Hej

Är en 17 årig tjej som verkligen inte mår bra, började må dåligt när jag var 11-12 år och allt blir bara värre. Har varit hos BUP men började må dåligt sen igen när behandlingen var klar och medicinen hjälper inte ett dugg längre, äter Sertralin Actavis. Två tabletter om dagen. Har ätit den i snart ett år.

Har alltid varit blyg och tillslut fick jag social fobi. Fobin gör så att jag drar mig undan från sociala samanhang, men har en vän från barndomen. Resten är borta. Men jag känner inte att jag kan prata med henne om allt pga att hon ljugit mig rätt i ansiktet några gånger. Har varit mobbad och värst var det i förskolan, 5-6 och högstadiet. Några killar skrattade alltid och pekade på mig när jag gick förbi. Var också helt utfryst från klassen och jag satt alltid själv på lektionerna och på rasterna men lärarna gjorde ingenting! Kände som att dom inte alls såg mig. Under den tiden blev jag deprimerad. Började låtsas vara sjuk ganska ofta och mamma började märka det så hon blev arg och bara skällde på mig.

Händelserna från när jag var lite yngre började då ta kål på mig också. Min pappa har alltid haft problem med att sluta dricka när han väl dricker och resultatet blir att han blir väldigt onykter. Förut så hade vi och grannarna något som vi kallade för "festen på raden". Vi åt surströmming tillsammans och alla vuxna drack och en gång så började en kille som bor granne med oss (han är alkoholist) storbråka med min pappa som var onykter också. Dom stod just utanför våran ytterdörr och bråkade och dörren var öppen. Jag stod i hallen och var panikslagen men en annan granne som var nykter kom in, stängde dörren, och tog med mig till övervåningen och gav mig en stor kram och sa "allt kommer bli bra". En annan händelse mellan "alkoholistgrannen" och pappa var att båda var onyktra och pappa knuffade (det var inte med mening) grannen i en stol och hans fru polisanmälde min pappa. Jag och föräldrarna satt och spelade spel en eftermiddag och det knackade på dörren, jag öppnade och där stod två poliser som skulle ta med pappa på förhör. Jag blev förskräckt och ledsen. Min bror som kommit hem nån minut senare blev förbannad, gick till grannen och bara skrek åt dom. Pappa hade också öppnat en dörr och innanför stod grannens fru och hon ramlade och slog sig. Men pappa var oskyldig för det var en olycka men jag fick reda på det för ca 4 månader sen (var ca 12 när det hände). Han har inte ens satt sig ner med mig och brorsan och pratat om allt. Mamma var arg på pappa i över ett år för att han utsatt barnen för detta. Pappa har även sagt att jag inte stod upp för honom för det var bara brorsan som gick till grannen och skrek. Jag var bara 12 år?! Han har hotat med att flytta härifrån, ta självmord och liknande.

Har nu börjat utvecklat självskadebeteende för i min hjärna måste jag straffa mig själv för att ja inte stod upp för honom. Extrema självmordstankar har jag också. Träffar i princip aldrig människor pga min sociala fobi. Drömmer mardrömmar om detta fortfarande och händelserna spelar upp sig i huvudet fortfarande.