att göra det!

Upp till toppen
Annons: