Vet inte om jag är den enda med det här problemet. Ett av mina största problem nu som 16 åring är att jag blir behandlad som om jag slutade åldras för flera år sen, inte kan någonting och skulle aldrig klara nig i vuxen världen eller 'du är bortskämd, jag fick aldrig det där'. Vuxit upp med äldre då min yngsta bror är 9 år äldre och alla mina kusiner är runt 30. Var 12 när mina föräldrar skildes, hör ofta om klagomål om ekonomin, fick utmattningsdepression för några år sen och skaffat min alldeles egna hund förra året som jag betalar själv för. Åt hos min faster med hennes man, pappa, en kompis till dom oc min storebror på kanske 35. När vi snackade om att ta lumpen så efter att min bror berättade om det så sa jag att det skulle jag aldrig klara av, skulle gråta och böla. Då sa han: nej, om du var mitt på havet i en båt, skulle du inte ro hem då? Jag sa klart och tydligt att jo, men det är inte samma sak. På lumpen vet jag att folk kan ta mig därifrån. Men nej nej jag hade fel. Sen snackade vi om poliser som skjuter civila. Först snackade alla om att det var fel, då började jag snacka om att jag kunde förstå dom. Orkar inte säga ord för ord men förstod då man vet aldrig hur man reagerar i den situationen förrän man är där. Folk kan godkänna dig som polis men det är inte ofta man kommer i den situationen att en person riktar pistol mot dej. Man reagerar instinktivt. Min pappas kompis frågade mig frågor som typ "men om alla.." Blabla, varje gång jag sa någonting så skulle han alltid motsäga mig, blev överlycklig när min faster kom till min undsättning och började snacka om hur smart jag är. Fick tyst på honom. Sen snackade dom om 9/11, och jag sa att jag skulle aldrig vilja känna den känslan som får folk att frivilligt hoppa mot sin död. "Men *** du kommer aldrig känna den känslan." "Det är just det jag säger, vill aldrig känna den" "Men det är klart att man hoppar, man vill inte brännas ihjäl." "Jag menar det, vill aldrig känna den fruktansvärda känslan." "Varför snackar du om det här helt plötsligt?" Kanske för att ni snackade om det. Så fortsatte det hela kvällen, jag som sa något och dom son ifrågasatte. För ja kunde aldrig ha rätt även om jag sa att åsnor är envisa. Min mamma garvade när jag berättade om min "perfekta" kväll. Någon gång blev jag så frustrerad (börjar alltid gråta då) att jag sa att jag skulle ut å rasta hunden. Back to the point, många som behandlar mig som om jag är jätte liten. När vi sitter på gården så kan min moster säga till mig att hämta något, och säger jag nej så blir hon sur för ja är lat. Slutar alltid me att jag drar om jag än säger emot, för jag orkar inte slåss. Hatar att folk dömer mig efter hur länge jag har levt. Jag är fan mognare än min brorsa som är 9 år äldre, fast det är en blandning av omognad från han och mognad från mig, men ändå. Någon som känner igen sig? Eller har känt igen sig? :) Gud vad skönt det var att skriva av sig. I övrigt gillar inte jag min pappas kompis, instinkter eller något men han ger mig vibbar, sättet han tittar är konstigt. Sen kan andra personer strunta i mig när jag säger något, som att jag inte kan diskutera något.