OBS!! 

Detta är en vardaglig text i ett vardagligt forum, läs om du vill men tänk på att du har blivit förvarnad om du blir uttråkad eller snurrig i ögonen för att detta är en text som är "typisk", you have been warned! 

Inte första gången jag känner såhär, började lite gått efter jag fyllde 9 vad jag minns. Det ända jag kommer ihåg är att när jag var 8 så var det de bästa året i hela mitt liv, när jag var lycklig och inte brydde mig så mycket om annat än att klättra i träd och leka dinosaurier med jämnåriga grannar. Sen byttes allt, började kanske med att jag gjorde min mamma arg på mig när jag tappade salladskålen i gräset när vi hade gäster, en liten grej men inte så liten för min mor. Min mamma är eller snarare var väldigt petig med att man skulle vara fin och prydlig när man hade gäster, man skulle gör ett så gott intryck som möjligt även om det var för själva släkten, det gick aldrig riktigt att slappna av kommer jag ihåg. Började få problem med kompisar, även i den ålder minns jag. jag förstod väl inte riktigt på hur man skulle vara för att vara rolig att vara med ur mina jämnårigas perspektiv. Men har alltid haft problem med att umgås med andra människor, har väl inte riktigt varit en sån tjej som folk uppskattar att umgås med, jag säger aldrig rätt saker oberoende på samtalets ämne. och jag var väl inte den mest pratglade av mig heller. Jag kom nog aldrig riktigt in i den sociala kretsen förren jag började ettan antar jag. innan dess så hade jag väldigt svårt med mobbning för att jag inte insåg hur man skulle vara social. det var mycket utfrysning bland annat. jag skyllde på att jag var ful eller för att min mamma var från Marocko därav min hudfärg blev anledningen till min utfrysning. men jag fattade aldrig förren drygt tre - fyra år sedan att det var bara hur jag umgicks med folk. 

Jag har aldrig haft ett problem med killar! Jag kan lätt få vilken kille jag än vill, upptäckte jag när jag var 17, samma år som jag förlorade oskulden, sen dess har jag lyckats charma till mig vilken kille jag än tittat på. Jag är inte ful, jag är rätt söt med en slank kropp och fint ansikte. och jag antar att jag kan göra vem som helst glad med mitt leende. men inget av detta är något jag skryter med, jag är bara medveten om att jag ser helt okej ut.

Det är min insida som jag hatar. Jag vet att ordet är starkt, men det är nu efter alla år som jag är nu medveten om att det är så jag känner, jag hatar mig själv!

  Jag ser alltid ner på mig själv, äcklad av den slemmiga känslan jag får varje gång jag tittar in i mig själv. äcklad att jag varit med så många killar att jag knappt kan räkna dem, "din äckliga hora" tänker jag åt mig själv. Jag är inte direkt hora av mig, varje kille har tänkt allvarliga tankar om ett långt förhållande med mig, som jag sedan gjort besvikna.

"Jag har aldrig riktigt gjort något rätt i livet" anser min käre mor, grannar, släkt och dem som har kommit tillräckligt nära för att veta vem jag är. Jag förstår inte riktigt hur dom kan döma mig så pass tidigt, jag är bara 19! jag har knappt kommit in i "livet" för att göra val! 

Jag upptäckte aldrig hur jag egentligen va när jag skulle ta mitt körkort. jag fångade mig själv mer än en gång att kämpa emot tårarna varje gång jag gjorde ett misstag som exempelvis låta en tant gå över vid övergångsstället. Fler än en gång bad min lärare att jag skulle stanna till kanten för att byta plats med mig för att jag inte kämpa emot tårarna över mitt misslyckande. "men jösses, då får sänka din ribba stumpan! du ställer ALLDELES för höga krav på dig själv" har lärare från körskola och vanlig skola nästan försökt banka in i mig, att jag ställer för höga krav på mig själv. jag kan inte riktigt sänka dem, jag MÅSTE se till att jag blir stolt över mig själv! jag vill göra mig själv stolt över att jag kan och den jag är! men jag upptäcker alltid genom mina betyg och sättet folk är mot mig är att jag är under de genomsnittliga, jag har inget som pekar utåt riktigt, inget som lyser fram mer än de andra. igen kunskap ,erfarenhet eller egenskap som lyser fram ur mig, som jag vill utveckla och göra starkare! som gör att jag har en framtid som jag kan titta på.Jag ser inte något när jag tittar in i min framtid, jag kan inte riktigt tänka mig något, eller planera något så att jag har något att stå på.  

jag har gått på antidepressiva sen jag gick i sjuan, och gått regelbundet till en psykiatriker. nyligen börjat på muskelavslappande för spänningshuvudvärk för att jag kan inte sluta tänka på saker och ting. mitt värsta problem just nu är alla ångestattacker jag får från allt som har hänt tidigare i mitt liv, allt från att jag tappade den salladsskålen när jag var liten till alla misstag jag gjorde med en kille som jag var kraftigt förälskad i. småsaker, men de lyckas ändå slita på mig väldigt mycket. 

Jag fick ett gäng av vänner, mina allra första, riktiga vänner nu när jag börjat trean i min utbildning. Jag vet väl inte riktigt om de är riktiga vänner, de ringer iallafall när jag inte kommer till skolan och undrar hur de e med mig, jag antar att de är sådant som riktiga vänner göra, jag är lite osäker på den punkten. Jag har iallafall en känsla i ryggmärgen om att de gör bara så mot mig för att jag är flickvän till deras bästa kompis, den snällaste killen i världshistorien, kärleksfull, öm och förstående kille. jag förtjänar inte honom…

Ända sen jag blev tillsammans med denna killen har jag tänkt upprepade gånger "usch, jag vill inte leva mer". inte pågrund av honom, utan för att jag snarare orkar inte med livet längre, jag känner ingenting! jag bryr mig inte direkt om något, inte ens om honom.  Nästan hela mitt liv har det känt som om jag alltid varit ensam, och att jag mådde dåligt för att jag var ensam, nu har jag vänner och en underbar pojkvän som jag inte förtjänar, och nu önskar jag min död mer än någonsin.

jag bryr mig inte direkt om dig som läser detta eller vad du egentligen tycker, det har jag aldrig gjort mot någon människa. jag har bara kommit till den punkten där jag går ut med mig själv på nätet, de e väl här man går när man inte kommer längre? för så är det, jag kommer inte någonstans längre, och letar nu efter vad jag är för en människa. jag är inte mycket intresserad i att höra " du är som vilken människa som helst" för det gör bara min önskan efter min död kraftigare. jag letar efter om det finns något med mig som gör att jag känner att jag är värd att kämpa för, något som gör att jag kan kämpa med mig själv. för jag är helt blind.