Just nu mår jag sämre än någonsin, och ångest har jag gott om. Vid 3 på eftermiddagen börjar jag längta till att få sova just för att få slippa all ångest och skit. Är övertygad om att ALLA hatar mig, alla mina kompisar, alla i kyrkan, min familj och alla på iFokus (lol). Lever verkligen på bristningsgränsen för tillfället.

Men det kommer gå över så småningom (hoppas jag verkligen, annars vet jag inte vad jag gör) så håll ut. 

Skicka ett PM om du vill prata! Kram

Du kanske är bipolär (fast det kanske mer går i perioder och inte på samma dag? någon får gärna förklara)..? 

Annars kan det bara vara hormoner som spökar :P

Gud va hemskt ! Jag vet verkligen hur det känns! Jobbar du eller går du i skolan? Själv går jag varken i skolan eller jobbat så sitter hemma hela tiden och känner mig så utmattat även fast jag sovit en hel dag att jag orkar inte träffa någon eller göra något . Känner du dig aldrig glad på dagen ? Mår du dåligt hela tiden eller vacklar det? Kram!

Jo kanske.. Ska goggla biopolär ;)

#3 Jag går i skolan, i 9:an. Ibland kan jag väl vara glad, men bara ytligt glad. De flesta beskriver mig som glad, för jag skrattar mycket, ler mycket osv, men det är bara så jag vill framstå. När jag är glad är jag ändå aldrig lycklig, förstår du?

Inser nu hur fruktansvärt sorgligt det här låter, jag ska inte kapa din tråd mera nu TS :)

#3 Jag går i skolan, i 9:an. Ibland kan jag väl vara glad, men bara ytligt glad. De flesta beskriver mig som glad, för jag skrattar mycket, ler mycket osv, men det är bara så jag vill framstå. När jag är glad är jag ändå aldrig lycklig, förstår du?

Inser nu hur fruktansvärt sorgligt det här låter, jag ska inte kapa din tråd mera nu TS :)

Nä, bipolär är du nog inte. Då är det oftast att man går några månader med en depression, sen varvar det med att vara 'manisk'. 

Men jag antar att ångest tär på dig, och det kanske är en idé att prata med någon om det? :)

Jag har ångest och gråter i princip vare dag. 

Så länge jag är i skolan så är det  lugnt. Jag skrattar mycket, skämtar mycket och känner mig allmänt lycklig. Sedan kommer jag hem och äts upp av detta mörker som bara gör mig arg och irriterad. Jag vill strunta i hela världen och bara dö. Jag vill gå ner så många kilon, tills jag inte finns. Panik attacker utlöper ångest och jag är fast i mitt moln av sorg. Sedan vaknar jag morgonen efter och låtsas som om inget har hänt. Jag börjar om igen och är lycklig i några timmar. 

Fast ska jag vara ärlig så smyger mitt sorg moln mer inpå mina lyckliga stunder. Jag tänker mer på hur jag ser ut, hur jag uppfattas av andra. Jag vill mest gå hem och lägga mig i sängen hela tiden. Men så kommer det dagar då solen skiner varje dag i några timmar, medans klockan på armen tickar närmare slutet av skoldagen. Sedan går jag hem och blir uppslukad av mörkret, och då änns allt som vanligt. 

För det har alltid varit jag och mörkret, det är väll så det ska vara? Nej. Ljuset borde skin varje dag.

Så jag vet inte, för ag tror vi lever i samma slags mörker. Vi kan vara lyckliga men vårat liv blir smittat av något som andra inte alltid har. Lycka till, jag hoppas att du finner ett bra svar.

Har ångest och är ledsen nästan varje dag. Är gladast med min sambo på helgerna. Utan henne hade jag nog inte orkat.

Sorg ska egentligen bara komma i perioder. Inte varje dag. Det kan vara både dåligt och bra.

Jag mår inte bra av det iallafall :)