Annons:
Etikettmåste-skriva-av-mig
Läst 8976 ggr
mystory
2020-02-27 21:54

(X) ger upp snart....

Jag vet inte hur länge till jag orkar kämpa… Kämpat mot min psykiska ohälsa för så länge nu. var mobbad i låg-mellanstadiet. i när jag var 11 började jag minska på maten… sen blev allt värre. bytte skola i 7 an… blev bättre men hatade mig själv… började självskadande och spy… Jag minns första gången. Hur gråten trängde fram… hur vidrig jag kände mig. Hur jag sa "aldrig mer".

3.5 år senare sitt jag här- självskadat till och från, vissa gånger 2-3 /dag i månader, andra någon enstaka gång i veckan. … förra vintern blev jag diagnostiserad m ätstörning samt dystymi- kronisk depression samt depression, dvs typ dubbel depression eller hur de nu förklarade det som. 

Under åren har jag rasat i vikt flertalet gånger, men efterhand påbörjat mot att bli frisk å ätit å gått upp för att sen snabbt falla tbx igen. Perioder har jag ibland ej ätit på 3-4 dagar alls… medans andra ätit 3 mål/dag men spytt upp samtliga…

Just nu… är det som en mellanperiod(av m BUP å dem sen i höstas, var normalviktig å ville ej fortsätta gå dit så ja)

Går sakta ned i vikt igen, men äter 1-2 mål/dag.  Spyr inte heller så ofta, ksk händer 3-5 ggr/vecka. skär mig ngn gång ibland. 

det som är… vill inte sabba allt igen..var en period jag tvingades sluta m mina sporter samt ej fick vara i skolan. tappade då mkt kontakter m mina kompisar osv. 

jag går est musik och trivs verkligen i min klass! bra lärare, bra lektioner. allt borde eg vara bra… 

Men jag avskyr personen jag ser i spegeln… avskyr att ha en normalvikt, om än min kropp mår som bäst på den vikt jag är på nu. 

Min kompis har mått väldigt dåligt senaste tiden, vilket ledde till att min mentor därav blivit orolig över mig då hon vet om mitt kaos bakom mig. Tidigare när lärare osv har försökt prata m mig har jag skrikit på dem… ljugit… osv. 

Får ibland minnen från den perioden… Hur min musiklärare  bad och frågade om det fanns någonting han kunde göra, hur jag tog två steg bakåt m tårar i ögonen och tom blick skakande på huvudet och.m vass ton sa att det inte fanns något någon kunde göra för att hjälpa mig…

Hur min svenska lärare kunde komma och sitta vid mig på lunchen. när jag satt där med min mat… 20 min senare knackade hon mig lätt på armen och såg förtvivlad ut och sa att jag inte ens rört min mat. 

hur min so lärare  år efter år… på utvecklingssamtalen sa att han var bekymrad, att jag förvisso skrev högsta betyg på allt, men att jag tappat gnistan och inte var mig själv. Varje gång vi fick tbx prov eller hade betygsnack var han bekymrad och frågade hur jag mådde. att jag verkade bi sämre osv… och efter jag försökt ta mitt liv… han såg helt förtvivlad ut och sa att jag alltid kunde prata m honom. att han alltid skulle göra allt för att hjälpa. 

iallafall… snackade m min mentor och hon erbjöd sig att fixa kuratortid för mig hos kuratorn… gav det ett försök. var 2-3 v sen jag var hos den för första gången.. men sen vabbade hon nästa möte å så sist vi skulle träffats var jag förkyld så ja… möte först om 2 v… 

bor med min pappa och storebror… de klagar konstant på allt jag gör.. 

inte varit på skolan sen förra onsdagen… har inte missat en dag hittills i ettan men blev "förkyld"…

mina kompisar frågar efter mig. ngn lärare med… 

jag orkar inte bry mig… Ligger inte efter, för gör det jag missat hemifrån. missat 2 prov men ska skriva dem om ngn v på omprovstillfället, vet jag ändå kmr få A på de båda så…

vissa dagar vill jag ha hjälp… i höstas spårade det ut väldigt mkt igen… stod flertalet kvällar efter middagen i skogen och spydde upp i diken… 

samtidigt som bilder kommer upp från ett år sen… hur jag tårögd i spegeln känner på allt mitt fett kring magen trots mina revben syntes…

minns hur jag flertalet gånger spenderat 15-20 min på toan innan allt som kom upp var blod från näsan och min hals…

i hate that… jag vill inte tillbaka… men jag kan inte sluta… jag vågar inte be om hjälp…. redan gått till 16 kuratorer/psykologer osv…

just nu.. är det stabilt… men vet det kommer bli mycket värre framöver… känns så…

Annons:
Själshjärta
2020-03-04 22:53
#1

Jag vet inte om det finns någonting som jag kan skriva som gör det bättre, men jag vill bara att du ska veta att du inte är ensam och att du är älskad av många. Jag vet att det är otroligt svårt med ätstörningar, men jag vet också att det är möjligt att överleva dem. Jag är säker på att du har en massa fint som väntar på dig i ditt liv. Så snälla, snälla, snälla - ge aldrig upp! Styrka till dig.

Welcome to the Black Parade

Vega__
2020-04-25 22:26
#2

Fina du❤️❤️❤️❤️

[Henry Norrström]
2020-05-29 18:50
#3

Du behöver någon att prata med någon utomstående som inte har betalt för att prata med dig, kuratorer, psykologer o lärare, du behöver någon som pratar med dig på dina villkor. Har du någon i din närhet som du kan öppna dig för ?

Var är din mamma ?

Hör av dig så ställer jag upp för dig. Var inte ledsen vi fixar det.

Upp till toppen
Annons: