Hej!

Jag snubblade in här igen efter många år. Läser gamla inlägg jag skrev, från diverse konton. Både som shia och "my story"

Tanken slog mig, att det nog finns många. Många som sitter här som jag satt då.

Rädsla bli påkommen med må dåligt, rädsla ta emot hjälp, tankar som "jag är ju inte sjuk", till tänk om det inte kmr bli bra?

Antalet gånger man trott man passerat rock bottom. För att det sedan blir desto värre igen.

Rädslan inför varje ny kontakt med sjukvård, BUP, psykiatrin, kurator.

Rädslan men också lättnaden av att bli påkommen av lärare.

Ni som känner igen mig efter alla dessa år, ni känner igen mig. Ni andra. Mellanstadiet - mobbad. Högstadiet - bättre så sätt. Men ätstörning. Ssk beteende. Suic.tank och försök. Bup. Gymnasiet tro på bli bättre! Rasade fort. Sjuk igen. Återfall. Lärare som gång på gång försökte hjälpa.

Blev värre. Inlagd. Sjukskriven. Åkte in och ut i ett års tid. Tog mig tbx t skolan. Fick mkt hjälp från skolan. Tog tillslut studenten.

Tog mig in på mitt drömuniverstiet! Men sen var det fortsatt kämpigt. Vart turer in till psykakuten och inläggningar. Men fått bra hjälp av lärare och rektor även på universitetet. ♥️

Tog examen. Och flyttade utomlands. Har drömjobb. Mår bra. Och kan vara mig själv. Livet nu mot för tre mån sen är som natt å dag mående mässigt.

Det var många tuffa år och obekväma situationer! Och det blir inte lättare att be om hjälp. Men man blir modigare.

Det jag vill säga till dig som sitter och funderar.

Ta hjälp. Ta emot hjälp nu. Du kmr ångra mer om 1 år du inte tog hjälp. Än vad oron att ta hjälp kostar nu ♥️

Jag var 14 första gångerna jag skrev här. När jag försökte ta mitt liv första gången. Det är 9 år sen. Det blir bättre. Det är tungt och svårt. Men det blir bra ♥️

Så ville bara skriva ett hej och hejdå tack. Till er alla här. Å till alla er som är tonåringar och kämpar. Tro mig. Det blir bättre. Men framförallt. Det finns folk omkring som vill och kan hjälpa. ♥️