Hej!

Som en självskadeberoende in recovery (clean i nästan 3 månader!) kan jag försöka svara på dina frågor.

Jag började när jag egentligen var alldeles för ung. Hade hört att det hjäpte, jag var desperat, mådde så dåligt - skulle gjort vad som helst, så jag testade. Tog sönder en pennvässare. 

Grejen är att efter första såret är man en goner. Man kan äntligen fokusera på något annat ett tag - det är så mycket lättare att hantera fysisk smärta än psykisk. Det blev förutsägbart, liksom. Det var skönt på något sjukt sätt, smärtan var alltid likadan, smärtan var allt jag kände till. Det brände och sved som eld i hela armarna eller benen eller vart man nu höll på och karvade, man pressade ihop käkarna och andades så tungt att man blev alldeles yr, huvudet kändes lätt. 

Det är som ett straff och en belöning samtidigt. Smärta och lugn. Eld och lättnad, allt på samma gång. Det känns så välbekant. 

Jag grät aldrig, tårarna var slut för länge sedan efter att ha haft kronisk depression i flera år. Jag satt bara där, tog ett djupt andetag och pressade och drog.

Visste du att ämnet som hjärnan skickar ut när en självskadeberoende skadar sig själv är samma ämne som skickas ut när en rökare tar en cigg, eller när man är intim med någon? Det går som ett rus av eufori genom hela kroppen, och man känner sig helt äckligt sjuk när man bara slänger sig bakåt, tittar upp i taket och äntligen kan sluta ögonen och le medan blodet bara forsar ner längs benen. 

Sen finns det så mycket fler sätt än att skära sig. Jag använde min plattång till exempel, den går upp till 250C så blev hemska brännsår. Skrapade bort hud med naglarna tills det blödde. Slet ut hår från nacken (har fortfarande kala fläckar), till och med klädde mig i så tunna kläder jag kunde för att det skulle värka som eld i fötterna när man gick i snön i bara converse. 

För att sammanfatta - jag är alltså en helt normal person utåt. Brunt, axellångt hår, grå ögon, lång och alltid med ett leende på läpparna. Har precis börjat våga klä mig normalt, även om de många, lila, breda ärren syns överallt. Jag är inte stolt, men jag skäms inte längre.

Att skada sig själv är som en säkerhet, en livboj att hänga sig fast på när man inte har någon annan väg ut.

#1 Jag är glad för din skull, och dina framsteg! Det var väldigt obehagligt att läsa, men jag är glad att du kunnat ta dig ifrån det.

TS det är olika personer som gör det av olika anledningar. Jag har hört att vissa gör det för att kunna ta hand om sig själva (eller såren) efteråt, och för andra blir det som en drog, och varje gång man gör det hamnar man i extas, under eller efteråt. Det är väldigt olika.

#1 wow, beundrar dig som kommit så långt med dig själv! Tack så jättemycket för det utförliga svaret, det har mer än jag behövde :). Hoppas du fortsätter utvecklas framåt på samma sätt som du gör nu, styrkekramar