Annons:
Etikettmåste-skriva-av-mig
Läst 756 ggr
Solrosfröet.
2020-05-30 09:59

Bara skriva av mig.

Jag vet att alla andra har det värre, men orkar bara inte mer. Jag hade grov emetofobi i lågstadiet, det var hemskt. Jag fick panikattacker och ångest i skolan, ofta flera ggr varje dag. Jag slutade vara hos kompisar för att minimera risken att kräkas hos dem. Jag åt väldigt lite, för om man inte äter får man inte i sig ngt farligt, ren logik hos en emetofobiker. Jag fick kontakt men råd o stöd och det blev bättre, jag bytte till musikklass men så sket sig allt igen. Jag hamnade i bråk med mina nya kompisar, jag som vanligtvis aldrig var inblandad, och mina tvångshandlingar blev värre. Jag fick OCD, och nu behandlas jag för det (går i femman nu.). Nu tar jag aldrig med mig mina kompisar i musikskolan hem, jag går över trösklarna 4 ggr alltså går över tillbaka går över tillbaka, fyra ggr för att lindra min ångest och rädsla för att kräkas, jag lägger till nya tvångshandlingar hela tiden, och det blir jobbigt att göra saker. Men det min psykolog inte vet om är att jag ofta är ensam på rasterna och att jag har börjat skada mig själv, inte mycket, men jag rispar med en vass skruv mot huden. Det börjar inte alltid blöda, huvudsaken är att det gör ont. Och det gör det. Jag är öm där. Jag använder skruven när jag känner mig nere och vill tänka på annat. Jag känner mig så hopplös och tom. Det gör det inte lättare att jag är den glada och roliga i skolan, även när jag mår skit. Jag vet att många har det värre, men jag orkar inte mer. Jag får säkert inte äns skriva det här inlägget för mina föräldrar men ändå.

Annons:
Solrosfröet.
2020-05-30 12:55
#1

Skulle gärna vilja ha stöd av ngn äldre med mer erfarenhet, på snap eller liknande.

[ThinkingMe]
2020-05-30 13:18
#2

Jag tycker det var bra av dig att skriva av dig här. Hur känner du kring din psykolog? Om du gillar hen, så kanske du ska ta upp den sista delen också. Jag förstår att det du går igenom är tufft. Jag hade själv emetofobi, även om det inte är något jag officiellt fick en diagnos på, så känner jag mig trygg i att säga det var så. 

Mitt problem var på ungefär dina nivåer, en gång så svimmade jag till och med på grund av min rädsla. Flera andra gånger så har jag varit nära att svimma på grund av den. Det är inte förens på senare år (senaste 3 åren) som det har blivit bättre. Så pass att det nästan är helt borta. 

Dina tvångstankar och OCD kan jag inte relatera till lika mycket, jag har haft mildare småsaker som kan likna det. T.ex. att jag behövde använda dörrhandtaget x antal gånger före jag släppte det. Men inget så värst illa egentligen, det skedde bara ibland och det varade bara i något år. 

Jag förstår att det känns tufft, det är svårt att bli kontrollerad av något inom en själv som man har svårt att få egen makt över. Men det kan bli bättre, tro mig. Tyvärr så handlar det om att man i lagom storlek utsätter sig för de situationerna man har svårt för. För mig dock, just med min emetofobi, så hjälpte inte psykologhjälpen, utan det var något jag åtgärdade själv med tiden när jag var redo för det. Jag levde i mycket stress under de tiderna, och när jag kom ifrån det så började resten lugna ner sig lite, just på grund av att jag då hade orken och inte var uppstressad från början.

Solrosfröet.
2020-05-30 14:13
#3

Tack för svaret. Ja, behandlingen innebär att utsätta sig för rädslan, men det är främst då jag gjort det som jag velat/har skadat mig. Du frågar om jag trivs hos psykologen, vilket jag gör, men han är tillfällig och jag ska byta t råd och stöd.

[ThinkingMe]
2020-05-30 15:00
#4

Ah, sådant har jag tyckt varit jobbigt, när man bara har en psykolog temporärt. Hoppas du får stanna längre hos den nya, annars får du stå på dig lite om du har liknande syn på det som jag har :p 

Själv så  gick jag till en kurator (eller liknande) regelbundet i åtta år, så jag vet hur det är att gå till dem och att byta. 

Tycker du att behandlingen har fungerat för dig?

Solrosfröet.
2020-05-30 15:26
#5

Ja, behandlingen funkade jättebra för fobin, men nu när jag börjat vilja skada mig när jag har gjort ”läxan” hemma, får mig att bli lite tveksam.

[ThinkingMe]
2020-05-30 15:49
#6

Vad bra att den delen av behandlingen fungerar, det kan ju vara så att du behöver ett komplement till din behandling eller få prata mer om dina känslor och tankar kring både behandling och problem. Det kanske är något som är kopplat om du känner en viss stress eller press? Alternativt att orsaken till din behandling var ju bieffekter för din fobi (gissar jag),så om du tar bort ditt nuvarande sett att hantera vissa problem kanske du kände att du behövde föra över det til något annat. I och med att den fundamentala orsaken fortfarande existerar? Tror som sagt att du kan få bra hjälp om du berättar detta för din psykolog i och med att behandlingen bortsett från det verkar ha fungerat.

Annons:
Solrosfröet.
2020-05-30 16:30
#7

Ja, får väl ta upp det, tänker dock att jag väntar tills vi startat upp med den nya psykologen. Tack för hjälpen. :-).

Solrosfröet.
2020-06-25 10:15
#8

UPPDATERING. Gör en liten uppdatering om hur det är nu. Jag skadar mig mer, med en fickkniv eller sax. Ibland vill jag bara lägga mig ner och bara dö, men det är för många som älskar mig. Mina föräldrar fick för ngn dag sen reda på självskadebeteendet och vi ska ringa bup. De vill att allting ska bli bra, såklart, men de går fort fram. Jag vet inte ens om jag orkar kämpa. För vad händer när jag är uppe på toppen sen då? Väntar man bara på att rasa? Har haft ngra bra dgr nu på läger men nu har jag kommit hem igen och orkar inte mer. Hade en period på några dgr jag räknade kalorier, men släppte det. Förlåt för inte så sammanhängande text, men som inlägget lyder, skriver bara av mig.

HeliVivi
2020-06-25 21:25
#9

#8 Vet hur du känner dig. Been there, done that. Hade självskadebeteende fram tills för 4 månader sedan (sjukt stolt), har försökt ta livet av mig x-antal gånger och ja. Men jag kämpade vidare för allt som jag älskar. Jag ville inte ge upp, rädd för att såra andra och medveten om att jag skulle ha ångrat det. Om man inte alltid klarar att leva för sig själv så får man leva för andra ibland. Men när man är på botten så går det bara uppåt och visst, det är svårt att ta sig upp igen, men det är så värt det.

Shia1
2020-06-25 21:34
#10

#8

har inte så mkt erfarenhet krig OCD osv, och tvångstankar och handlingar. 

men har kämpat många år genom psykisk ohälsa. började i 4 an… Först i slutet av sjuan bestämde jag mig för söka hjälp. men var livrädd, för vad skulle hända då? 

mkt gick fort. men det började även bli bättre. hade självskadat 8 månader tbx, och åt knappt ngt å spydde ofta…. hade rätt så mkt självmordstankar. 

det blev bättre men jag blev rädd… rädd för att det blev bättre rädd för vad som skulle hända då. 

såhär i efterhand förstår jag att jag var rädd för att jag. hade mått så dåligt så lång tid, jag vet ju inte hur man mår bra? 

och den sjuka delen i mig(ätstörningen framförallt) ville ju klamra sig fast… 

för att göra lång historia kort. slutade där gå t kuratorn vilket jag ångrar GROVT idag. 1/2 år senare mådde jag som sämst där och gjorde dumma val. 

hamnade m BUP, återigen började bli bättre men backade ur. ljög å föll djupare, IGEN.

Nian, började försöka här bli bättre till en början. men backade ur igen. synd då kuratorn där var riktigt bra på skolan. men sen till våren kraschade allt, BUP; sjukhus, Ungdomshälsan, Kurator, psykologer, hit å dit skickades jag. 

visade sig att mina problem var allvarliga. alltid tänkt jag ej var tillräckligt sjuk/mådde tillräckligt dåligt för att förtjäna hjälp. 

från att ha ridit 3-4 hästar/dag, bakat massor, tränat, vart på stan, 100%närvaro i skolan, toppbetyg. till att inte få göra något. instängd på mitt rum utom de 6 h dag som ägnades åt mat. fick inte rida baka laga mat handla eller något. 

drygt två mån var det så, fick börja gå i skolan smått. men hela jag var helt förstörd. 

jag hade gett upp. men där någonstans började jag kämpa. slutade skada mig själv. att varje vecka stå i underkläder för personal vid vägning å ha nya skärsår. att min vikt ej var 100 var nog. 

jag fick börja rida igen. och där började jag kämpa. jag ville inte förlora ridningen igen. hade tappat allt där. men sakta tog jag mig tillbaka. 

körde eget sommarkafé under sommaren och blev i september Friskförklarad. 

(fick ätstörning på papper samt dystymi oh depression. (depression= en kronisk depression typ, långvarig)

men där blev jag friskförklarad och även hästägare samma dag. 

började gymnasiet, Bild. 

allting började bli bättre. bra klass, lärare, fortfarande stressad och självskadade. men mådde bättre än på väldigt länge. Men här bestämde jag mig, jag ville inte tillbaka. 

började därav gå t skolkuratorn på skolan. berättade för mina mentorer om min story. mina kompisar fick nog reda på det rätt så snabbt m tanke på idrott å lunch osv. 

för om de visste, kunde de se och hjälpa. 

det var en tuff höst. men våren kom och allt blev bättre för en gångs skull på riktigt. nu är det slutet på juni. varit skadefri sen januari SEX MÅNADER. 

började tycka skolan var rolig igen och minskade på mina krav på mig själv.

sen kom coronan men jag har hittat till mig själv. 

PÅ naturkunskapen höll jag redovisning om att våga be om hjälp. och var då jag insåg att jag tagit mig långt. men också hur många många gånger jag gett upp, kraschat och börjat om. och hur lång tid det pågått. 

precis gått klart en två v företagskurs och ska starta mitt sommarkafé för andra året irad till helgen.

inom loppet av en v har jag varit med i två tidningar och så radio också idag. 

bor på landet m 6 hästar på gården, 

äntligen börjat förstå vad "leva" innebär. att åka iväg m ngn kompis, fara å bada, fika, åka iväg spontant. 

När du kommit upp på toppen. Förstår du vilken väg du gått. och undrar hur tusan du kunde behandla dig själv så illa. du kommer inte minnas hur det verkligen kändes när allt var som värst. 

Jag gör inte det. Har inget minne alls 1-2 månader förra våren. 

DU måste inte alltid orka kämpa. jag har gett upp MÅNGA gånger.

det viktiga, är att oavsett hur det är. det kommer inte alltid vara såpass dåligt- som du säg du har haft några bättre dagar. 

de bättre dagarna blir FLER OCH FLER, men man märker dem oftast inte förens man är nere igen. 

efterhand känns det som för 2 v sen skulle varit en bättre dag som det nya "sämre" osv. 

du fixar det. 

du är stark.

du kan och du kommer fixa det.

du vill. om än hoppet tvivlar många dagar.

du vågar.

Solrosfröet.
2020-06-26 16:18
#11

Tack för svaren. Känns bättre när jag läst. Handlar väl mest om att ba orka med allt.

r33ndom
2020-07-04 01:10
#12

Är 18 år, och har haft både emetofobi och OCD som jag behandlats för på BUP genom KBT-behandling. När jag var yngre, i 13-årsåldern skrev jag ungefär ett liknande inlägg som dig på samma forum. Jag minns att jag skrev om hur hopplöst allt kändes. Jag visste att andra hade det värre, men led ändå av självskadebeteende och ångest och allt var bara mörkt och jobbigt. Idag har jag inte OCD längre och min emetofobi hindrar inte mitt liv, och jag har fått andra perspektiv på saker och ting. Orka kämpa, för du kommer att vara så stolt över dig själv och den resa du går igenom i framtiden. Gör det inte bara för dina nära och kära men också för dig själv, du är värd så mycket mer än att ge upp nu. Lovar dig, det blir bättre.

Solrosfröet.
2020-07-07 15:19
#13

Åå, vad skönt det känns att någon vet hur det är. Har kontakt med bup och råd&stöd just nu och ska på första stödsamtalet v 31.

Annons:
[Henry Norrström]
2020-07-13 00:17
#14

Alla de råd du fått av alla inläggen som är så bra vill jag bara tillägga att vad har du för aktiviteter utanför skola o hem. Jag har inte haft några symtom av vad ni haft men arbetat med barn/ungdomar som har haft problem. Det som kan vara nyttigt är oxå att byta lite miljö. Jag är mycket ute i naturen, paddlar o fiskar som ger mig nya perspektiv på livet. Naturen är nyttig för oss alla ger oss en känsla av att vi finns och är en individ. Jag rekommenderar dig att ta kontakt med Friluftsfrämjandet där du bor de har mycket för barn/ungdomar/vuxna, jag är med på många träffar o får många nya kontakter. Jag går på gym. varannan dag sen 4 år sen o träffar många där, o mår väldigt bra när jag går därifrån. Träning är en otrolig bra medicin.

Du behöver omväxling nya miljöer som får dig att tänka på annat än vad du tänker på idag, att komma ut i naturen får dig nya vyer. Ta gärna med dig en kamera o fota allt fint som du ser. Att fiska från en kanot är så skönt att man glömmer allt som man har där hemma. Du behöver inte döda fisken bara släpp tillbaka den. 

Naturen är skäl för hjärtat.

Ta kontakt med Friluftsfrämjandet du kommer att hitta ditt jag.

Kom ut från det du har idag. Lovar dig att du kommer att se livet på ett annat sätt.

Paddla med mig på det blågröna doftande vattnet i den  vackra solnedgången.

Solrosfröet.
2020-07-20 12:13
#15

Det låter ju väldigt mysigt, ska se om jag kan göra det. :-).

[Henry Norrström]
2020-07-21 16:47
#16

Du kan det.. kolla in det. Det är så skönt att slappna av o leva med naturen. Du kommer att få andra insikter av livet, du måste ju prova. Det finns så mycket man går miste om, om man inte provar. Kör, du kommer inte att ångra dig.

Lova mig att du prövar !!!!!!

Henry

Upp till toppen
Annons: