![[alisja]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Min historia
Varnar om du är lite känslig..
Hej på er, idag vaknade jag upp och kände att det skulle bli en bra dag med fest och allt. Men en bit innuti mig sa stopp, och den biten tänkte på allt mitt förflutna. Så jag tänkte, det kanske går och göra sig av med det här på sajten? Liksom skriva av sig, dumpa det.. Så nu börjar vi…
Jag var en helt okej tjej, hade vänner, bra familj. Tills det värsta dagen i mitt liv kom. Den 25 september 2007. Jag var bara 13 år och hade precis börjat åttan. Jag blev våldtagen, jag hatar egentligen att prata om det här med idag känns det som det bara vill rinna ut mig. Jag var bara den lilla tjej som skulle hem från det jag älskade att göra bäst, spela fotboll. Jag tänkte att jag tar genvägen underbron så jag kommer snabbare hem. Jag klandrar mig fortfarande för jag tog den vägen. Det var hemskt, jag vill så gärna släppa det men det kommer alltid vara en tom plats i min hjärna och mitt hjärta som han tog med sig. Han bara slet ut det på mindre än 20 minuter. Jag är glad att han är fast idag, men det finns fortfarande idioter. Och jag är rädd.
Så.. Efter incidenten så började jag må sämre och sämre.. Talade inte med någon, jag började få svårt att äta. Tiden gick. Jag åt ingenting, folk såg ingenting. Det var det som gjorde så ont. Att dom inte såg, såg dom inte bitarna som var försvunna, såg dom inte hur borta jag var?! Jag ville bara skrika efter hjälp, men det var inte sån jag var. Jag hjälpte ju andra, jag fick aldrig hjälp själv. Så jag straffade mig själv med att inte äta. Jag fick aneroxia, jag hatade det och ville bli av med det. Men kunde inte äta, för då tyckte jag att jag var för snäll mot mig själv. Och det gick ju inte på frågan.. I slutet på juni 2008 var jag underviktig något så otroligt. Var 165 cm lång, och vägde 34.. Det var hemskt, jag såg hemsk ut. Men jag gillade det, jag gillade hur kilon på min kropp försvann. Det plågade mig. Och det var awesome.
Mamma hade såklart sätt detta nu, och försökte få med mig till en psykolog. Gick till en början inte, men sen gick jag med på det. Och det är nog det bästa beslutet jag någsonsin tagit i hela mitt liv.
Mitt liv började klarna upp, tyckte psykologen. Jag hade fått mediciner, började gå upp i vikt. Bra va? Inte direkt, ingen visste att jag blvit våldtagen. Jag ville inte berätta det heller. Det gjorde ont i mig att dom inte såg genom mina fejk leenden. Att dom trodde allt var bra, och om dom trodde det var dom inga bra människor tyckte jag. Efter ett tag började jag skära mig, något så extremt. Över hela kroppen dessutom, inte bara armarna. Det är en anledning till att jag hatar den idag. Sen kom den dagen då.. Jag försökte ta livet av mig, det gick bra. Jag lyckades. Nästan. Jag var ledsen, och det är jag rädd för idag att jag var. Jag ville verkligen bort, jag var beredd att göra det också.. Jag var verkligen beredd på att lämna ALLTING bakom mig.
Mina fingrar gör smått ont nu så.. Tänkte bara berätta att jag är en stabil människa idag men tankarna trycker in på mig ibland.
Och nej, inget inlägg för att provocera.
Sköt om er! 
Men usch vad tragiskt.. Förresten, berättade du inte direkt när du blivit våldtagen? Det som får en att agera sådär, man är tyst. Det blir bara värre, som tex maten. Efter det går i princip allt utför. Nej usch, skulle inte ens kunna föreställa mig känslan och skräcken, du har varit stark iaf. Är glad att du aldrig tog ditt liv! Du förtjänar inte ens nåt sånt hemskt. Det gör ingen.
Usch vad tungt men starkt av dig att våga berätta och gå vidare!
What dosent kill you makes you stronger, right?
#1: Precis, allt blev bara.. Vad säger man fel? Jag kunde få ångest om jag gick ut och gick och trampade fel.. För allt gick bara fel fel fel!
#2: <3 What dosent kill you makes you stronger ja.
#3 precis, det är så man agerar.. När man egentligen inte borde, det är precis som om kroppen ställer in sig på att glömma det och ersätta det med annat. TEx maten då.. Det blir aldrig bra, fast man tänker ju knappast på det i de sammanhangen..
Åh :( vad bra at allt har ordnat sig, men tråkigt att du har haft det så.. Jag är rätt liten så det kanske inte betyder något för vissa men jag finns om du vill prata. ❤ Alicia, du är en jättesnäll oc fin människa pch fortsätt med det. Du är perfekt, och jag säger det från hjärtat.:)
Du är så stark Alicia och jag beundrar dig något enormt.. PUSS & STYRKEKRAMAR!
#5: Tack så mycket! <3
#6: Tack för alla fina ordet, det betyder mycket för mig. <3
åh, det gjorde ont att läsa.
men så himla stark du är, det ser jag direkt.
det är väldigt skönt att du står stabilt idag, ifall tankarna tar över så är det bara att skriva ifall du vill snacka.
stå på dig fina du.
Be kind, allways
#8: Oroa dig inte, jag kämpar tills jag dör. ♥
Måste tacka er alla för allting här på TIF. ♥ ♥ ♥
<3 <3 <3
Be kind, allways
Ont i hjärtat av att läsa detta, har levt med liknande saker så nära inpå.. En nära vän till mig har varit med om samma sak.. först nu 5 år senare börjar hon gå vidare..
Massa styrkekramar till dig, starkt att du pratar om det! <3
#12: Ja åh, vad tur att din kompis har en så bra vän som dig som bryr sig om henne. Kramisar ♥♥
Alisja nutten <3 <3 <3 <3 <3 <3 < 3<3
Bambi du är min älskling ♥ Älskar dig
Blogg: www.janaslife.bloggplatsen.se
Animals can destroy EVERTHING you have,clothes,shoes,doors but they will NEVER destroy your heart <3
<3 <3 <3
#13 <3<3
Beundransvärt att du vågade dela med dig av något så fruktansvärt. Hoppas din framtid blir bättre än din bakgrund..
Kram!
Kram på dig. <3
Alla dessa fina ord. <3
Gråter idag när jag läser detta inlägget, att jag vågade. Jag är stolt över att jag vågade.
Otroligt starkt av dig att du vågade berätta här. Steg för steg så kommer man över det och låter gärningsmannen ha mindre kontroll över ens liv.
Jag blev våldtagen när jag var runt 11 år och berättade det inte heller för någon. Sov med nattlampa i ett år innan jag beslöt mig för att han inte skulle få den kontrollen över mig jag skulle vara stark. Men ångesten kommer som sagt var tillbaka då och då. Idag är jag 22 år och det var först för en månad sedan som jag tog mod till mig och sa att idag är dagen jag berättar för mina föräldrar om att jag hade blivit våldtagen. För pojkvännen och vänner hade jag berättat tidigare.
Men upplever fortfarande att det är väldigt tabu att prata om, en stor ångestbit har släppt varje gång jag har vågat prata om det, men det är som att mina vänner inte vågar titta på mig när jag pratar, de kan inte riktigt acceptera att det kan ske vem som helst.
Vill tipsa om den här föreningen, ifall du skulle behöva hjälp på annat sätt. Finns både på facebook, och de har en hemsida http://foreningenstorasyster.se/ Är till för både killar och tjejer!
Föreningen Storasyster är en ideell förening som vänder sig till dig som utsatts för våldtäkt eller sexuella övergrepp av olika slag. Vi erbjuder stöd och gemenskap av personal och volontärer varav vissa av oss själv har erfarenhet av sexuella övergrepp av olika slag. Hos oss kan du få prata med någon som verkligen förstår
We accept the love that we think we deserve - Perks of being a wallflower
“A dog is the only thing on earth that loves you more than he loves himself.” ― Josh Billings
Kramar ❤️
Åh, vad jag ryser när jag läser detta. Det har verkligen varit skönt och prata ut, tack alla <3
Starta ny diskussion
