Annons:
Etikettmåste-skriva-av-mig
Läst 399 ggr
Linnea0001
2020-04-01 22:13

Mår dåligt

Jag har länge mått dåligt men försökt trycka undan det och låtsas som att allt är bra. Men nu går det inte längre. Och denna gång istället för att skära mig ska jag iallafall skriva av mig först och se hur det känns sen. Kommer väl ångra detta men nu kör jag från första början. Ni som vill läsa får läsa. Och vill ni bara läsa om hur jag mår idag bläddrar ni ner till under strecket för innan skriver jag nämligen om hela min uppväxt. 

När jag var liten var jag en tuff tjej. Jag älskade att vara med killarna och spela fotboll och brottas. Men med tiden blev detta mer och mer konstigt enligt andra. Jag körde armbrytning mot killarna och vann men ju mer tid soim gick ju mindre börja dem prata med mig. En dag sa dem att jag inte fick vara med. Ledsen gick jag därifrån. Jag gick dit varje dag till dem i nästan en månad för jag hoppades de ville ha med mig. Mamma föreslog att jag skulle gå till tjejerna men de skratta ut mig och peka på mig. Jag blev otroligt ledsen. En dag kom alla killar fram till mig och jag blev väldigt glad vad jag minns. Men det ändrades snabbt när dem börja knuffa så jag hamna med ansiktet ner i sandlådan.  Detta pågick under 1.an. 

2.an började och jag var nere på botten. Men då börja en ny tjej i klassen vi kan kalla henne Ella. Ella var blyg och våga inte prata med någon och jag såg att hon mådde dåligt så jag tog saker i egna händer och sa att tvi kunde leka. Hon nicka och jag drog med henne till gungorna. Vi blev snabbt vänner men såklart hamna hon också utanför klassen då hon hängde med mig. Men jag börja må bättre. 

En dag kom jag sent till skolan och jag minns verkligen hur glad jag var för att jag skulle träffa min nya vän. Men när jag kom till skolgården stod massa tjejer och killar från olika klasser samlade och alla ropa och viska med varandra. Jag kolla snabbt runt och insåg att Ella låg på marken och en från en klass högre höll hennes huvud ner i leran. Snabbt trängde jag mig förbi alla. Jag tänkte inte mycket mer än att jag måste hjälpa min kompis. Snabbt var jag framme och knuffade honom allt vad jag kunde ifrån Ella. JAg vände mig om och hjälpte hon ställa sig upp. Hon blödde näsblod. Jag hjälpte henne upp. Hon sprang gråtandes därifrån och alla skrattade. Jag skrek rasande på killen och plötsligt kände jag hur ett slag träffa mig. Den dagen kom jag hem med en blåtira. Men nog om 2.an. 

3:an blev bättre vi fick en ny rektor och vi var nu äldst på skolan. Eller ja jag är 06 och hoppa över ett år på dagis så var ett år yngre än min klass. Vi fick aldrig vara med resten av klasskamraterna men de lämna i alla fall oss ifred.  

4:an Jag minns hur jag och Ella åkte tillsammans till vår nya skola. Vi svor på att oavsett vilken klass vi hamna i skulle vi alltid hålla ihop. När vi kom dit fick jag reda på att jag och hon hamna i  olika klasser. Hon hamna även med en annan tjej vi kan kalla henne Jennifer. Hon och Jennifer hade tydligen gått på dagis tillsammans. Efter en vecka börja de frysa uten mig och snart börja de peka och skratta åt mig när jag kom gåendes efter dem. Det sluta med att jag leta efter metallburkar att slå på i skogen vilket gjorde burkarna vassa till slut och jag skar upp knogarna. Blev även retad av klassen. 

5:an Retad av en kille för att jag var 06:a men fick nog så slog han på käften så var han tyst efter det. Började få höra ord om att jag var tjock efter att jag haft med mig chokladmjölk till skolan en vecka. Men jag fick tre nya vänner. Jag mådde inte bra under den här tiden och började lyssna på allt hat jag fick men höll det för mig själv. Ena min vän vi kan kalla henne Maria, mådde väldigt dåligt. Hon kalla mig stark som aldrig grät när jag fick elaka kommentarer eller när jag hamna i slagsmål. Jag lyssna inte för ville inte bli påmind om att alla hata mig. Så jag fokusera på att hjälpa henne då hon ville ta livet av sig själv. I slutet av 5:an sa Maria att hon skulle till U.S.A och jag sa att jag inte trodde henne och att hon ljög. Bara för att jag inte klara av att tro att min bästa vän skulle försvinna från mig. 

6:an Maria var nu i U.S.A och jag hade två av mina kompisar kvar. Vi kan kalla ena min vän för Martin. Martin var smart och han prata jämt om hur han skulle få bra betyg. Jag brydde mig inte så mycket om betyg var inte så stressad. Men när höstterminen gått och vårterminen börja började han jämföra mig med han. En dag sa jag mina betyg och han nästan skrek ut att jag aldrig kommer lyckas med bara D i betyg och jag aldrig kan bli veterinär. 

7:an Börja bli retad för att jag älskade ******* (vill inte säga ifall nån från klassen läser men kommer säga att jag älskar marsvin även fast det inte var det) . 

Kunde sitta och kolla på annonser på olika marsvin  på rasterna. Vid nått skolval sa de att jag skulle rösta på "marsvinspartiet" och börja kalla mig det. Satte lappar på min rygg där det stod olika fula kommentarer. Hade nu en ny kompis som också mådde dåligt som jag försökte få må bättre. Skrev även med min kompis från U.S.A och försökte få henne må bra. Sa aldrig om hur dåligt jag själv mår för vill inte känna mig svag. Började även här sluta äta i skolan. Åt mindre hemma och träna mer och mer. 

____________________________________________________________________________________

Går nu i 8:an och känner mig som största misslyckandet. Jag känner mig tjock och ful och äter aldrig lunch i skolan. Hemma får de tvinga i mig maten. Återigen berättar inte för någon hur det är. När jag kommer hem från skolan släcker jag i mitt rum och skär mig, men fäller inte en tår när någon ser för jag vägrar visa mig svag. Gråter över mina betyg även fast jag har några A men mest B och det räcker inte för mig för jag måste var på topp. klarar jag inte ett tal i matteboken kan jag bli helt förstörd och gråta hur mycket som helst. Jag är rädd för att misslyckas. 

Jag kan inte släppa gamla misstag så som att jag tappa en tallrik i skolmatsalen och alla titta på mig eller att jag råka säga något pinsamt för 3 år sedan utan jag ältar det fortfarande och tycker det är jobbigt. 

Jag ser allt negativt och det finns inget bra. Hatar allt. 

Flera gånger funderat på att ta livet av mig och det har lockat när jag stått vid järnvägen men stoppat mig själv av någon dum anledning.  Drömmer till och med om hur jag tar livet av mig. 

Under lektioner eller  väldigt nervösa situationer kan jag helt plötsligt få svårt att andas och hela min kropp  börja skaka. Första gången detta hända var inför en redovisning i idrotten och jag trodde jag skulle dö. 

Ja idrotten är jobbig också. Det känns som alla står och väntar på att jag ska misslyckas och ska skratta ut mig. Taskiga kommentarer snurrar i mitt huvud och jag är konstant ledsen. Men försöker ju ha ett leende på läpparna i skolan även fast de måste tro jag har väldigt torra händer när jag på rasterna kommer tillbaka med blodiga knogar för har matat slag mot ett träd. Men när de frågar vad som hänt drar jag bar undan händerna och säger att jag har torra händer. 

Som sagt vet att jag kommer ångra att jag skrev detta imorrn och antagligen leta efter nått sätt att ta bort inlägget men ville bara skriva av mig.

Annons:
Lussan20
2020-04-01 22:31
#1

Hejsan!

Först vill jag säga vilken otroligt god vän du varit! Du har kunnat känna empati för andra trots din svåra situation. Väldigt fint att se. Du har ett utvecklat empatiskt system som de andra som plågat dig och dina vänner saknat. Deras system är sent utvecklat och insikten hur illa deras sett mot dig och andra är finns inte. Du har ett försprång där och jag förstår att det finns där för djur också, håll fast vid dina drömmar.

Det är smärtsamt att inte alla har samma förmåga som du. Det liknar lite min uppväxt. Det du upplevt nu låter som panikångest, din själ har nog tagit nog och då protesterar din kropp, själ och ditt väsen, det är som en tryckkokare som pyser över. Det som jag ser som ljust är att du är en bra människa som kan gå hur långt du vill! Man får se på de som mobbar och är oempatiska som att de måste lära sig längre att mogna.

Det är som att gå i en högre klass och se att de går i 1an då man själv går i 8an. Hur vi ser ut har inget med vilka vi är att göra.

För mig gick allt bra och det gjorde det inte för alla de som mobbade. Man blir stark och härdad mot påfrestningar. Jag håller på dig och tror du kommer att lyckas med det du företar dig i livet. Stor kram från Wonnalesan. 72 år. 🤗🌺

Upp till toppen
Annons: